EU lägger pussel i slutna rum

Rassel, rassel, hänsyn hit och karriärer dit, så läggs pusslet om EU:s maktpositioner uppifrån och ner. Kanske kan avancerade algoritmer sköta om det i framtiden. Det är långt från den öppna, demokratiska process EU sagt sig vilja eftersträva.

***

Kanske kommer stats- och regeringscheferna vid framtidens toppmöten i Europeiska Unionen att låta avancerade algoritmer lägga det svåra pussel som tillsättandet av ledande positioner innebär. Då behöver de inte sitta upp långa nätter för att hitta lösningar som räddar allas ansikten tillräckligt för att undvika total låsning.

Det borde gå hyfsat snabbt att programmera. Mata bara in alla hänsyn som ska tas och kvoter som ska följas, alla intressen som ska tillfredsställas, egon som ska skonas, karriärer som ska främjas, krav som ska uppfyllas och jämvikter som ska bevaras mellan medlemsländer, institutioner och partigrupper. Tryck sedan på ”utför”. Rassel, rassel, varsågoda, så här får det bli. Ingen supernöjd, bara några få jättemurkna. Absolut ingen risk för överdriven transparens och logik. Om fem år gör vi om ritualen.

Så länge regelverket är vagt, maktförhållandena är oklara och valen till Europaparlamentet inte betraktas som mer än på sin höjd en aning vägledande, kommer det att förbli en rysare varje gång EU-systemet försöker utse sina transnationella ledare. Nu har Europeiska rådet presenterat sitt förslag till pussel för de kommande åren, med tillsättandet av ny EU-kommissionsordförande som den viktigaste pusselbiten.

Tysklands nuvarande försvarsminister, kristdemokraten Ursula von der Leyen föreslås få leda nästa kommission, med liberalen Margrethe Vestager från Danmark och socialdemokratiska partigruppens toppkandidat Frans Timmermanns från Nederländerna som två viceordförande.

Frankrikes Christine Lagarde ska få ta över ordförandeskapet i Europeiska Centralbanken. Spanske socialdemokraten Josep Borrell ska ges uppdraget som utrikeskommissionär. Belgiske liberalen Charles Michel är tilltänkt som ny ordförande för Europeiska rådet. David Sassoli, socialdemokrat från Italien blir ny talman i parlamentet, där de gröna siktar på andra inflytelserika poster.

Rassel, rassel, hänsyn hit och karriärer dit, så läggs pusslet uppifrån och ner.

Det är en uppvisning i konsten att söka navigera sig förbi motstridiga intressen, omöjliga löften och lättkränkta egon, utan att ta mer än nödvändig hänsyn till hur väljarna röstat.

De föreslagna personerna är dugliga, erfarna och kompetenta, med goda förutsättningar att göra ett bra jobb. Ursula von der Leyen, född i Belgien och välkänd sedan många år för alla som brukar följa tysk inrikespolitik, har ett dokumenterat varmt engagemang för Europa.

Tidskriften Die Zeits journalist Peter Dausend påminde på onsdagen om det tal Ursula von der Leyen höll på Harvard vintern 2012, där hon bekände sin kärlek till Europa och sin dröm om ett ”Europas förenta stater”. Det är inte något som kommer att göra henne populär överallt, men att hennes namn dök upp när förhandlingarna kört fast var inte någon fullständig slump.

Nu är det långt ifrån säkert att förslaget vinner stöd av en majoritet i Europaparlamentet. Missnöjet hos flera partigrupper är stort, och hela systemet med europeiska toppkandidater ligger i ruiner. Det är inte omöjligt att parlamentet tvingar Europeiska rådet att börja om processen på nytt.

Timmermanns och Vestager bredvid von der Leyen, är ingen dålig ledning. Men det är långt från den öppna, ärliga, demokratiska process som EU:s representanter sagts sig vilja eftersträva.

Inte heller det första kompromissförslaget (döpt till ”sushi-uppgörelsen”), framdiskuterat av Angela Merkel och Emmanuel Macron vid G20-mötet i Japan, brydde sig särskilt om resultatet i Europaparlamentet. Enligt den uppgörelsen skulle Timmermanns, kandidat för valets förlorare, bli kommissionsordförande. De konservativas kandidat Manfred Weber skulle få talmanskapet som tröstpris, trots att hans partigrupp är större än socialdemokraternas.

Ur demokratisk synvinkel hade det också varit ett tvivelaktigt upplägg. Röran är stor.

De EU-ledare som talat högt om en demokratisering, rentav parlamentisering, av processen, får krypa till korset igen. Allt förblir vid det gamla, med desperata förhandlingar och dragkamper i sluta rum, snarare än tydliga principer och ärliga besked till väljarna.