Riskfyllt misstag att sänka kärnenergiavtalet

Kärnenergiavtalet från 2015 med Iran var inte perfekt och ingen mirakeldeal, men det var, givet förutsättningarna, genomtänkt, konstruktivt och bättre än alternativen. Att sänka det är riskfyllt och dumt-

***

Kärnenergiavtalet som USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och Tyskland tecknade med Iran 2015 löste inte alla problem. Det gav inga fullständiga garantier och hindrade inte Iran från att både på egen hand och via ställföreträdare fortsätta bedriva en aggressiv, destruktiv utrikespolitik i Mellanöstern.

Det var ingen mirakeldeal.

Men det var, givet förutsättningarna och den mycket instabila situation som rådde, en välkommen, genomtänkt och konstruktiv uppgörelse. Ett steg i rätt riktning. Förhandlarna nådde tillfredsställande resultat på den allra viktigaste punkten: Att begränsa Irans möjligheter att förberedda för och snabbt kunna utveckla kärnvapen.

Iran gick med på, och har fram till nyligen levt upp till löftet, att reducera sina kärnenergiprogram, lämna ut uppgifter om tidigare projekt och tillåta Internationella atomenergiorganet IAEA att inspektera relevanta anläggningar.

I utbyte mot det skulle omvärldens ekonomiska sanktioner mot ett redan då hårt pressat Iran hävas och tidigare frysta tillgångar släppas fria.

Det var en rimlig avvägning.

Förhoppningarna som fanns, att de ekonomiska lättnaderna och de nya kontakterna kanske på längre sikt skulle kunna stärka inhemska reformkrafter i Iran och därigenom underminera den teokratiska, blodsbesudlade regimen har inte infriats, men inte heller hunnit motbevisas.

Uppgörelsen ledde inte och syftade inte till någon allmän avspänning. Kanske underlättade avtalet rentav Irans regionala stormaktsambitioner. Men att det sammanföll med så många samtidiga katastrofer och militära konflikter i regionen, försvårar en nykter utvärdering på den punkten.

Västvärldens vana att handla friskt med andra, utvalda brutala regimer i regionen – och blunda för vidrigheter utförda av dem som räknas till ”vännerna”– är också ett minst sagt komplicerande faktum.

Att en överenskommelse nåddes kring Irans kärnenergiprogram och sedan hölls, hade däremot ett stort värde i sig, på just den punkten, utan illusioner eller skygglappar i övrigt.

Många allvarliga konflikter kvarstod. Liksom nödvändigheten av att stöda Irans inhemska reformkrafter och motverka landets regionala, militära makt. Men de motsättningarna laddades inte, under några år, av kärnvapenfrågan.

***

Det var därför ett allvarligt misstag och ett svårt bakslag för de övriga länderna i förhandlingsgruppen, när Donald Trump förra året meddelade att USA skulle lämna avtalet.

Sedan dess USA ökat trycket mot Iran med nya sanktioner och krävt att andra ska följa efter.

Samtidigt har framför allt Europeiska Unionen på olika sätt sökt rädda uppgörelsen, hålla Iran kvar i kärnenergiavtalet och hitta vägar för fortsatta ekonomiska kontakter med Iran inom ramen för det man kom överens om 2015.

Nu hotar alla de ansträngningarna att rasa. Efter attackerna mot oljefartyg i Omanbukten tidigare i somras, för vilka Iran misstänks, och nedskjutningen av en amerikansk drönare på gränsen till Irans luftrum för några veckor sedan, var en direkt militär konfrontation nära. Men krigstrummorna hade mullrat under hela våren. Här fullföljs strategier som funnits länge.

På söndagen meddelade Iran att landet tänker höja anrikningen av uran till en nivå över det avtalade. Redan tidigare har man, som ett svar till USA, beslutat öka produktionen av anrikat uran i strid med löftena från 2015. Det tycks som om de fundamentalistiska krafter i Iran som hela tiden varit skeptiska mot uppgörelsen ser en chans att hjälpa till att sänka den.

Även om ledande företrädare för EU fortsatt hoppas på och söker åstadkomma nya samtal, är utsikterna att lyckas dåliga, åtminstone på kort sikt. Skulle Iran börja bryta mot det avtal USA redan lämnat, kan inte europeiska länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien göra mycket för att rädda det.

Donald Trumps tro att han med sin strategi ska kunna pressa och tvinga Irans regim att gå med på långt hårdare villkor än 2015 inger inte särskilt mycket förtroende.

Istället accelererar Irans atomprogram på nytt. Det stora problem man försökte, och delvis lyckades, lösa vid förhandlingarna 2015 återkommer med full kraft. Risken för en farlig militär eskalation ökar. Dessutom förvärras vardagssituationen för människor i Iran ännu mer, reformkrafterna i landet kan försvagas och de teokratiska makthavarna kan åter få det lättare att skylla ett eget vanstyre på omvärlden.

Kärnenergiavtalet var inte perfekt, men långt bättre än alternativen.