Många blickar mot Arktis – på gott och ont
Definitionen och bilden av Arktis, vad det är och omfattar, har både fördjupats och vidgats, med åren. Det vore kanske nyttigt att oftare lyfta fram att vi i Västerbotten hör hemma i ett arktiskt sammanhang. Veckans lördagskrönika.
***
Säg Arktis och tanken hos de flesta går fortfarande spontant till stora, folktomma isvidder. Kisar man med ögonen och tänker Arktis kan man ana silhuetter i horisonten, som släpar sig fram, böjda i kylan och fukten. Forna tiders äventyrare på jakt efter Nordpolen och odödlighet i ett kärvt, obevekligt landskap. Med isbjörnar som enda annat livstecken.
Det är romanernas, filmernas och expeditionernas Arktis. En sista, öde, blind fläck på världskartan, för civilisationens makter att upptäcka och erövra.
Sådana gamla föreställningar, från sekel tillbaka, sitter djupt och består. Få människor i Västerbotten tänker nog till vardags på att även vi i dag faktiskt anses leva och verka i Arktis, och att det Arktis vi tillhör aldrig varit begränsat till öde vidder eller ensamma upptäckare söderifrån.
Definitionen och bilden av Arktis, vad det är och omfattar, har både fördjupats och vidgats, med åren.
Dels som en följd av nya politiska, militära och ekonomiska intresseskäl, när stormakter tävlar om att kunna kontrollera och exploatera områdets resurser och potentiella farleder.
Dels som en följd av ny forskning kring klimatet, nya kulturella perspektiv och nya historiska insikter som gjort att det inte längre de till synes sterila ödeviddernas Arktis, utan i långt högre grad de lokala människornas, de ekologiska kretsloppens, naturlivets och traditionernas Arktis som står i centrum.
Ursprungsfolk som levt i området som var deras långt innan många länder började utforska och exploatera dem, har börjat få viss upprättelse. Miljövärden har lyfts fram i helt ny omfattning av vetenskapen och beslutsfattare. Möjliga samarbeten över gränserna i Arktis kring utbildning, kultur, språk, näringsliv, industrier, turism, kommunikationer, forskning och miljöskydd har dragits igång.
Det handlar inte bara om storpolitik, utan ofta i skymundan om frågor med relevans för människors vardagsliv.
***
Till Arktis räknas nu, i formella sammanhang, inte längre bara allt norr om polcirkeln, eller allt ovanför trädgränsen. Dit hör också – för att knyta an till Arktiska rådets egen definition – delar av de åtta arktiska medlemsstaternas övriga territorium: Sverige, Danmark/Grönland, Finland, Norge, Island, Kanada, USA och Ryssland.
Sverige har en lång historia av projekt i och satsningar på Arktis, men har inte med någon självklarhet sett sig själv som ett arktiskt land. Även det har förändrats på senare tid.
Västerbotten, Norrbotten och fjällkedjan brukar numera pekas ut som tillhörande det svenska Arktis, och svenska aktörer hör ofta till dem som är pådrivande i olika arktiska samarbeten. Det är värdefullt.
Men den arktiska miljöns betydelse för klimat och livsbetingelser runt om i världen, som medvetandegjorts i takt med att den globala uppvärmningen vuxit fram som hot, gör att intresset för Arktis egentligen finns överallt.
Jag tyckte att det var tänkvärt när utrikesminister Ann Linde på presskonferensen i samband med EU Arctic Forum i torsdags betonade hur logiskt där är att inte bara representanter från EU:s södra medlemsländer, utan också exempelvis Indiens utrikesminister, medverkar vid konferensen. Om havsnivåerna stiger och extremt väder blir vanligare på många håll i världen, delvis på grund av arktiska förändringar, då är förstås diskussionerna här av globalt intresse.
De här olika, ibland motsägelsefulla perspektiven, politiska, militära, ekonomiska, ekologiska, kulturella och historiska, har medfört att allt fler börjat upptäcka att Arktis är en komplex helhet av långt större omfattning än populärkulturens isvidder.
Nu riktas följdriktigt många blickar ditåt (hitåt), och många gör anspråk på inflytande.
Det är på både gott och ont för Arktis och dess invånare. Om många hjälper till för att utveckla regionen och lösa problem tillsammans är det positivt. Men ingen ska inbilla sig att stormakterna visar någon större hänsyn till vare sig lokalinvånare eller biologisk mångfald i det ögonblick som starka geopolitiska intressen står på spel eller en konflikt får militära dimensioner.
***
I Sveriges officiella strategi för den arktiska regionen från 2011 – uppdaterad med ett miljöpolitiskt dokument 2016 – står det bland annat att ”Sverige ska verka för att Arktis förblir ett säkerhetspolitiskt lågspänningsområde.”
Det kan man möjligen hävda var för sent redan då. Arktis är gradvis på väg att bli föremål för starka säkerhetspolitiska spänningar och kraftmätningar, även om de inte brutit ut öppet ännu.
Därför är det viktigt att så tidigt som möjligt och så utförligt som möjligt bygga vidare på de samarbeten, fördrag och regelverk som finns, och utveckla nya där behov finns. Ju robustare och tydligare de är, desto lättare blir det att förebygga allvarliga kriser, konflikter och brott.
Arktiska rådet, Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet, Barentssamarbetet, EU och andra multilaterala samarbeten kommer att få en ökad betydelse. EU Arctic Forum är ett utmärkt initiativ i den andan.
Även den satsning Umeå universitet inledde med sitt arktiska centrum, Arcum, 2012 har bara fått ökad relevans med tiden.
När björkarna blommar i centrala Umeå är det, på sätt och vis, arktiska björkar som slår ut. Det lär dröja innan den tanken känns självklar. Den brottas med gamla fördomar om Arktis som något annat. Men kanske vore det nyttigt att oftare lyfta fram att vi i Västerbotten hör hemma i ett arktiskt sammanhang och borde ha ett självklart intresse av hela regionens framtid och vägval.
***
Några tidigare krönikor på temat:
Framtiden för Arktis en ödesfråga
