Välkommet med vegetarisk förskola – men låt den slippa pk-jargong

En personlig deklaration först: Jag är helvegetarian sedan åtta-nio år tillbaka, och var nästan-vegetarian länge även dessförinnan. Det är en livsstil jag trivs med och inte skäms för.

Jag tror visserligen att den rent vegetariska kosten haft en negativ inverkan på min både fysiska och psykiska hälsa sedan dess. Det är inget jag kan belägga, utan bara något jag misstänker när jag är uppriktig med mig själv om hur jag mår.

Men även om jag någon gång skulle få det professionellt belagt, att avskedet från kött fått den konsekvensen, att det fattas just min kropp något och att jag mår sämre av det, skulle jag ändå förbli vegetarian. Det är ett pris jag är beredd att betala. Så är det med många prioriteringar i livet. Jag är en vegetarian med trötta, tvivlande, inombords kämpande ögon, inte med en fanatisk, glödande, tvärsäker blick.

Till slut kom en dag när jag inte kunde föreställa mig längre att äta kött eller fisk, inte en tugga, och så har det förblivit. Det var ett personligt vägval som inte hade med miljö eller klimat att göra då, men som i efterhand har fått även en viss sådan drivkraft. Jag har inte sett några övertygande argument för att en helvegetarisk livsstil sammantaget är bättre för klimatet än vanor som inkluderar måttfullt fisk- och köttätande. Kanske snarare tvärtom.

Men det är utan tvekan så att den totala, globala, överdrivna köttkonsumtionen bör minska, ur ett miljöperspektiv. Då kan vegetariska livsval bidra till att skynda på omställningen. Även om målet inte är att alla, eller ens många, ska bli vegetarianer.

Det skulle inte falla mig in att propagera en personlig mathållning som sträng riktlinje för andra. Och jag hävdar inte att den skulle bestå i en situation av hungersnöd, självklart inte. Vår svenska matdebatt äger helt rum i en kontext av välstånd.

Men beslutet var inte helt opolitiskt. Det finns i min syn på mat en djuretisk dimension – både vid tanken på att äta avlivade djur överhuvudtaget och i synen på storindustriell köttproduktion – som bidragit till oviljan inför köttkonsumtion. Djurhållningen i en bransch och i ett land, är en viktig måttstock på mycket.

Även det etiska perspektivet rymmer dock många nyanser. Jaktvilt exempelvis är, anser jag, överhuvudtaget inte jämförbart med den typ av produktion som vanligtvis kritiseras och står i centrum. Och det är självklart att köttbranschen inte går att bedöma generellt, utan hänsyn till att den rymmer allt från mycket goda exempel på hållbarhet och etik till de avgrundsskandaler som då och då uppmärksammas.

Som glesbygdslantis uppvuxen på en liten bondgård med ekologisk profil i kölvattnen från 1970-talets gröna våg, har det länge varit min åsikt: Det viktigaste ställningstagandet livsmedelskonsumenter gör är ofta inte mellan att äta eller att avstå kött, utan mellan vilken typ av produktion man vill stödja. Vi behöver våra jordbruk och betesdjur.

Men att det finns vegetariska alternativ är, å andra sidan, en förutsättning för att tränga tillbaka en del av det mest skadliga köttfrossandet. Finns det en oreflekterad köttnorm, mår den bra av att utmanas. Att varje dag äta kött i stora, för kropp och klimat onyttiga, mängder, är ett i huvudsak modernt välståndsfenomen. Det har föga att göra med ”hur det alltid varit”.

Så, det är min personliga bakgrund när jag skriver om ämnet. Försöker ni placera in mig i ett fack kommer jag att kasta uppblött broccoli på er.

***

I förra veckan kom nyheten att en kommunal förskola i Umeå ska göra ett test framöver med köttfria menyer. Frukost, lunch och mellanmål ska vara vegetariska, utan undantag. Målet är att den vegetariska matsedeln, om experimentet lyckas, ska bli permanent.

Jag ska inte hyckla: min första, ogenomtänkta reaktion, den inledande sekunden, var att sucka. Åh nej, inte fler trendkänsliga pk-jippon riktade mot barn från etablissemanget sida. Fostra att tänka fritt! Uppmuntra mångfald, inte likriktning på kommando!

Mardrömmen, hann jag fundera, vore ju att medierna med sedvanlig flockinstinkt började kampanja för det – eller smutskasta kritikerna – så att den vegetariska livsstilen verkligen blir svår att försvara för fritänkande människor som ogillar auktoritära befallningar ovanifrån.

Som under det senaste året av katastrofalt ytlig klimatrapportering, med en fixering vid klick, kändisar, domedagsdramaturgi, Facebookflöden och vad som ser bra ut i en uppdatering, inte nyanserade verklighetsbeskrivningar av problem och målkonflikter.

Jag tror att mediernas bristande professionalism i klimatfrågan, en enorm konformism där svar varit förprogrammerade, gjort mer skada än nytta för det djupare klimatengagemanget. Aldrig en kritisk fråga när det stör hänförelsen. Aldrig en välvillig tolkning när fiendebilder ska hamras in. Och nåde dem som inte sjungit med i kören.

Det är lögnen som fäller dig, brukar man säga om politiker. Det är de dubbla måttstockarna och de intellektuellt ohederliga genvägarna som fäller dig, bör man påminna oss i medierna om.

När det börjar likna Life of Brian-parodi mer än journalistik tröttnar många i tysthet bakom den främre raden av okritiskt jublande branschanhängare och ständigt hatande extremister.

***

Men, vad har det utbrottet med en vegetarisk förskola i Umeå att göra? Jo, jag insåg ganska snabbt att den där inledande sekunden av frustration inte gällde förskolans experiment i sig – som jag vid närmare eftertanke helhjärtat stöder – utan riktade sig mot en bedrövlig samhällsdebatt där även viktiga frågor lätt solkas ner.

Det vore därför min varning till kritiker respektive anhängare av beslutet:

Låt inte irritation över samtidens själlösa pk- och pr-jargong förblinda er till lika slentrianmässig kritik av initiativ som faktiskt är riktigt bra. Och låt inte det som borde handla om lust och nyfikenhet inför en vegetarisk skolkost – dess alla möjligheter och upptäckter – fördunklas av pliktmässig, obligatorisk, dogmatisk predikan.

Ge förskolan chansen att få testa detta i glädje över en möjlig väg framåt, utan att sänkas ner i svensk samhällsdebatt sedvanliga gyttjebrottning.

För att en kommunal förskola, bland de många som finns, testar en helvegetarisk meny är i grunden välkommet. Det är egentligen självklart att ett sådant här förhållningssätt prövas, att den erfarenheten tillkommer, i vad som förblir en pedagogisk mångfald, där andra skolor kan och fortsatt bör få ha sina egna upplägg.

Givetvis måste det utvärderas, som all verksamhet. I detta fall inte minst ur näringssynpunkt. Kritik måste hörsammas med stor prestigelöshet.

Men herregud, så dramatiskt är det inte trots allt. Man måste komma ihåg att skolmaten inte är det enda barnen äter på en dag. Kött kan alltid tillföras utanför skoltid. Och att en totalt dominerande köttnorm ersätts av en skärva vegonorm är ingen undergång.

Gå in i det med ett leende, utan moralism och i välvilja mot dem som på sitt håll väljer att testa annat. Då kommer även en del tidiga kritiker snart att bli nyfikna på hur det går.

Jag hoppas att förskolan lyckas, att barnen blir mätta och pigga, och att vi alla kan lära oss av de erfarenheter de gör. En gnutta gott för världen gör det också, faktiskt, att det äts lite grönare.