Coronaviruset en övning i både lugn och krisberedskap

Vi kan vara säkra på är att förr eller senare kommer en pandemi som på allvar förtjänar beteckningen katastrofal. Då måste världssamfundet, och enskilda länder som Sverige, både institutioner och allmänhet, vara förberedda på rätt sätt. Lördagskrönika om vikten av att undvika panik och hysteri, men samtidigt bygga upp en effektiv krisberedskap.

***

Att ge sig hän åt panik och undergångsstämning, kan vara en destruktiv men stark lockelse. Även i de lugnaste av tider, kanske framför allt i de lugnaste av tider, spanar ögat intensivt efter faran som ska riva idyllen i trasor. Det är ibland som om vi inte står ut med, inte litar på, en vardag där det mesta fungerar ganska bra och problem går att hantera. Minsta tecken tolkas lätt som ett tecken på att allt snart kommer att raseras.

Därför står, gång på gång, känslan av en kollaps för dörren även i rika och välorganiserade länder. Den fyller uppenbarligen flera behov.

Paniken fungerar som ursäkt för vrede, aggressioner och auktoritära krav. Om katastrofen sägs hota minskar tålamodet med nyanser, kritiska invändningar, följdfrågor, förnuft och sans. Sånt finns det ju inte tid till, när apokalypsen just rider in i ett moln av damm.

Att yttra tvivel om katastrofens sannolikhet eller nödåtgärdernas rimlighet blir då nästan ett förräderi mot allas överlevnad. De som inte överväldigas av ångest, utan hellre vill fokusera på konkreta, gripbara problem och hur de kan lösas konstruktivt, blir per definition suspekta. För tänk om…

Så vinner de som är mest rädda, mest skrupellösa, mest otåliga eller mest långtgående, medan tvivel och eftertanke stigmatiseras.

Det är ett dystert mönster i samhällsdebatten, på flera områden. Känslan av akut, total fara blir ju lätt en ursäkt för att släppa på spärrar.

Med det vaga hotet om undergång som ursäkt och lockelse kan många orimliga krav, kontraproduktiva beslut och gigantiska överord motiveras, som annars skulle framstå som lite löjeväckande. Apokalypsen säljer och engagerar. Det gör att intressen av många olika slag hellre blåser upp än avdramatiserar en situation.

Varför skulle vi i det moderna samhället på den punkten fungera annorlunda än våra historiska föregångare? Var tid har sina märkligheter, sina villfarelser.

***

Allvarliga problem uppstår dock när en överdriven undergångsstämning pressar ledande samhällsinstitutioner och makthavare att fatta formella beslut i samma anda. Mot bättre vetande. Som psykologisk eftergift. Insatser utformade för att bekräfta en panik, tenderar att bli symboliska, kortsiktiga och auktoritära.

Och kanske ännu värre: När bubblan spricker och vargen uteblir, har själva språket förvanskats och devalverats. Tilltron till viktiga samhällsinstitutioner minskar på ett allvarligt sätt. Nästa gång lyssnar betydligt färre på varningsrop och rekommendationer. Man vill inte låta sig vilseledas på nytt.

En cynism inför hela samhällsapparaten, alla dess företrädare, inklusive oss i medierna, hotar att ta över för lång tid framåt. Det vore ett dåligt utgångsläge för all framtida krishantering.

***

Mot den bakgrunden, vikten av att hitta en balans mellan bevarat lugn och rejäl krisberedskap, ska hanteringen av coronaviruset ses. Med tanke på de misstag som begicks i Sverige när svininfluensan var aktuell för ett decennium sedan, då inte alla höll huvudet kallt, har också svenska aktörer ett extra ansvar att agera rationellt den här gången.

Coronaviruset har hittills haft ett milt förlopp för de allra flesta drabbade. Många har inte ens vetat om att de smittats. De relativt små dödstalen, givet spridningen, har stabiliserats. Den övergripande situationen har inte förvärrats mer än förväntat. Experter försöker snarare tona ner hotet än överdriva det.

När världshälsoorganisationen WHO:s kriskommitté på torsdagen, efter ett över fem timmar långt möte, beslutade att beteckna viruset som en ”internationell fara för människors hälsa” var det snarare av praktiska och politiska skäl, än som uttryck för verkligt nödläge. Begreppet nödläge är missvisande. WHO:s löpande riskbedömning är betydligt mer återhållen än en del rubriker i etablerade medier och mytspridning på nätet kan ge sken av.

Även i Sverige, där ett första fall konstaterats, behåller myndigheter och forskare lugnet och tror inte på något värsta-scenario. För panik och katastrofkänsla finns i dagsläget inga skäl.

Samtidigt har virusets oklara ursprung och hittills mycket snabba spridning över världen tvingat fram omfattande, nödvändiga försiktighetsåtgärder. Det är en tankeställare. Så här omedelbart kan ett virus spridas. En normal situation handlar det inte om. Osäkerheten om huruvida viruset muterar vidare, och vad det i så fall får för konsekvenser, väcker också oro. Och skillnaden är stor mellan olika länder när det gäller hur väl förberedda och utrustade sjukvården är för epidemier av det här slaget. Det försvårar bedömningen av riskläget.

Nu prövas alltså en både lokal, nationell och global krishantering, utan att (ännu så länge) ett verkligt nödläge föreligger. Det blir mycket att utvärdera efteråt.

Hur kan massiva, sakliga informationsinsatser vinna över desinformation och hysteri i en digital tid? Förmår myndigheter fatta beslut som är relevanta, effektiva, förebyggande och proportionerliga, utan att falla för ett offentligt tryck på symbolåtgärder?

Hur kan allmänhetens förtroende för integriteten och professionaliteten hos ledande institutioner värnas? Hinner forskare och läkemedelsindustrier med att möta ett plötsligt förvärrat hot? Hur fungerar det internationella hälsosamarbetet i praktiken?

Tar en totalitär regim som den i Kina sitt ansvar när det gäller att lämna korrekta uppgifter?

Även om just den här virusfaran förhoppningsvis snart klingar av, är det sådana frågor som nu måste besvaras. Vi kan vara säkra på är att förr eller senare kommer en pandemi som på allvar förtjänar beteckningen katastrofal. Då måste världssamfundet, och enskilda länder som Sverige, både institutioner och allmänhet, vara förberedda på rätt sätt.