Svenska debatten om EU:s långtidsbudget kommer för sent

Sverige bör hålla fast vid en kärv linje i förhandlingarna om de nationella avgifterna till EU:s långtidsbudget för 2021-2027. Det finns ingen anledning till automatiska eftergifter bara för att tiden börjar bli knapp och trycket från Bryssel ökar.

Budgetdiskussionerna är inte en enkel fråga om hur positivt eller negativt inställd man är till det europeiska samarbetet. Det faktum att ett nettobetalarland som Sverige i slutändan tjänar mycket på sitt medlemskap innebär inte per definition att en höjd avgift bör accepteras. Europeiska ambitioner ska alltid vägas mot nationella och regionala förutsättningar. Prioriteringar är oundvikliga. Det är en självklarhet även för varma Europavänner.

Höjda nationella inbetalningar, för en växande men ibland vag och slösaktig EU-budget, måste därför kunna motiveras mycket noga. Är de inte kopplade till genomtänkta utgifter och efterfrågade investeringar, som går att utvärdera, förlorar hela processen i legitimitet. För ett pressat EU vore det förbundet med stora risker, om långtidsbudgeten framstår som svälld bortom rimlighet.

Enligt Europeiska kommissionens förslag från 2018 skulle Sveriges medlemsavgift öka med upp till 15 miljarder per år, samtidigt som EU:s samlade budget skulle omfatta 1135 miljarder euro (i 2018 års priser). Det motsvarar 1,11 procent av EU-ländernas intäkter. Europaparlamentet har lagt ett budgetförslag som bygger på hela 1.30 procent av unionens BNI.

Sverige har, på goda grunder, sagt nej till avgiftshöjningar i den storleksordningen. Och inget av de förslagen kommer att få gehör i slutändan. Redan under Finlands ordförandeskap i EU andra halvåret 2019 var siffrorna sänkta. Nu är Kroatien, för första gången, ordförandeland i EU, med långtidsbudgeten som högsta prioritet. Men oenighet råder bakom kulisserna. Motstridiga intressen blockerar varandra.

I rättvisans namn ska sägas att det finns ett antal starka argument även för en större EU-budget. Bakom kraven ligger inte bara Brexit, med den förlust som Storbritanniens utträde innebär, utan också att EU:s åtaganden på många områden har ökat.

Om prioriteringarna är rätt eller fel kan diskuteras punkt för punkt, men medlemsländerna har efterlyst insatser på en gemensam EU-nivå när det gäller starkare gränsbevakning, fler forskningsprojekt och snabba klimatåtgärder. Den nya kommissionen lär inte ha lägre ambitioner än sina föregångare.

Att ett antal brådskande framtidsfrågor måste lösas på en internationell nivå, och inom ramen för det europeiska samarbetet, är uppenbart. För Europas möjligheter att hävda en självständigt linje gentemot Kina, Ryssland och USA är det viktigt att EU agerar mer samordnat, även inom utrikes- och säkerhetspolitiken. När kraven på EU skärps är det logiskt att budgeten förändras. Det vore populistiskt att avfärda det helt, i synnerhet av oss som efterlyser ett fördjupat Europasamarbete.
 
Men det betyder inte att allt måste finansieras med en sammanlagt ökad budget under perioden 2021-2027. I synnerhet i ett läge när många regioner i medlemsländerna kämpar med svåra ekonomiska problem. Besparingar finns att göra även inom EU-systemet. Svarta hål av strukturellt slöseri och ren korruption. Där finns pengar att hämta.

Det gäller för Sverige att hålla emot, så att den kompromiss som till slut blir nödvändig inte slänger en massa grundprinciper över bord i försöken att få alla tillräckligt nöjda.

En idé från kommissionens sida för att öka intäkterna, som nu verkar få svenska regeringens stöd, är förslaget om en ny EU-avgift på ej återvunnen plast. Kommissionen vill också att 20 procent av intäkterna från handeln med utsläppsrätter ska gå till EU. Det kan låta genomtänkt i de enskilda fallen, men innebär ett slags beskattningsrätt för EU som normalt brukar avvisas av principiella skäl. Demokratiskt är det tveksamt att sådana omsvängningar, som inte drabbar Sverige särskilt hårt, men kan få långtgående konsekvenser senare, kommer så plötsligt. De borde diskuteras under ordnade former.

Det vore välkommet om EU:s framtidsfrågor och Sveriges hållning till dem för en gångs skull blev föremål för en ingående, offentlig debatt i god tid.