En dag av andhämtning och villkorslösa gåvor
Klä av den alla måsten, all stress och pynt, och julen borde, längst inne, vara de villkorslösa gåvornas stund.
I ett liv där, ofta nödvändiga, krav, omdömen och hårda ord väntar runt varje hörn och varje inloggning, borde julen vara ett ögonblick öppet för hela människan framför dig. Hennes skavanker, ofullkomligheter och sår.
Att till någon annan ge, om så bara det lilla och symboliska, om så bara ett vänligt ord, utan att vänta på återbetalning eller förbinda det skänkta med prestation och duglighet. Det är att sätta allt på spel i en förutsättningslös tillit. Det kräver mod.
Den villkorslösa gåvan.
Inte som belöning till snälla barn (vilken förfärlig, godtycklig ramsa) och duktiga vuxna. Istället den enklaste, starkaste, svåraste av gester, i solidaritet och omtanke.
Den här gåvan är för dig. Inte för det du lyckats med eller uppnått, utan för dig. Den här gåvan är inte ett tack för att du levt upp till förväntningar, en hyllning av att du passar in eller en uppmuntran till kommande stordåd, utan bara vårt sätt att säga att du, hela du, är sedd.
Varsågod, det är allt.
Marken gungar en sekund.
Hur ofta vågar vi ge den villkorslösa gesten en chans?
Bara det faktum att redan ordet ”villkorslös” automatiskt utlöser invändningar och oro för vad ”det ska leda till i förlängningen” – som om till och med julhelgen måste inordnas i den allmänna politiseringen – visar att de få stunderna av djupare, långsammare, förlåtande, förtröstansfull människosyn behövs, nu som förr.
Det finns människor som är fruktansvärt ensamma på julafton, även när det inte syns. Några av dem kanske sitter framför dig i kväll, bullrigare och pratigare är de flesta, ler hela tiden.
Att för ett ögonblick pröva, med Karin Boyes ord, att ”möta livets makter vapenlös”.
De håller sin ödslighet inombords. Ingen ser de ledsna ögonen när utspelen är stora. För vi är vana vid att utvärdera omvärlden som vi vana att utvärdera enkäter: vi tror att det som står där är det väsentliga och innerliga.
Men så börjar något gro, i en människas känsla av att vara välkommen och sedd trots allt, som kan växa under de svåraste omständigheter. Med säkerhet blir inte världen sämre eller farligare, om vi ger den livsfilosofin ett par timmar om året.
Att för ett ögonblick pröva, med Karin Boyes ord, att ”möta livets makter vapenlös”.
***
2018 var ett fruktansvärt skrikigt och destruktivt år i svensk samhällsdebatt. Och till det har de flesta av oss skuld.
Det är som om förmågan att samtala, med en gnutta ömsesidig ödmjukhet, om gemensamma problem, håller på att gå förlorad. Slarvas bort i en dopaminorgie av klick, retweets och likes.
Att frivilligt lyssna på någon annan utan att direkt bemöta hen med en färdig, egen ståndpunkt – hur många klarar av det utan att få panik? Att våga höra en meningsmotståndarna berätta om sina erfarenheter, och sedan reflektera över vad de kan lära en själv, utan att omedelbart och för säkerhets skull hälla en hink med förproducerade invektiv över hela diskussionen – allt färre övar på det.
Amos Oz skriver i sin essä ”Kära fanatiker” om hur ett av de tydligaste tecknen på en fanatiker – alltid utan humor och i avsaknad av självdistans – ”är hans brinnande lust att förändra dig så att du blir som han. Att övertyga dig om att du omedelbart måste förändras, överge din värld och flytta in i hans. Fanatikern vill inte att det ska vara några skillnader mellan människor. Han vill att vi alla ska vara ”som en””.
Fanatikern är, skriver Oz, ”ett vandrande utropstecken.”
Men kampen mot fanatismen blir inte bättre av att jag ”sätter ett utropstecken” även efter mig själv. Istället borde vi öva på att skratta lite oftare åt våra egna utropstecken.
