En gammal svensk paradgren på väg att förloras?

Att försöka påpeka vikten av ett välfungerande statligt kommittéväsende i svensk samhällsdebatt 2019 är som att säga till tonåringar hur viktigt det är att lära sig bädda sin säng och städa sitt rum. Oförstående blickar från alla håll. Det är som om man sagt något på gammellatin. Upprepar man synpunkten i form av ett krav, övergår oförståendet i irritation: ”men va nå dryg då, inte nu!”.

Men en ny rapport från SNS, författad av statsvetarna Carl Dahlström, professor vid Göteborgs universitet, Kira Pronin, doktorand vid University of Pittsburgh och Erik Lundberg, docent vid Högskolan Dalarna, gör en hedervärd ansträngning att, som det så vackert heter, lyfta frågan.

Det brukade vara en svensk paradgren. Att via brett sammansatta parlamentariska kommittéer bereda ärenden grundligt – utan att ha bestämt svaren i förväg – och därmed bädda för mer genomtänkta, långsiktiga, kunskapsbaserade och tidigt förankrade beslutsprocesser. Det var inte medialt gångbart, rapporterades inte braskande rubriker, fungerade dåligt som dokusåpor och var svårt att retweeta, men seriöst och rationellt ur ett samhällsperspektiv.

Uppgörelser och kompromisser mellan partierna underlättas om utredningar håller hög kvalitet, diskussioner förs över partigränser och fler perspektiv vävs in löpande när förslag tas fram.

I den rapport som SNS presenterade på onsdagen – ”Det statliga kommittéväsendets förändring 1990-2016” – upprepar författarna det många andra också varnat för på senare år: att det svenska kommittéväsendet har försämrats i flera avseenden, fått minskad betydelse, politiserats på ett olyckligt sätt och tunnats ut.

Andelen parlamentariska kommittéer, konstaterar rapporten, har minskat till förmån för särskilda utredningar utan parlamentariska inslag.

2016 utgjorde särskilda utredningar runt 90 procent av alla tillsatta kommittéer, att jämföra med 3 procent parlamentariska motsvarigheter. Det är en stor förändring mot förr.

Huvudslutsatsen skriver SNS-författarna, är att ”det slags kommittéer som en gång var ryggraden i kommittéväsendet – parlamentariska kommittéer med bred politisk representation – är nästan borta i dag”.

Det är i skede när den förändrade och oklara parlamentariska situationen snarare synes motsatt utveckling.

En följd av detta kan, som det står i rapporten, bli att politiska konflikter, viktiga synpunkter och avgörande kunskap kring nya förslag inte kommer fram förrän i ett väldigt sent skede ”i samband med remissbehandling och riksdagsdebatt, där förutsättningarna för en noggrann analys och sökande efter samförstånd inte är lika goda.” Det gör att regeringen inte på samma sätt i beredningsfasen kan eller vill ”förankra politiska förslag hos oppositionen och hos starka intressegrupper.”

Kommittéväsendet är inte i fritt förfall, det vore att överdriva. Mycket fungerar fortfarande hyfsat väl. Men varningstecken bör tas på allvar. Regeringars ökade missbruk av utredningsredskapet och det ofta slarviga tillsättandet av särskilda utredare, som har svaren bestämda från början, borde uppmärksammas mer.

Nu framstår det inte sällan som om huvudmålet med en del polemiskt förprogrammerade utredningsuppdrag är hur de låter sig presenteras på en presskonferens och förmedlas i dagsdebatten, inte vad den faktiskt ska leda till eller ge i form av insikter, analyser och gångbara, genomlysta förslag.

Det blir ett spel för galleriet, med minskat anseende för viktiga institutioner som följd. Polariseringen och ryckigheten i politiken ökar.

Förändringarna är också talande för den minskade betydelse som riksdagen och riksdagsledamöterna har fått på senare decennier. Ett välfungerande statligt kommittéväsende, med bred parlamentarisk förankring och seriösa processer snarare än tweetvänliga presskonferenser, kommer att vara fortsatt avgörande för hur regering och riksdag förmår hantera flera stora samhällsproblem och samhällsdebatter de närmaste decennierna.

Det kan låta mossigt. Men som i så många sammanhang kommer det att visa sig ödesdigert om samhället glömmer bort viktiga erfarenheter från förr, om vad som fungerar i praktiken, vad som ger ordentlig kunskap, vad som upprätthåller ett visst mått av ordning och reda – och vad som skapar bra förutsättningar för kloka beslut.