Spretig budget söker sin författare

Svensk ekonomi är, står det i regeringens budgetproposition för 2020, ”väl rustad för att möta osäkerheterna i omvärlden och nationellt. Statsfinanserna uppvisar överskott, statsskuldkvoten är den lägsta sedan slutet av 1970-talet och arbetslösheten har sjunkit.”

Det är en sammanfattning med många halvsanningar inklämda på liten yta. Bilden som målas upp av det ekonomiska läget i budgetpropositionens inledande avsnitt om finansplanen och den makroekonomiska utvecklingen, är inte helt missvisande, men ofullständig. Den kan fresta till ett bedrägligt lugn.

De flesta faror och problematiska faktorer tonas ned av regeringen, om så bara en aning, medan prognoserna om krisberedskap, tillväxt och sysselsättning, ständigt drar åt det överoptimistiska hållet.

Med subtila medel antyds att läget är under kontroll och att det inte finns något allvarligt skäl till oro. Man erkänner att konjunkturen viker, men utan att riktigt tala högt om vad det betyder.Här ligger en politiskt bekväm, men vilseledande, skönmålning på lut. Sådant har ju aldrig straffat sig i historien.

Regeringen och dess samarbetspartier borde i det läge som råder vara mindre angelägna om att till varje pris sprida tillförsikt kring sig, och hellre vara naket ärliga om hur tufft det faktiskt kan bli de kommande åren.

Om nästa lågkonjunktur blir djup och långvarig, om ett värsta scenario blir verklighet – låt oss hoppas att det inte sker – kommer halvsanningar i efterhand att tolkas som cyniska lögner. Det räcker inte att ha en intern beredskap för det som väntar – vilket regeringen förstås har. Makthavare måste också i god tid vara uppriktiga utåt, i raka besked, när den närmaste tiden kan bli dramatisk och tvinga fram tuffa prioriteringar.

Förr eller senare blir det nödvändigt att välja vilka områden som måste anses vara mest grundläggande, om resurserna inte räcker till förstärkningar av allt som vore önskvärt.

***

Läget för socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna är inte hopplöst på något sätt. Det som är sant i regeringens beskrivning av läget är att statens finanser är mycket goda, att statsskulden är låg, att det finns ett rejält statligt utrymme för krisåtgärder, konjunkturstimulans och strategiska investeringar i infrastruktur, forskning och teknik, de närmaste åren.

Det är positivt. Försöken att utmåla läget som en förestående kollaps är nonsens. Kommer krisen saknar inte staten möjligheter att agera.

Men statens finanser är inte liktydiga med svensk ekonomi i övrigt. Och samtidigt som statsfinanserna är robusta, stormar, rasar och mullrar det runt omkring. Staten kommer snart nog att tvingas använda alla reform- och krisutrymmen som finns, för att kunna hantera problem man försummat att förebygga under högkonjunkturen.

* Det råder akuta och genomgripande kriser i många kommuner och landsting, med behov av radikalt höjda statsbidrag, i långt större omfattning än höstbudgeten anger. På goda grunder kan man argumentera för att ett genomgripande krisstöd till kommuner och landsting, bortom det tillskott som görs i budgeten, borde ha annonserats nu.

* Det finns en stor osäkerhet i näringslivet om det närmaste framtiden, mot bakgrund av hotande handelskrig, Brexit och vikande internationella konjunkturer. Det i ett läge när riks- och centralbanker redan under en lång högkonjunktur hunnit göra slut på alla effektiva penningpolitiska stimulanser och nu står tomhänta.

* Den svaga svenska kronan, med de negativa, långsiktiga följder det har för människor mer små resurser är ett långt värre problem än makthavare velat medge. På en rekordsvag valuta som äter ur landets resurser, löner, värden och tillgångar inifrån, kan en ekonomi inte leva långsiktigt. Romantiseringen av kriskronan är ett självbedrägeri.

* Stora skevheter består på arbets- och bostadsmarknaderna, och siffrorna över den svenska arbetslösheten är oroväckande. Flera tunga budgetområden, både nationellt och ute i kommuner – som skola, vård, rättsväsende, integration, klimat, socialförsäkringar (höjt tak i a-kassan vore angeläget) och försvar – kommer att kräva rejäla resursförstärkningar under 2020-talet.

En del av det sker redan i den här budgeten, som har långt fler lovvärda inslag än orkanen av kritik vill ge sken av. Satsningarna exempelvis på rättsväsendet, på lärarassistenter och på en ambitiös klimatomställning hör till budgetens profilfrågor.

Men mycket återstår, och fortfarande spretar det väldeliga ibland.

***

I väntan på den stora, enhetliga skattereform Sverige behöver, går en del av kompromisserna mellan S, Mp, C och L, åt fel håll. Det är bra att skadliga marginaleffekter åtgärdas genom avskaffad värnskatt. Där har januaripartierna inga skäl att be om ursäkt.

Men i övrigt ökar snarare plottret, när enskilda partier vill ha triumfer att visa upp. Sänkningen av skatten i glesbygdsområden låter sympatiskt på papperet, men är mest missriktad symbolpolitik som inte tar tag i några grundproblem. Vad regeringen och samarbetspartierna vill med drivmedelsskatterna har ingen blivit klok på (det går utmärkt att argumentera för höjd bensinskatt som klimatpolitisk prioritering.)

Den planerade fortsatta utvidgningen av rut-avdragen skjuts upp, vilket är positivt. Men risken finns att såna idéer – liksom den feltänkta, kostsamma familjeveckan – återkommer senare. Miljöpartiets s.k ”utvecklingstid” är en annan reform som också känns logisk i teorin, men som sannolikt inte kommer att fungera som det är tänkt i praktiken, och som kostar för mycket.

I en kommande skattereform bör inriktningen generellt vara att sänka skatten på arbete och företagande, och höja den på exempelvis fastigheter, kapital och konsumtion. De godtyckliga avdragen bör bli färre, inte fler. Och målet måste vara att ta ett långsiktigt helhetsgrepp om skattesystemet.

Men allt sådant kräver ett regeringsunderlag där alla inblandade är motiverade, övertygade och angelägna om att få samarbetet att fungera. Ju osäkrare och spändare förhandlingar är, desto mer kommer en budget att spreta åt olika håll. Ibland motsägelsefullt och utan tydlig inriktning, utan en riktig sammanhållande av övertygelse om vad syftet med alltihop är. Det kan fungera i högkonjunktur, men bli förödande i lågkonjunktur, när prioriteringarna måste vara glasklara och hänga ihop.

Budgeten som S, Mp, C och L enats om rymmer många satsningar som är lovvärda, och har en del inslag som är svårbegripliga. Det är inte helt lätt att få ett grepp om helheten.

Det är inte mycket att säga om. Samarbetet är av ett helt nytt – och välkommet – slag och måste få tid att mogna fram under mandatperioden, för att hitta sin kärna, eller misslyckas efter ett gott försök. De fyra partierna gör klokt i att ge det en ärlig chans. Men spretigheten måste minska, och fokuset öka, inför bistrare tider.

Det här är en statsbudget som söker sin författare.