Fanatikern har ett ”akut behov” av slutsatser, slutresultat och slutna cirklar. Men så är inte livet eller historien.
Det innebär, som Oz formulerar det: ”…också att vara nyfiken och att från tid till annan försöka kika, inte bara genom grannens fönster, utan främst på verkligheten såsom den ser ut genom det fönstret, en verklighet som med nödvändighet kommer att se annorlunda ut än den du ser genom ditt eget fönster.”
Fanatikern har ett ”akut behov” av slutsatser, slutresultat och slutna cirklar. Men så är inte livet eller historien. Vi måste därför lära oss att ”leva med frågor och val vars lösningar gömmer sig långt bortom horisontens dimma.”
Det är befriande ord. Dessvärre får de allt större relevans, i takt med att samhällsdebatten kidnappas av fanatiska, oförsonliga tonfall.
Mycket även i det som borde vara helt vardagliga diskussioner villkoras med ett direkt eller indirekt maktspråk: Med eller mot, vän eller fiende, god eller ond, fantastisk eller avskyvärd, utopi eller avgrund. Inte hela människan, inte en andandes, komplicerad, unik varelse. Istället bara en gloria eller nidbild – en grov etikett – som fyller ett syfte, stimulerar algoritmerna, fungerar på en löpsedel. Svartvit aggressivitet av det slaget gör dåliga saker med oss, och får oss att slarva med orden.
Vi har fastnat i en ond spiral där vi överdramatiserar varje enskild dissonans, och tror oss dagligen uppleva stora händelser av historisk betydelse, med hjältemodiga ställningstaganden. Det stegrar en hets. Och skapar en dold, växande ensamhet i takt med att reflekterande människor drar sig undan gemensamma torg. För att slippa obehagligheter för sig själva och sina närmaste, och inte behöva riskera fördömelse och fördrivning.
Jag fruktar för en offentlighet där alla instinktivt tar avstånd men ingen instinktivt tar ansvar. Där alla vet hur man fördömer, men ingen vet hur man förlåter. Där alla torgför det egna, men ingen vågar lägga ned skölden och bara lyssna.
Till slut kommer alla att stå samlade utanför i en stor ring och hytta med nävarna, och skrika för full hals, in mot ett gemensamt torg och mot gemensamma församlingar där ingen längre finns.
***
Jag tänker ibland på det som Svetlana Aleksijevitj skriver i förordet till sin bok ”Bön för Tjernobyl. Krönika över framtiden”, om hur rädslan för döden plötsligt fanns i allt:
”Inför mina ögon förvandlades den förtjernobylska människan till Tjernobylmänniskan. Omkring henne var det en ny värld. Och en ny fiende. Döden hade plötsligt många okända ansikten. Den syntes inte, man kunde inte ta på den och den saknade lukt. Det fanns inte ens ord som kunde uttrycka hur människor plötsligt blivit rädda för vattnet, jorden, blommorna och träden. Därför att det här hade människan aldrig varit med om förut. Allt såg ut som vanligt – samma färger, former, dofter – och allt kunde döda. En okänd förtrogen värld.”
Hennes ord handlar om Tjernobyl, och ska inte på något banalt eller lättsinnigt sätt lyftas bort från den katastrofen.
Men de väcker också associationer i andra riktningar. Så är det ju med litteraturen, att den hjälper, förklarar och fördjupar över gränser och sammanhang, på oväntade sätt.
Att plötsligt uppleva en förtrogen värld som något okänt. Där allt det till synes normala är laddat med oro.
Den okända förtrogna världen är en formulering som sammanfattar många tillstånd. När ingen punkt av tillit riktigt finns kvar att greppa tag i, ens i vardagen, trots att allt ser ut som vanligt, med ”samma färger, former och dofter”. En långsam yrselkänsla.
