Bedrövligt att Snowden inte fått asyl i ett EU-land

Det är bedrövligt att Snowden fortfarande måste uppehålla sig i förtryckets Ryssland, därför att USA betraktar honom som en landsförrädare och inte ett enda land inom EU haft ryggrad nog att erbjuda asyl. Men det säger en del, om vilka krafter han utmanat och hur lite västvärlden – trots många läpparnas bekännelser – tagit hans budskap på allvar. Lördagskrönika.

***

Utan tvekan, skriver Edward Snowden i sin nya självbiografi ”Permanent Record”, är internet säkrare i dag än 2013, när han avslöjade den amerikanska säkerhetstjänstens system för global massövervakning.

Mycket har, trots allt, hänt som en konsekvens av skandalen. Inte med hjälp av politiska beslutsfattare – de har nästan undantagslöst, även i västvärlden, gjort ont värre. Men tack vare ett brett, decentraliserat tekniskt motstånd, underifrån och inifrån, finns det fortfarande fria sfärer kvar.

Krypteringslösningar, skyddade plattformar och en ökad medvetenhet om riskerna, har möjliggjort för exempelvis visselblåsare och grävande journalister att fortsätta sitt arbete utan att avslöjas.

För dem med närhet till rätt kompetens, egen eller andras, går det att värja sig och skapa utrymme för privat kommunikation och anonyma aktiviteter.

Men det är relativt få förunnat. Och hur viktigt det motståndet än är, förblir det en klen tröst i ljuset av den framväxande, eller snarare skenande, övervakningskapitalism, som helt håller på att ta över vår vardag, undergräva viktiga rättsprinciper och radikalt förändra synen på vad en människa är.

Dagens internet, anser Snowden, lätt nostalgiskt (han är 36 år gammal), har inget gemensamt med den World Wibe Web han lärde känna runt sekelskiftet.

Det som var kreativt, kooperativt, fritt och – för den som ville – anonymt, har blivit en apparat för kommersiell rovdrift av den personliga integriteten och säkerhetspolitisk övervakning utan proportioner. Intressen, aktiviteter, uppehållsorter, vänskaper, kärlekar, drömmar, åsikter, konspirationer, svagheter och egenheter – allt övervakas, registreras och sparas. Av statsapparater eller av privata företag med monopolambitioner.

Det är en kontrarevolution som sker öppet och på – skenbart – frivillig väg. I takt med att vi helt ger upp kontroll och makt över vår privata integritet, skänker vi stater och IT-jättar initiativet.

För den som vill delta i det digitala sällskapslivet eller i samhällsdebatten, få del av de etablerade plattformarnas belöningssystem och förmåner, hålla sig informerad och verka i yrkeslivet på samma villkor som andra, inte väcka misstänksamhet eller bli stämplad, går det knappt längre att hålla sig fri från övervakningskapitalismens logik.

Tusentals affärsmodeller (ja, även mediernas), liksom många samhällsdebatter, utgår från tanken att maximal säkerhet, extrem personalisering och smidig service alltid väger tyngre än principer om privatliv, integritet och rätten till hemligheter.

Snart lär också försäkringar, banktjänster, välfärdssystem och andra trygghetsfaktorer kopplas helt till krav på digital närvaro på övervakningskapitalismens villkor.

Den som inte spelar med, den som vill kämpa för ett annat slags, ett friare och anonymare, internet, ställs i skamvrån.

Din digitala identitet kommer att vara det som räknas, sammanställd av avancerade algoritmer som hela tiden försöker förutspå din nästa tanke och sedan manipulera din nästa (kommersiella eller politiska) handling. Och makten över din digitala identitet kommer att ligga på hemliga servrar långt utom räckhåll för dig själv. Någonstans i de oceaner av finstilt som du godkänt, finns ditt formella medgivande.

Om det sedan förbinds med identitetspolitik, skamkultur, deplattformeringar av oliktänkande och allt tätare band mellan politiska och mediala etablissemang, så behöver man inte vara paranoid för att ana faran.

Och vad säger att det kommer att sluta där. När övervakningen av medborgarna redan är i det närmaste total, och nya system byggda på artificiella intelligens utvecklas i rasande fart – vad kommer då att hindra makthavare från att ta nästa steg: en fullt automatiserad rättsskipning med algoritmer för spaning, dom och verkställda straff inom ramen för ett och samma system?

Edward Snowden leker på ett ställe i ”Permanent Record” dystopiskt med tanken på en verklighetens robocop.

Överdrifter? Tja, det hade många sagt även 2012, om någon då hade varnat för vad Snowden ett år senare skulle avslöja redan blivit verklighet.

Utomrättsliga avrättningar med hjälp av militära drönare, eller den kinesiska kommunistregimens försök att upprätta ett i alla avseenden totalitärt övervakningssystem, som ska avgöra hur medborgare behandlas och vilka förmåner eller straff de ska få, visar att det inte är långt borta.

***

Förhoppningsvis kan uppmärksamheten kring Snowdens nya, förvånansvärt välskrivna, bok hjälpa till att väcka den här debatten på nytt, i en tid när nästan alla krav och projekt tvärtom handlar om att förstärka övervakningssystem ytterligare.

Han blandar sin personliga livsberättelse – fram till, under och efter de avgörande händelserna – med allmänna politiska och tekniska resonemang, på ett sätt som gör ”Permanent Record” både spännande och pedagogiskt tillgänglig, men aldrig tillrättalagd.

Den kombination hos Snowden av frihetspatos, disciplinerat personligt uppträdande och hackermentalitet som återspeglades i Laura Poitras dokumentärfilm ”Citizenfour” och i Glenn Greenwalds bok ”No place to hide, finns kvar även när han nu berättar själv sex år senare.

***

Det är onekligen en bedrövelse att Snowden fortfarande måste uppehålla sig i förtryckets Ryssland, under Vladimir Putins beskydd, därför att USA betraktar honom som en landsförrädare och inte ett enda land inom EU haft ryggrad nog att erbjuda den asyl han hoppas på, förtjänat och borde ha fått. Men det säger en del om vilka krafter han utmanat och hur lite västvärlden – trots många läpparnas bekännelser – tagit hans budskap på allvar.