Politisk turbulens i Tyskland kan påverka hela EU
Tysklands kristdemokrater och socialdemokrater, två av Europas tyngsta partier, som präglat mycket av efterkrigstiden och även haft nära kontakter med sina svenska motsvarigheter, kämpar med svåra vägval, sargade självbilder och en försvagad ställning hos väljarna. Tyskland är inte längre något undantag av inrikespolitisk stabilitet på 2000-talet. Det kommer inte att gå obemärkt förbi, skriver jag i den här krönikan.
***
Beskedet från de tyska kristdemokraternas ordförande Annegret Kramp-Karrenbauer att hon tänker avgå under året och inte vill efterträda Angela Merkel som regeringschef nästa mandatperiod förvandlar ett redan turbulent läge i tysk inrikespolitik till något som börjar likna kaos.
Kramp-Karrenbauers nederlag har vuxit fram gradvis det senaste året. Hon valdes med knapp marginal till ny CDU-ledare i december 2018, som en kandidat i Angela Merkels anda och tradition, men fick aldrig riktigt chansen att visa sina eventuella kvaliteter som framtida förbundskansler. Det gick snett från början.
Förutom att hon själv gjorde för flera tveksamma framträdanden och strategiska misstag inledningsvis, fortsatte Kramp-Karrenbauers interna motståndare i partiet att systematiskt underminera henne.
Friedrich Merz, som förlorade kampen om partiledarposten 2018, har ända sedan den partikongressen arbetat på en comeback med stöd av en konservativ högerfalang. Han har inte gett upp. Även andra, som sakpolitiskt stått Kramp-Karrenbauer närmare – exempelvis partiets vice ordförande Armin Laschet, som själv antas vilja bli förbundskansker efter Merkel – har sett till att hon inte vuxit sig för stark. Jens Spahn, som också kandiderade 2018 och som nu är sjukvårdsminister, nämns återigen som ett tänkbart namn. Varför de skulle vara bättre kandidater än Kramp-Karrenbauer har ingen riktigt lyckats förklara, men den samlade mängden intriger blev till slut för stor.
Att Kramp-Karrenbauer, med sina mycket svaga förtroendesiffror, inte längre hade några realistiska utsikter att bli vald till kristdemokratisk kanslerkandidat inför nästa val 2021 har därför stått klart sedan månader tillbaka. Nu ger hon alltså även upp partiledarposten. Endast positionen som försvarsminister vill hon behålla. Den hon övertog förra sommaren från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Utslagsgivande för Kramp-Karrenbauers beslut att avgå som partiledare blev den senaste veckans storm av kritik mot CDU:s regionala ledning i delstaten Thüringen.
Den hade där (tillsammans med liberala FDP) i samband med en omröstning om delstatens nästa regeringschef låtit högerextrema AFD diktera villkoren. Istället för att i ett krångligt parlamentariskt läge släppa fram en minoritetsregering under den sansade och respekterade vänsterledaren Bodo Ramelows ledning, som lovat att söka samarbete över blockgränsen, valde CDU och FDP att ge AFD ett avgörande inflytande.
Det var en uppvisning i ideologisk omdömeslöshet och taktisk klantighet som snabbt stänkte över även på CDU:s och FDP:s respektive partiledningar nationellt.
Kramp-Karrenbauer lyckades varken före eller efter den omröstningen att få gehör för sin linje. Det krävdes till slut ett maktord från Angela Merkel – som formellt inte längre ska lägga sig i kristdemokraternas inre liv – för att tvinga fram ett tydligt avståndstagande från AFD från de lokala partikamraterna. Därmed stod det klart för alla, att Kramp-Karrenbauer, hur korrekt och seriös hon än må vara, inte längre har tillräckligt auktoritet kvar.
***
Nu väntar en stor intern drabbning om den ideologiska och parlamentariska framtiden, inom ett av Europas mäktigaste partier.
Ska CDU fortsätta den moderniseringskurs med förankring i mitten som präglat Merkels år vid makten, och kanske testa en koalition med de gröna? Eller öppna upp sig i högernationalistisk riktning och börja söka samarbete med AFD? Pragmatism eller radikalisering?
CDU:s vägval kan få återverkningar på många nivåer, även inom Europeiska Unionen. ”Läget för CDU är ovanligt allvarligt, det handlar om vår framtid som ett modernt mittenparti”, sa Tysklands näringsminister Peter Altmaier på måndagen, när nyheten om Kramp-Karrenbauers beslut sipprade ut. Altmaier har nära kontakter till förbundskansler Angela Merkel och är inte känd för att överdriva i onödan.
