Öka inte plottrigheten i svensk skattepolitik ännu mer

En ny skattereform måste göra systemet enhetligare, mer genomtänkt och förutsägbart. Färre undantag och godtyckliga avdrag skulle visserligen leda till färre presskonferenser med enskilda utspel under pågående budgetförhandlingar, men istället till bättre, långsiktiga förutsättningar för välfärd, jobb och företagande. Gott så. Veckans lördagskrönika.

***

Skattepolitiken behöver bli enhetligare, ärligare, mer genomtänkt och förutsägbar. Även om det innebär att en del särintressen och megafoner måste konfronteras med ett kyligt: nej.

Faktiska utfall borde vara utgångspunkten när skattesystemet justeras. Inte lättsåld retorik eller politisk bekvämlighet. Det har varit ett mantra, även på den här ledarsidan, under lång tid.

De flesta som, med rätta, efterlyser en ny, stor, helst blocköverskridande, skattereform, har det som utgångspunkt. Rensa upp, renodla, förenkla, prioritera och se helheten. Färre undantag, inte fler. Generella regler hellre än ett oöverskådligt myller.

Är det inte långsiktigt hållbart eller rationellt, är det inte heller kortsiktigt försvarbart. Det ständiga godtycke som växer med varje valrörelse måste minska. Snårskogen av branschavdrag, extrapålagor, spretiga regler och skadliga marginaleffekter behöver gallras.

Principer först, utspel sedan! Bort med plottret! Skapa något slags ordning igen! Kring det kravet har många debattörer kunnat samlas på senare år: liberaler, socialdemokrater, moderater, gröna.

Hur prioriteringar och nivåer ska se ut kan och bör man bråka om. Men att skattepolitiken inte får sluta som ett hopplöst och principlöst lapptäcke är faktiskt något som de flesta med ett intresse för skattepolitik, från vänster till höger, brukar instämma i. Även de politiska partierna återkommer regelbundet till samma sak: självklart vore det bra med en ny skattereform som städade i röran.

Och i januariavtalet mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna återfinns det löftet, som punkt fyra.

Så här lyder den i sin helhet:

”Reformen ska öka sysselsättningen och antalet arbetande timmar med sänkt skatt på jobb och företagande, bidra till att klimat- och miljömål nås, stärka Sveriges konkurrenskraft, utjämna dagens växande ekonomiska klyftor, sänka marginalskatten och uppnå att färre betalar statlig inkomstskatt, förenkla genom att begränsa undantag, minska hushållens skuldsättning och bidra till att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt, öka finanssektorns skatteandel och långsiktigt trygga välfärden.”

Amen. Så, då är det väl bara en tidsfråga innan även 2000-talet får sin första stora, genomgripande skattereform? Kanske rent av efter en underbar natt?

Nej, håll inte andan i väntan på det. För trots alla dessa vackra ord är risken överhängande att skattepolitiken även under denna mandatperiod blir ännu mer plottrig och rörig. Redan höstens budgetförhandlingar verkar få den prägeln: gärna en rejäl skattereform, men först några justa, godtyckliga undantag till, så att alla partier kan peka på just sina triumfer.

Förklaringen är förstås att en reform för större enhetlighet och klarhet, även om den långt mer skulle gynna jobb, näringar, välfärd och utsatta områden, vore betydligt svårare att sälja in politiskt, än pärlbanden av enskilda snärtiga vallöften. Detaljutspel måste ersättas av helhetsansvar. Det tar emot.

***

Det är med skattepolitiken som med livet, ibland kan de många små avstegen, de lockande undantagen, alla i vällovligt syfte för stunden, sluta med en total röra, långt från det ursprungliga målet. De enskilda besluten skimrar medan helheten tjorvar ihop sig och blir ohanterlig. Sedan är det stört på omöjligt att reda ut härvan i efterhand. För vem vill erkänna att det man skröt om nyss, som en god gåva, visat sig ha underminerat andra verksamheter.

