Hylla plugg och studier för klimatets skull

Enskilda kampanjer för att ”väcka frågan”, hur hedervärda de än är, kan aldrig bli mer än en början. Därefter börjar det svåra. Förtig inte det svåra. Det är ett svek mot unga, och en bagatellisering av klimathotet, att låtsas som om det fanns generella genvägar förbi hårda studier och jobbiga följdfrågor.

***

Det som kommer att möjliggöra en klimatomställning är avancerad forskning, tekniska innovationer, kombinationen av marknadsekonomi, politiska ramverk, styrmedel och medvetna konsumenter. Men framförallt bildningshungriga studenter och skolelever runt om i världen. De som pluggar hårt för att bli framtidens forskare, ingenjörer och innovatörer och som hjälps åt att hitta faktiska lösningar på svåra problem och som reser till nya platser, samlar erfarenheter, insikter och kunskaper som de inte redan har.

De som håller på att lösa komplicerade frågor kring drivmedel, energiförsörjning, energieffektivitet, transporter, uppvärmning, avfall, miljövård och annat, är de som sitter inne med djupa kunskaper, konstruktiva idéer och breda perspektiv, långt från dagsrubriker och klick. Vägen till avgörande genombrott är lång, ödmjuk, oglamorös.

Det är inte plugg och eftertanke, även om det inte leder till en slogan samma kväll, eller långa resor några gånger i livet för dem som inte har eliternas resurser, som är hotet mot klimatet. Eller hotet mot ett gott samhälle i frihet, mångfald och fördragsamhet. Eller för den delen hotet mot nya medicinska framsteg som förebygger och lindrar lidande.

***

Vill man ge en ung människa ett ord på vägen borde det vara: Det är otroligt mycket mer imponerande att anstränga sig hårt för att söka lära sig det man inte redan kan, än att i tvärsäkerhet låtsas som om man redan förstått allt om något man aldrig studerat.

Att sucka inför en svår fråga och sedan ta sig an den med ett öppet sinne, är mer betydelsefullt än att vara först ut med en slogan som förutsätter att lösningen redan är given.

Med det sagt, kan viktiga insatser självklart göras på många sätt, av personer med olika sätt att ta sig an problem och uttrycka engagemang. Hyllas ska även de som förmår dra igång en debatt överhuvudtaget.

Men om klimathotet ska lösas på riktigt, borde fler hyllningar ges till de osjungna hjältar som ägnar åratal åt plugg, komplicerad forskning, nya uppfinningar och resor till andra miljöer. De borde inte nonchaleras eller skambeläggas. Det är inte till den abstrakta klimatångesten och jakten på symbolfrågor, utan till den konkreta klimatforskningen, klimathandlingen och klimatpolitiken, som hoppet står.

***

Oavsett hur man försöker åstadkomma en omställning av drivmedlen för flyg och fordon, av energiproduktionen eller av konsumtionsmönster och resursanvändning, så kommer vägen dit att gå via ökad och fördjupad kunskap om förutsättningarna, en insikt om hur problemen ser ut på olika håll i världen och ett globalt utbyte av idéer för hur det hållbara samhället kan skapas med bevarat välstånd och fortsatt arbete mot fattigdom, krig och ohälsa. Vi kommer, om vi vill klara båda de utmaningarna, att behöva plugga, handla och resa, även på 2000-talet.

När enskilda individer hjälper till på fantastiska sätt att väcka engagemang för klimatet borde samhället känna en plikt att hjälpa det engagemanget hos de flesta andra att röra sig i konstruktiva riktningar. Ta former där det faktiskt hjälper till att lösa problem, inte bara uppmärksamma dem. Via studier, forskning och upptäckter, snarare än att söka lura ungdomar att miljontals influencers med samma hashtag kan åstadkomma mirakel och frälsning.

Måste det ena utesluta det andra? Ja, ibland. Kunskap kostar en tid och möda, och kräver normer, värdeskalor och ideal som skiljer sig från dagsrubrikernas fixering vid det som trendar. Enskilda kampanjer för att ”väcka frågan”, hur hedervärda de än är, kan aldrig bli mer än en början. Därefter börjar det svåra. Förtig inte det svåra.

Det är lätt att trendiga symbolåtgärder, som kortsluter eller hoppar över den intellektuellt hederliga sakdebatten om svåra målkonflikter, åstadkommer mer skada än nytta.

Och det är ett svek mot unga, och en bagatellisering av klimathotet, att låtsas som om det fanns sådana generella genvägar förbi hårda, ansträngande studier och jobbiga följdfrågor.

Risken finns att allmänhetens intresse för klimatfrågan och människors förtroende för den offentliga debattens forum, sjunker snabbt, om vi uppträder som om alla frågor redan fått svar. Har vi inte lärt någonting av tidigare misstag?