Även Kramp-Karrenbauer har antytt att oenigheten är stor internt kring hennes linje att partiet inte under några omständigheter ska samarbeta med vare sig AFD eller vänsterpartiet Die Linke.
Oron inom CDU:s ledning för en intern revolt på den punkten är uppenbart stor. Samtidigt vittrar partiets högerflank en ny chans att återta det initiativ den tappat under Merkel.
Om inte systerpartiet CSU, i delstaten Bayern, gör anspråk på en kanslerkandidatur för sin allt mer populäre ledare Markus Söder, kommer den som nu väljs till ny partiledare för CDU nästan med automatik att vara kristdemokraternas kandidat som regeringschef efter nästa val. Det borde intressera Sverige minst lika mycket som amerikanska primärval.
Men den nya turbulensen stannar inte enbart vid kristdemokraterna. Socialdemokratiska SPD kämpar sedan åratal tillbaka med ännu djupare problem, intriger och egna ledarstrider.
Att båda de två stora tyska regeringspartierna befinner sig i allvarlig kris samtidigt och har svårt att klargöra vad de egentligen står för ideologiskt i en tid av nya samhällsproblem och samhällsmotsättningar, är anmärkningsvärt. Det gör den blocköverskridande koalitionen i Berlin, och därmed Angela Merkels position, allt svagare.
Håller mitten överhuvudtaget i Tyskland – CDU/CSU, SPD, de gröna och FDP – orkar den stå emot trycket från de politiska ytterkanterna? Enligt opinionsmätningarna gör den det fortfarande, men förändringar kan komma snabbt.
Om den sittande regeringen inte överlever hela mandatperioden, om det blir nyval eller regeringsombildning, då går eran Merkel mot ett snabbare slut än hon hade tänkt sig när hon beslutade sig för att lämna partiledarskapet men fortsätta som förbundskansler.
Annegret Kramp-Karrenbauer sa på måndagen att den som leder det största regeringspartiet även bör vara regeringschef, och hon vill att CDU ska ha en kanslerkandidat klar till i sommar. Det var en uppenbar kritik av Merkels roll.
***
Efter sommaren ska Tyskland ta över ordförandeskapet inom EU. Det är ingen liten sak mot bakgrund av den osäkerhet som råder efter Brexit kring hur nästa långtidsbudget se ut, konflikterna kring migrations- och rättspolitiken hanteras och EU:s geopolitiska strategier utvecklas.
Frankrike pressar Tyskland att engagera sig mer i EU:s framtidsdiskussion. Spänningarna mellan Bryssel och medlemsländer som Polen och Ungern kommer att tvinga Tyskland till känsliga ställningstaganden. Hur ska EU:s relation till Ryssland se ut på 2020-talet?
Angela Merkel hade, med sin långa erfarenhet och starka ställning bakom kulisserna och under nattmanglingarna i Bryssel, hoppats att kunna förbereda ordförandeprocessen i lugn och ro.
Det är fortfarande troligt, men inte längre givet, att hon sitter kvar vid makten så länge. Hennes ord kommer inte att väga lika tungt som de brukat. Och även om koalitionsregeringen i Berlin hankar sig fram hela mandatperioden, är det två krisande, traditionsrika partier som stöttar varandra. Ett tungt ansvar faller på deras respektive ledningar att snabbt börja reda upp i kaoset.
***
Den politiska omvandling som brett ut sig över Europa får nu allt mer konkreta konsekvenser även i EU:s största medlemsland. Grundläggande konflikter väntar om politikens framtid. Ett gammalt partilandskap ger inte några tydliga svar längre, något nytt har ännu inte hunnit växa fram. Handlingsförlamning, förbittring och symbolpolitik hotar.
Tysklands kristdemokrater och socialdemokrater, två av Europas tyngsta partier, som präglat mycket av efterkrigstiden och även haft nära kontakter med sina svenska motsvarigheter, kämpar med svåra vägval, sargade självbilder och en försvagad ställning hos väljarna. De som burit upp en hel epok, vacklar plötsligt. Mönstret känns igen från andra länder. Tyskland är inte längre något undantag av inrikespolitisk stabilitet på 2000-talet.
Det kommer inte att gå obemärkt förbi.