Verkligheten är alltid mer komplex och sammanvävd än vad snabba uppräkningar gör sken av. Men några grunddrag i en ny skattereform borde ha förutsättningar att vinna ett hyfsat brett, inrikespolitiskt stöd:

Skatter och marginalskatter på arbete och företagande, som slår mot utbildning, produktivitet, ansvarstagande, entreprenörskap och innovationer, bör generellt sänkas. Skatter på olika typer av konsumtion, fastigheter och kapital kan i stället höjas.

Dra ned på ränteavdragen. Sträva efter mer enhetliga momssatser, även om det innebär höjningar i vissa fall. Minska antalet branschavdrag och undvik symboliska, lynniga straffskatter utan konsekvensanalyser. Håll skattepolitiken så neutral som möjligt. Politiska beslutsfattare bör undvika att via skattevapnet gissa i detalj om framtidens arbetsmarknad, teknik, forskning och näringar, och alltid vara kärva mot tillfälliga manifestationer.

Höj strategiska miljö- och klimatskatter på bred front. Även bensinskattehöjningar och flygskatter (utformade för att skynda på bränsleomställningar, inte motarbeta flygande i sig) går bra att motivera. Men blanda inte ihop styrskatter som syftar till att ändra beteenden och därmed över tid avskaffa sina egna skattebaser, med skatter som statens långsiktiga intäkter ska byggas på. Det som kallas gröna skatteväxlingar är bra, men i själva verket sällan ”växlingar” i ordet rätta bemärkelse.

Utred hur framtidens skattebaser kan se ut i takt med att digitalisering och globalisering förändrar de traditionella skattesystemens förutsättningar, förändrar ägarstrukturer, arbetsmarknader, yrkeskarriärer, värdeskapande och handelsmönster.

Allt detta ger en aning om vad nästa stora skattereform bör bygga på. Men även om prioriteringar och riktlinjer är klara, återstår lika fullt en rad grundläggande frågor.

Hur högt bör det samlade skattetrycket vara, för att jobb, företagande och tillväxt ska värnas och samtidigt resurserna för välfärd, rättsväsende, försvar och integration räcka? Hur ska skatter överhuvudtaget betraktas utifrån ett frihets- och rättviseperspektiv och var ska vilka skatter tas ut?

Man kan tänka sig ideologiska debatter om huruvida den statliga inkomstskatten borde avskaffas, eller om arvsskatten borde återinföras. Utrymmet för idéstrider är stort, även inom ramen för insikten att skattesystemet behöver göras enhetligare.

Visst kan man hoppas på att de mest enfaldiga flosklerna får mothugg. Som den populära, men fåniga vanföreställningen att höjd skatt med automatik skulle innebära större skatteintäkter och därmed bättre välfärd. Eller, på andra sidan, den att sänkt skatt med automatik skulle innebära ökad tillväxt och därmed bättre välfärd.

Som om det inte fanns en massa svåra avvägningar att göra för att hitta rätt nivåer, där skatter inte blir så höga och auktoritära att de hotar människors privata försörjning och frihet och inte så låga att inga gemensamma ekvationer går ihop.

Men man kan, givet den kommande lågkonjunkturen, behovet av höjda statsbidrag till kommunerna och kraven på mer resurser till rättsväsendet, men också givet Sveriges redan höga skattetryck, utgå ifrån att en ny, blocköverskridande skattereform inte kommer att varken sänka eller höja det samlade skattetrycket avsevärt. Förbättringarna lär i stället ske i form av skärpta prioriteringar, minskad plottrighet, större klarhet och mer förutsägbara, rationella skattebaser.

Det skulle leda till färre presskonferenser med enskilda, upphetsade utspel under pågående budgetförhandlingar, men istället till bättre, långsiktiga förutsättningar för välfärd, jobb och företagande i Sverige. Gott så.