Att plötsligt uppleva en förtrogen värld som något okänt. Där allt det till synes normala är laddat med oro. Jag undrar om det kan vara en källa till den frustration, rädsla och vrede som syns och hörs, i många olika läger, i det svenska samhället i dag, men som inte alltid går att definiera, formulera eller förklara på ett enkelt sätt.
Det är inget att ironisera över. Allt som sker syns inte på ytan i grälla färger. Om fler börjar misstänka att något farligt ligger lagrat i gamla vardagsmiljöer, att en hotfull utveckling väntar som inte går att skydda sig mot och ingen tar ansvar för, då kommer tilliten mellan människor, och mellan människor och institutioner, att gröpas ur.
Det i sin tur kan förstärka längtan efter förutsägbarhet. Efter det glasklara, mätbara, välsorterade och entydiga. Och öka rädslan för det oklara, gränsöverskridande, förutsättningslösa och svårdefinierade. Så väller instinkten fram att stänga, förbjuda, kontrollera och stämpla. Villkora allt. För säkerhets skull.
Men om hela livet villkoras, kan det bli ett slags maktutövning. Gradvisa varianter av den starkes rätt.
Så landar man i insikten varje generation måste nå, och vars vindlande rötter i den svenska idéhistorien sträcker sig långt tillbaka. Förbi välfärdssamhälle, demokratisering, industrialisering och ända ner till Erik Gustaf Geijers liberala personlighetsprincip (”intet du, intet jag”) på det tidiga 1800-talet:
Att utrymmet för individuell frihet, experiment, mångfald och kreativitet blir större ju bättre och mer pålitligt de gemensamma delarna av samhället fungerar.
Och att helheten bara kan överleva om den bärs upp av den kaotiska brokighet som självständiga, oförutsägbara individer utgör i vardagen.
Går inte grundläggande samhällsfunktioner att lita på i tillräcklig omfattning – polis och rättsväsende, vård och omsorg, socialförsäkringar och pensioner, miljö, klimat och infrastruktur, arbetsmarknadsregler och företagsklimat – kommer också frihetens, fördragsamhetens, öppenhetens och solidaritetens principer att ifrågasättas.
Därför är det så innerligt tröttsamt med de tvärsäkra röster som vill sabotera politiska samtal, där olika typer av erfarenheter och vittnesmål försöker lära av varandras skiftande miljöer.
I ett skede när vi behöver få veta mer om och förstå helheten bättre, bortom inlärda slagord, läggs enorma mängder energi ner på att beskriva samhället som orubbligt låst i eviga konfliktlinjer mellan det tänkbara och det otänkbara. Och nu råder en situation där de enas tänkbara och de andras otänkbara hela tiden blockerar varandra. Hur ska vi kunna komma vidare då?
Är inte slutsatsen vi borde dra, efter turbulenta år, att olika idériktningar och politiska läger, faktiskt lärt varandra en del. Ingen har haft helt rätt och många har haft en eller flera viktiga poänger. Ingen har kunnat överblicka alla olika händelsekedjor. Men steg för steg har en fylligare helhetsbild vuxit fram, som saknades tidigare.
Den bilden är inte entydig eller lättolkad. Den får inte konflikter, ideologier, värderingar och motsättningar att upplösas.
Men genom meningsutbyten, självrannsakan och ett nytt tonfall, har vi blivit en aning klokare och börjat urskilja var svåra problem finns och var de faktiskt inte finns.
För tilliten är det alltid bättre om bilden av händelseförlopp känns klar och ärlig. Ingen ska behöva skämmas över att det ibland är svårt att veta vad man egentligen tycker i krångliga lägen.
Att inte allt, i varje läge, måste börja och sluta med utropstecken.
Några i sten huggna, eviga konfliktlinjer, mellan partier eller mellan grupper, som helt skulle omöjliggöra att en fungerande regering bildas i Sverige, med bred, konstruktiv förankring över tidigare blockgränser, borde inte finnas. Det finns inga skäl att göra sig till hatets och oförsonlighetens gisslan.
