När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk sommaren 1927
Västerbottens minnen:
Hon och Nils Rinzen delade matsäck ibland den sommaren, och det smakade underbart med kokad ”cacao” långt ute i skogen. Ännu på sin ålderdom, 78 år gammal, över sex decennier senare, mindes Viola Norlin många detaljer från sina första månader hemifrån. Filasken hade de också med sig, berättade hon. Det betyder förmodligen att kärngrädde eller smör fanns i packningen.
Smakerna och upplevelserna levde i henne som förr, när hon tänkte tillbaka på sin barndom och månaderna i Tegelträsk 1927. Hennes berättelse finns återgiven på ett par sidor i ”Boken om Tegelträsk”, utgiven av Vuxenskolan och Evy Löfvenmark, 1993. Den vittnar om att det inte alltid var så lätt.
Viola, som kom från Åsele, var bara tolv det året, och skulle, hade det bestämts, gå ”getare” åt Jakob Löfvenmarks. Det minns vi knappt vad det är längre, att vara ”getare”.Men för Västerbottens äldsta generationer är det fortfarande ett levande begrepp. Många var det förr i tiden, åtminstone fram till andra världskriget, som i barndomen fick vara med om somrarna och gå getare.
Ni som delar vanan att snegla på dödsrunorna i vår tidning har säkert noterat hur påfallande ofta den erfarenheten finns med i gamla västerbottningars liv. Att få ta hand om en gårds djur – kor, får, getter eller hästar – under sommarbetet, vakta dem, skydda dem från rovdjur och se till att de inte förvillade sig. Ofta använde man barn till uppgiften.
Viola Norlin, då Norrman i efternamn, rodde i sällskap med sin bror från Åsele till Kvällträsk, och fortsatte sedan med cykel till Tegelträsk.
Det första de fick att äta när de kom fram var kokad ”blodpalt med fårfeta i”, som Tant Maria ordnat för dem. Tyvärr var just kokad blodpalt ”det värsta jag visste”, berättade Viola, ”men det var till att hålla god min”.
Hon skulle följa korna till skogen. Det började varje dag efter mjölkningen vid 7-8-tiden på morgonen, och inte sällan fick hon gå helt ensam. Jag tyckte, mindes hon, ”att det var så hemskt, för jag var så rädd.” Ibland tappade hon korna, och andra fick hämta hem dem, vilket alltid var en getares misslyckande. De dagar hon fick stanna kvar på gården istället, blev uppgiften att plocka ”sten, rönnlöv och rönnbär”.
Men när hon fick sällskap av Nils, som gick getare åt Nordlinders, var det trevligare och tryggare. Ett dramatiskt tillfälle var när de drabbades av ett väldigt åskväder, med flera blixtnedslag i närheten. Rädda och blöta började de först gå hem, men sedan vände de tillbaka till skogen igen för att inte komma hem ”tidigare än vanligt”.
När hon fick gå ensam längtade Viola hem, och hoppades att hösten skulle komma, då skolan började igen. ”Jag kommer ihåg en gång, ” återgav hon, ”när jag stod på kärrvägen till Åsele och sjöng ”Hälsa dem därhemma, hälsa Far och Mor…” och till sist gick det inte att sjunga mer, ty det var något i bröstet som gjorde väldigt ont”.
Men Tegelträsk, människorna och naturen, hade satt andra spår också. Hon skulle komma åter flera somrar dit. ”Och till slut,”, konstaterade hon, ”stannade jag för gott där.”
Än i dag lever getarminnen kvar i Västerbotten.
