Berlinmuren föll, friheten segrade och historien fortsatte

Att situationen i dag är långt bättre, demokratiskt, socialt och ekonomiskt, än på 1980-talet, behöver inte stå i motsättning till en besvikelse över missförhållanden som finns kvar eller är nya. Segrarna skriver historien heter det, korrekt. Men segrarna i det här fallet, var ju människorna i Östtyskland. Det var de som muren skulle fängsla, och det var de som till slut lyckades riva den. Lördagskrönika om Berlinmurens fall och erfarenheterna därefter.

***

”Ett par klädda i jeansjackor hejdar mig för att med andan i halsen fråga: ”Är detta vägen ut?” De har kommit från Leipzig i flygande fläng. ”Våra hjärtan bankar för fullt”, säger de på bred sachisk dialekt. Alla är sig lika när de beger sig hemåt – utom vad gäller de avslöjande västerländska bärkassarna. Men alla är förändrade i sitt inre, i grund förändrade. ”Nu håller de huvudet högt”, säger en portier, ”de säger vad de tycker. Även jobbet är roligare, jag tror att de sjuka kommer att resa sig från sina sjukhussängar.” Det var i Östberlin snarare än i Västberlin som detta veckoslut hade det drag av magi och hänryckning som jag senast upplevt i Polen, hösten 1980. Vanliga kvinnor och män återfinner sin röst och sitt mod.”

(Ur historikern Timothy Garton Ashs skildring av Berlinmurens fall 1989, i ”Folket, det är vi”.)

För trettio år sedan tog det kalla kriget slut, när Berlinmuren äntligen föll och DDR befriades inifrån. Men man kan med fog säga att ideologiskt avgjordes det redan i augusti 1961. Med betong, taggtråd och skarpa vapen riktade mot de egna medborgarna sökte den moraliskt ruttna kommunistregimen hindra människor i östberlin att fly från en planekonomisk polisstat till ett demokratiskt väst. Det avslöjade obarmhärtigt skillnaden mellan de två samhällssystemen.

Och trots att varningstecknen funnits där under sommaren det året, att DDR:s ledare planerade dramatiska åtgärder för att stänga in sina invånare, kom den fysiska muren ändå som en chock för världen.

13 augusti 1961 blev därför, som Västberlins dåvarande borgmästare, socialdemokraten Willy Brandt skrev i sina memoarer, ”en dag av fasa, fruktan och förvirring.”

Trots massiva försök sedan dess, även i Sverige, att ursäkta, relativisera eller tänka bort Berlinmuren som ett uttryck för östkommunismens väsen, kommer den alltid att symbolisera ett av seklets omänskliga styren.

Nu sägs det på många håll, att alla drömmar om framsteg och frihet som fyllde östeuropa hösten 1989 gått förlorade. Att ingenting av det man hoppades på blev verklighet, att allt var förgäves, att läget i dag rentav är värre än den var strax före murens fall.

Det är förstås ren och ansvarslös historieförfalskning från deras sida som av olika skäl aldrig velat acceptera den liberala demokratin som samhällsmodell.

Men det hindrar inte att östra Europa har stora problem än i dag. Flera av länderna som blev fria genom revolutionerna 1989, präglas nu av nyauktoritära, uttalat antiliberala tendenser och styren. Minoriteter utses till syndabockar och trakasseras. Statsapparater tar kontrollen över viktiga institutioner. Civilsamhällen inskränks.

Det är en oroväckande utveckling som inte ska underskattas och kräver att inte minst EU principfast värnar de grundläggande regler som måste gälla för alla unionens medlemsländer om demokrati, medborgerliga rättigheter, fria medier, civilsamhällen och rättssäkra system.

I Tyskland är det i de östra delstaterna som det aggressivt främlingsfientliga partiet AFD har sina största framgångar. Med starkt stöd även hos de unga väljargrupper som inte ens var födda 1989, men ibland utmålar sig som efterföljare till det sena 1980-talets demonstranter mot DDR-förtrycket. Håller nationalister och rasister på att ”kapa den fredliga revolutionen” i östra Tyskland, som en del menar, frågar sig Christoph Dieckmann i veckans Die Zeit.

30-årsfirandet har utlöst en ny diskussion i Tyskland – en av många sedan 1990 – om de senaste decenniernas försök att sammanföra öst och väst, utjämna klyftor och överbrygga motsättningar. Var återföreningen i själva verket ett övertagande från västs sida, utan hänsyn till ekonomiska och sociala realiteter i öst? Hur mycket av den gamla uppdelningen finns kvar, som ett slags osynlig, rentav diskriminerande gräns? Vad blev det av de ”blommande landskap” i öst som Helmut Kohl talade om 1990?

Det vore fel att påstå att ingenting hänt eller att inga investeringar gjort nytta. Utan hjälp och stöd från väst skulle östra Tyskland ha haft en bestående djup kris. Men det är också fel att hävda att återföreningen varit utan slitningar, orättvisor och svårigheter för de östra delstaterna.

Sociala problem, utanförskap och en deprimerande arbetsmarknad har varit vardag även de senaste decennierna. De industrier och näringar som försvann när östkommunismen kollapsade har på många håll aldrig ersatts. Sånt sätter spår. Samtidigt tas många konstruktiva motinitiativ, av medborgare, politiker och företag, för att vända utvecklingen och visa på ett öppet, välkomnande, demokratiskt sinnat öst.

Östra Tyskland led ju från tidigt 1930-tal och fram till 1945 under nazistiskt förtryck och efter det fram till 1989 under kommunismen. De demokratiska erfarenheterna är unga, men kanske just därför också stolta.

Och även i DDR fanns ett självständigt kulturliv, ett civilsamhälle, forskning och insatser, som inte fått fullt erkännande, utan lätt begravs under beskrivningar av det politiska förtrycket. Risken finns kvar för den kontraproduktiva stigmatisering av väljare i öst som Marion Gräfin Dönhoff varnade för i mitten av 90-talet.

Att situationen nu är långt bättre, demokratiskt, socialt och ekonomiskt, än på 1980-talet – vilket en stor majoritet av befolkningen också anger i olika opinionsundersökningar – behöver inte stå i motsättning till en legitim besvikelse över missförhållanden som finns kvar eller är nya.

Segrarna skriver historien heter det, korrekt. Men segrarna i det här fallet, var ju människorna i Östtyskland. Det var de som muren skulle fängsla, och det var de som till slut lyckades riva den.

Redan i början av 1990 rådde en oro över vad Berlinmurens fall skulle föra med sig. Just därför, skrev Garton Ash samma år:

”…tycks det så mycket viktigare att påminna om den första tiden av hopp och glädje. Tiden när människor som i åratal hade tystats äntligen kunde säga sin mening. När människor som i åratal hade varit inspärrade äntligen var fria att resa. Det var en tid av frigörelse och befrielse, skapad av människorna i Östtyskland för människorna i Östtyskland.”

Demokratin börjar inifrån.