Förändrad världsordning ställer EU inför nya vägval

”Europa måste lära sig maktens språk”. Det sade Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens nästa ordförande, i ett tal häromveckan inför Konrad Adenauer-stiftelsen i Berlin. Det påminde om Angela Merkels ord för ett par år sedan, efter en träff med Donald Trump och ett misslyckat G7-möte: ”De tider när vi kunde förlita oss helt på andra, är delvis förbi. … Vi européer måste ta vårt öde i egna händer.”

Von der Leyen syftade i sitt tal inte enbart, eller ens i första hand, på klassisk försvars- och säkerhetspolitik. En väsentlig del av hennes anförande handlade om klimatmål, forskning, handelspolitik och innovationer. Men den geopolitiska dimensionen fanns med som oundviklig bakgrund.

Bara några dagar tidigare hade Frankrikes president Emmanuel Macron gett sin starkt uppmärksammade intervju till tidskriften The Economist, där han betecknade Nato som ”hjärndött” och krävde – delvis i frustration över Europeiska Unionens svaga framtidsdebatt – ett starkare EU.

Allt mer tyder på att den säkerhetspolitiska världsordning inom vilken EU fötts och format, är under upplösning, utan att EU har några klara idéer om hur de framtida alternativen ser ut.

USA:s framtida vägval och prioriteringar är mycket osäkra. I hög grad, men inte uteslutande, på grund av Trumps katastrofala presidentskap. Man ska i sammanhanget inte glömma att USA:s långsamma vändning bort från Europa inleddes redan under Barack Obamas tid, med hans då nya strategi för ökat amerikanskt inflytande i Asien och Stilla havs-området. Att EU hotas av geopolitisk marginalisering, trots ekonomisk styrka, är alltså ingen ny insikt.

Men utvecklingen har blivit påtaglig under 2019. Auktoritära, antiliberala samhällsmodeller som den kinesiska under kommunistpartiet eller den ryska under Putin tar för sig allt mer, runt om i världen. Samtidigt som USA agerar motsägelsefullt och andra västdemokratier uppfattas vara vilsna och passiva.

Brexit-processen gör dessutom att en ofta självständig, viktig röst, Storbritannien, är på väg att gå förlorad i EU:s framtidsdebatt.

Europa riskerar därmed att hamna på efterkälken, säkerhetspolitiskt, men även när det gäller digitalisering, tekniska innovationer och inflytandet över hur en global ordning på 2000-talet ska se ut, med spelregler och institutioner.

För att inte tvingas helt på defensiven måste EU förmå hävda en självständig linje och värna intressen och värderingar gentemot nyaggressiva stormakter. Det kommer att kräva en djupare debatt om var EU ska prioritera fördjupat samarbete och samlad styrka – mer Europa – och var medlemsstater och regioner ska gå egna vägar. I diskussionerna inför EU:s långtidsbudget, måste det större perspektivet finnas med.

***

Men till överdriven pessimism finns inga skäl. Europa är, sade von der Leyen i sitt tal, attraktivare än vad vi inser. Även om EU skulle krympa och åldras, har människorna här något som auktoritära stater saknar, påminde hon: rättsstat, frihet, demokrati och en öppenhet för många olika livsstilar.

Det kan också ses som en varning till de delar av EU som nu själva sneglar mot eller börjat praktisera auktoritära styren, ofta i strid med EU:s fördrag.

En ny världsordning ställer Europa inför avgörande vägval, internt som externt.