***
Då kommer partiernas oförmåga att samla sig till någon enda form av samarbete att framstå som oansvarig och svårbegriplig.
2018 kommer, tror jag, i efterhand att framstå som ett ”lugnet före stormen”-år. Snart nog har vi dramatiska kriser över oss igen, som lär testa de gemensamma institutionerna och samhällsekonomin långt hårdare.
Då kommer partiernas oförmåga att samla sig till någon enda form av samarbete att framstå som oansvarig och svårbegriplig. Och kanske som symboliskt för en period när dåliga instinkter – en oförmåga till samtal, fanatiska tendenser i jargongen, en jakt på syndabockar – tog över.
Eller som Hans Lindblad, skriver i Frisinnad Tidskrift:
”Demokratiska rörelser kan ha delade meningar om hur olika problem ska lösas, men de måste stå enade i försvaret av mänskliga rättigheter och allas lika värde. Att Sverige snabbt kunde aktivera tiotusentals enskilda på nya förtroendeposter vid demokratins införande berodde till stor del på att folkrörelserna i sitt förenings- och studiearbete på bred front skolat så många i praktisk demokrati. Det krävs ett lika tålmodigt arbete för att demokratin ska kunna fördjupas och förnyas.”
Så är det.
***
”Frågar du mig var jag finns/ så bor jag här bakom bergen/ Det är långt men jag är nära/ Jag bor i en annan värld/ men du bor ju i samma”
(Gunnar Ekelöf, i Strountes 1955)
Den villkorslösa gåvan, att ge utan att motivera eller kräva tillbaka, är att öva ett språng, att våga en värnlöshet, som vi normalt skyggar för. Plötsligt uppstår ett helt nytt landskap att mötas i. Ett annat sätt att visa människor i vår omgivning vad de betyder. Att det finns en närhetens, acceptansens och solidaritetens egenvärde, som varken ska mätas, dikteras, politiseras eller kommersialiseras.
I det finns mycket att knyta an till för annars åtskilda idétraditioner och livsåskådningar. Liberala som konservativa, socialistiska som gröna. Humanistiska som religiösa. Föreningar av allehanda slag. Fria debattörer och enskilda medborgare.
Ingen konsensus, bevare oss väl. Men kanske en gemensam ansträngning att framföra argument med djupare människosyn och i respekt för hur svårt det mesta blir när andras erfarenheter möter den egna retoriken.
Jaget, duet och viet, i ett samspel som inte söker perfektion, instrument eller karikatyr. Och ett erkännande av att historien är komplex och att drömmen om den perfekt presterande, förutsägbara människan är farlig. Hur litet du än gör laboratoriet, är den drömmen farlig.
En villkorslös gåva, en villkorslös kärlek, kan för ett ögonblick befria oss från den.
Om vi vågar ett ögonblick av villkorslöshet. Om vi vågar hålla ett fönster på glänt.
Där någonstans finns också, tror jag, en ny chans för humanism och solidaritet bortom den egna gränsen och identiteten. Att inte begränsa synfältet, för att slippa se. Utan vidga det, för att kunna upptäcka. I insikten om att människor är sammansatta och mångdimensionella. Sällan lätta att kategorisera, aldrig felfria, ständigt spretiga.
Ögonens många stråk; uppoffringar, erfarenheter, sorger, skuldkänslor.
Det är det vackraste: mänsklighet i ordets rikaste betydelse, och vad den kan åstadkomma, trots allt bristfälligt och fult. Om vi vågar ett ögonblick av villkorslöshet. Om vi vågar hålla ett fönster på glänt.
***
du lägger ner/ din skärva av livet/
bredvid andras/
dina tysta färger/ rinner över till deras/
går du långt bort/ försvinner din skärva/ omöjlig att urskilja
men mosaiken/ skimrar av tusen/ sjunger sorg och tro
tar du stegen närmare/ för att stryka med fingret/
mot just din skärva åter/ finns sången kvar/
och du hör din färg
