Dags att avsluta ett ovärdigt kapitel och ge de ensamkommande amnesti

Det utdragna politiska spelet kring de ensamkommande unga som sökte asyl i Sverige före 24 november 2015 hör till de mest ovärdiga kapitlen i svensk politik de senaste åren.

Redan tidigt stod det klart att en amnesti borde ges för den här gruppen. De fångades av hopplöst långa handläggningstider, i skarven mellan en tidigare relativt generös asylpolitik och nya, restriktiva regler, och har farit väldigt illa av osäkerheten som därefter. Nu har de varit många år i Sverige.

Föreställningen att de efter så lång tid och så djupa insatser från civilsamhällets sida, skulle samlas in och utvisas, är orimlig. En amnesti vore det enda humanitärt ansvarsfulla.

Men ingen politisk majoritet har ,i takt med att det allmänna stödet för den tidigare asylpolitiken nästan helt försvunnit, vågat ta ansvar för en sådan linje. I stället har nödlösning följt på nödlösning.

Den med rätta hårt kritiserade gymnasielagen från sommaren 2018 var långt bättre än det alternativ som hotade: utvisning. Men redan då var det uppenbart att lagen skulle skapa nya problem. Lagförslaget är utan tvekan, skrev jag i VK för två år sedan, ”ett hafsverk med många inbyggda fel. En generell amnesti hade varit långt bättre, klarare och ärligare, och borde ha sökts som lösning från början. ”
 
Nu har frågan dock aktualiserats på nytt i debatten. Hoppet väcks igen, att ett djupt beklämmande spel ska avslutas. Just när det gäller amnesti för de ensamkommande finns åtskilliga även bland dem som i övrigt stöder omläggningen av svensk asylpolitik, som närmat sig slutsatsen att det är det enda sansade alternativ som återstår under de speciella omständigheterna.

En ny rapport från Röda Korset om situationen för ensamkommande barn och unga i Sverige – ”Mitt liv räknas – den humanitära situationen för ensamkommande unga” har fått uppmärksamhet. Allt är inte nattsvart i den, och gymnasielagen har hjälpt några. Men rapporten skildrar sakligt de problem som drabbar den här gruppen med bostadslöshet, psykisk ohälsa, depression, ångest, PTSD, stress, ensamhet och exploatering av olika slag. Ett skäl är den osäkerhet om deras framtid i landet som endast en amnesti skulle lösa.

Röda Korsets rapport föranledde bland andra Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren att skriva i en ledare häromdagen: ”De här ungdomarna blir, även i denna limbotillvaro, allt mer förankrade i Sverige. De allra flesta kommer aldrig att lämna landet. Det är lika bra att inse det och ge dem permanent uppehållstillstånd redan nu. Man kan låta bli att kalla det amnesti. Men det är vad det handlar om.”

Så är det. Även vi som – med väldigt lågt folkligt stöd – önskar den tidigare asylpolitiken tillbaka har mycket självrannsakan kvar när det gäller hur vi förde debatten för några år sedan. Saker vi förenklade, varningsrop vi inte tog fasta på och överord om motståndare vi borde ångra. Det har jag inga problem med att erkänna. Vi fick en tankeställare, som vi bör minnas även nu när vi har en stor opinion emot oss.

Men också de som i dag – i medvind – driver på för ännu mer restriktiv asylpolitik, bör stanna upp och tänka efter en stund vad det egentligen är de kräver, när de efter så lång tid vill skicka ut den här gruppen ensamkommande ur landet. Här borde de besinna sig.

På våren 2017 skrev jag så här om de ensamkommande och amnestikravet, och jag tycker att det gäller fortfarande:

”Kunde vi inte åtminstone enas om att Sverige har råd, möjlighet och skyldighet att ta ansvar för de plågade unga som redan tagits emot? De som redan finns här, som långsamt, mödosamt, steg för steg börjat komma in i svenska lokalsamhällen, få antydan till rötter, men som förstörs av osäkerhet, misstänkliggöranden och avvisningshot. Efter alla de reträtter och anpassningar till miniminivåer som skett, skulle den lilla kraftsamlingen, det principbeslutet, betyda mycket.”

Det är dags att avsluta ett ovärdigt kapitel i svensk politik och ge de ensamkommande amnesti.