Nu har januarigänget tre år på sig

Svenska regeringsförklaringar brukar sällan bli ihågkomna som retoriska glansnummer. Det gör inget. De ska inte utmärka sig med tjusiga formuleringar, utan med sammanhållna, rediga budskap, som går att omsätta i politik, följa upp och hänvisa till när ansvar ska utkrävas.

Stefan Löfvens regeringsförklaring på tisdagen hade inte mycket nytt att komma med. Nästan allt statsministern tog upp var redan känt, och nyhetsvärdet i övrigt lågt. Men det betyder inte att talet var ointressant. Det parlamentariska läget gjorde nog tvärtom att många lyssnade extra noga till nyanser och betoningar just den här gången.

Egentligen är det först nu som socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna börjar omsätta i praktiken vad man under press förhandlade fram i vintras. Tre år han man på sig att visa vad samarbetet duger till. Står det pall när lågkonjunkturen kommer?

Det finns mycket att kritisera i den kommande budgeten, horribla felprioriteringar och principlöshet. Insikten att mer måste satsas på exempelvis det ekonomiska stödet till kommunsektorn och kampen mot brottsligheten, kräver nya prioriteringar.

Så kommer det att vara på fler områden, att regeringen måste ta grepp om situationer när de uppstår. De 73 punkter man nu har som utgångspunkt räcker inte, och de får inte heller ses som fullständigt heliga.

Men det skiljer inte det här regeringsunderlag från andra, och alla koalitioner kräver kompromisser.

Det vore fortsatt av stort värde för svensk inrikespolitik, om januariavtalet skulle gå att utveckla till ett fungerande regeringsunderlag i egen rätt, inte bara en desperat åtgärd för att undvika nyval. Andra omdiskuterade alternativ i regeringsfrågan avskräcker snarare ur ett liberal perspektiv, och framstår som långt mer spretiga, trots hårda kampanjer från höger om motsatsen.

C och L borde ta steget fullt ut och sätta sig i regeringen med egna statsråd, inte minst för att få inflytande över utrikespolitiken. Men det märks redan att socialdemokraterna nu samtalar åt mitten, snarare än åt vänster, i sådant som rör ekonomi, arbetsmarknad, utbildning, vård och näringsliv. Ta fasta på det.

Även i frågor som inte täcks av januariavtalet, anas ett hänsynstagande. Utnämningen av Eva Nordmark till arbetsmarknadsminister och Anna Hallberg till handelsminister, är tecken på att Löfven vill få detta att hålla.

Ett samarbete där socialdemokratiska, liberala och gröna perspektiv kan mötas och tvinga fram det bästa hos varandra förtjänar en ärlig chans under mandatperioden, gärna med sikte även på nästa. I det gränslandet kan mycket åstadkommas, som rör tidens krångligaste frågor och målkonflikter. Men då måste gradvis det man vill gemensamt, konstruktivt, börja betyda mer än det man bara vill undvika.

”Tillsammans”, sa statsministern om partiernas uppgörelse, ”tar vi ansvar för att ta till vara landets möjligheter och lösa vår tids samhällsproblem. Svensk politik är inne i en tid av intensivt reformarbete.”

En regeringsförklaring ska tas på orden, och beslutsfattare hållas ansvariga för givna löften. Socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler har det mesta kvar att bevisa i det här samarbetet, och tre år på sig.