Den enskilda, goda gärningens betydelse

Vad betyder den enskilda gesten av godhet och medkänsla, när världen är kaotisk, full av stora system och brutala makter?

Spelar det någon roll hur du i ögonblicket söker lindra en annan människas sorg och nederlag, när helheten ändå förblir orubblig och oförsonlig? Varför badda och trösta en minut, om evigheten är korrupt? Ska vi slösa tid på det som kanske inte har någon verkan bortom stunden och för de många?

Måste vi inte direkt, och hela tiden, kasta oss ut i den allomfattande, avgörande kampen?

Systemen, systemen, systemen! Kvantiteten, kvantiteten, kvantiteten!

Är det inte naivt, rentav politiskt skadligt – ”omedvetet” som hårdföra 68-or skulle ha fnyst – att tro på den ensamma handlingens kraft och nåd?

***

Ett av världslitteraturens starkaste, mest plågade tal till försvar av goda gärningars betydelse, trots allt, hålls av en döende, lungsjuk, tvivlande, motsägelsefull tonåring i Dostojevskijs roman Idioten.

Det är Ippolit, redo att strax därefter skjuta skallen av sig, som i sitt tänkta avsked kämpar med känslan av meningslöshet i en orättfärdig värld.

Finns det ingenting att klamra sig fast vid, att binda mening till, förutom självmordet som protest? Han brottas med sig själv, sina motstridiga stämningslägen.

Och så berättar han om en gammal general som hela sitt liv, ända fram till sin död, for ”omkring till olika fängelser och fångtransporter”, även till de värsta förbrytarna, till massmördarna och sadisterna, för att tala med dem, lyssna på dem, skänka enkla gåvor och finnas där med små gester. Till sist blev han känd i ”hela Sibirien”.

Vad?! Gulla med bestarna? En löjlig, tragisk narr, som inte ens fångarna tog på allvar? Ett i eftervärldens ögon fruktansvärt töntigt exempel på missriktade ansträngningar?

Dostojevskij – som skrev så intensivt om förlåtelsens konst och styrka, och som sökte gestalta moral- och idédebatt med hjälp av extrema exempel – kan vara svår att förmedla till ett medialt 2000-tal upptaget med tvärsäkra fiendebilder och med alla svaren redan klara.

Och i en tid där ett av de stora problemen snarare är bristen på rättsskipning och stränga straff för dem som förpestar andras liv med brott, våldsamheter och vidrigheter, kan Dostojevskijs värld av brott och straff, av skuld och förlåtelse i intimt umgänge, misstas för värsta sortens flum.

Men för den som inte slår igen hans böcker i vrede, väntar en chans till insikter bortom det bokstavliga.

Det är ingen slump att så fullständigt åtskilda intellektuella personligheter och författare som exempelvis Birgitta Trotzig och Jordan B Peterson – för att nämna bara två av dem jag personligen ofta återvänder till när det svartnar för ögonen av meningslöshet och självförakt – fått några av sina viktigaste ingivelser genom läsning av Dostojevskij.

Vem vet, säger Ippolit i Idioten, och försvarar den gamle generalen, vilket frö en enskild god gärning kan så i en annan människas själ.

”Den som angriper den enskilda ’allmosan’ … den angriper på samma gång den mänskliga naturen och föraktar människans personliga värdighet.” Hur kan man veta, fortsätter han, ”vilken betydelse en sådan där kontakt mellan en person och annan kan få för den berörda personens kommande liv…? Här gäller det en människas hela liv och ett otal för oss fördolda förgreningar. (…)

När man sår sitt frö, delar ut sin ’allmosa’, sin goda gärning, i vilken form det än må vara, ger man ut en del av sin egen personlighet och upptar i sig en del av någon annans; man blir ömsesidigt delaktiga i varandra; om man är ännu lite mer uppmärksam, belönas man med ytterligare kunskap, kanske med de mest oväntade upptäckter.” Då kan ”alla frön man utsått, som man kanske redan har glömt, bli förkroppsligade och växa; det som någon fått av er kan han sedan överlämna till någon annan.”

Det här är tankar om individ och gemenskap, mening och etik, som hämtar från, men också ständigt utmanar, både socialism, konservatism och liberalism. Ippolit säger, som om han förutser 1900-talets socialpolitiska debatt, att ”organiserandet av ’offentlig välfärd’ och frågan om den personliga friheten är två skilda saker och de utesluter inte varandra”.

Det är inget för tankens sekterister. Dostojevskij själv, med sitt Kristusideal, såg inte i den icketroende Ippolit någon förebild.

Men han använde hela sin konstnärliga begåvning för att formulera sina motståndares allra bästa och mest sympatiska argument, och blottade ständigt sitt eget självtvivel. Även det något obegripligt för många som dominerar i dagens medier.

***

Den goda gärningens förebild och fria vilja – småskalig, underifrån, orörd av mätredskap, aldrig på befallning – kan användas som ett motstånd mot, en frigörelse från eller en förebild för politiska system och prioriteringar. Kring försvaret av den kan olika politiska riktningar samlas.

Övertygelsen om den goda gärningens meningsfullhet kan locka både strikta ateister och djupt troende. Den kan överbrygga motsättningar mellan små sammanhang och stora system, trampa stigar från det mellanmänskliga till det övergripande.

Den lilla, enkla gesten, bara mellan er, som ingen annan ser, kan vara det allra viktigaste ni lämnar efter er.