Folkhögskolan lite vid sidan om – en framtidsmodell även för 2000-talet

”Det finns en anledning till att folkhögskolor gärna ligger vid vägens slut, djupt inne i skogen”, skriver folkhögskoleläraren Christer E. Mattson, Åsele, i en ny, läsvärd bok utgiven av Västerbottens folkhögskola. ”Tanken är”, fortsätter han, ”att folkhögskolan ska utgöra någonting eget, någonting unikt som ligger vid sidan av huvudvägarna. Ingen folkhögskola ska vara den andra lik. Folkhögskolor ska tänka nytt och vara ett kreativt centrum när det gäller utbildning.”

Det mönstret, att folkhögskolorna grundas och lever en bit utanför, lite avsides, kanske både friare och mer förbisedda än andra institutioner, går igen i folkbildningens historia.

Deras geografiska placering, vanligtvis på landsbygden, är ingen slump. Förmodligen var den omgivande miljön av skogsdungar, sjöstränder eller åkrar – och grusvägarna dit – en förutsättning för att elever och lärare skulle kunna utvecklas.

Distansen till det etablerade och hierarkiska var gynnsam för en miljö där människor utan privilegier, och ofta utan annan chans till utbildning, skulle tillåtas att förkovra sig.

Just folkhögskolan som idé och praktik, är för övrigt en skandinavisk tradition, med rötter ner i 1800-talet. Folkhögskolor i de nordiska länderna fick snart en egen social prägel och demokratisk betydelse. I Sverige blev de en viktig del av de mognande folkrörelserna.

Det går inte att förstå det svenska 1900-talet om man inte känner till hur betydelsefulla folkhögskolorna var för många människor, som utan dem haft svårt att hitta vägar ut i livet och yrkeslivet eller börja om efter problem.

Men frågan är om inte folkhögskolemodellen även står inför en ny renässans?

Ett återkommande tema i Mattssons bok är hur folkhögskolornas sätt att jobba med pedagogik och människor kan få ny relevans i det moderna samhället och för framtidens arbetsliv, efter digitalisering och automatisering, och allt snabbare strukturomvandlingar.

”En av mina favoritidéer”, skriver han, ”är att framtidens utbildningssystem allt mer kommer att handla om mänsklig utveckling i bredare mening. Det yrkesspecifika drunknar i digitaliseringens konsekvenser. Kunskapskrav ersätts av krav på förmågor och färdigheter. En del av detta innefattas av det som Skolverket kallar generella kompetenser. Den fråga jag ställer mig är: vad krävs av en människa?”

Folkhögskolorna, som med Mattssons formulering ”sysslar med en kombination av bildning och utbildning”, skulle kunna bli miljöer för att utveckla sådana generella kompetenser och en ny allsidighet hos människor. Där studenterna får lära sig att det går att ”uppnå mål man redan har” och samtidigt ”söka efter något helt nytt”.

Tanken och handen, att läsa och att göra, att lära och att känna – på folkhögskolan växlar det hela tiden.
 
”Den motsägelsefulla människan”, är en typisk kapitelrubrik, om behovet av både allmän och särskild kurs. Han återkommer ofta till begreppet meningsfullhet. Kunskap utan mening, skriver han, ”är en sysselsättning för datorer, men ovärdigt för människor.”

Folkhögskolorna får inte heller, om vi dröjer en stund vid problem med missbruk och sjukdom, ses som en plats för ren rehabilitering. Det är, påpekar Mattsson, hälso- och sjukvårdens uppgift. Folkhögskolorna måste vara något därutöver, en pedagogisk miljö med målet att ”vidga vyer” och ge nya handlingsalternativ. Om det resonerar han tänkvärt.

Mattssons resonemang påminner mig om vad folkbildningsforskaren Inger Landström skrev i antologin ”Folkbildning – samtidig eller tidlös?” (2005):

”Man kan anta att folkhögskolorna orienterar sig utåt samhället på olika sätt och samtidigt lyssnar till sin egen inre röst (sin tradition) och värden man eftersträvar. (…) Hur framträder egenarten när folkhögskolornas yrkesinriktning visar vem man är i handling – när idéer och värden blir profilering i kursutbudet?”

Mattssons bok kretsar, direkt och indirekt, kring den frågan. Via konkreta exempel från folkhögskolans liv och korta, tänkvärda utflykter i litteratur, filosofi, teknik, politik och idéhistoria. Det är en bok om en folkhögskola, men också en bok om konsten att vara människa.

I förordet skriver folkhögskolechefen Anna Hartman Sjödin:

”Vi får inte låta oss luras av den högfrekventa tillvarons alla stressande krav på ständig tillgänglighet och ständiga beslut. Det behövs tillfällen till reflektion, kontemplation och lugn. Så skapas förutsättningar för hållbarhet och att utvecklas och må bra som människa.”

Även Ingiberg Olafssons starka, illustrerande bilder diskuterar gränslandet mellan att söka förankring och våga ett språng.

***
 
Om jag tittar på min egen släkt är folkhögskolorna ett återkommande tema, över generationer.

Vid nykterhetsrörelsens folkhögskola Tollare har både min pappa och farfar jobbat som lärare. Min mormor, en gruvarbetardotter som var tvungen att börja arbeta direkt efter folkskolan som hembiträde för att hjälpa till med familjens försörjning – hennes pappa hade skadat synen allvarligt vid en sprängolycka – och aldrig fick chansen att utbilda sig vidare, pratade också ofta på äldre dagar vid kaffet, när jag besökte henne, om Tollare.

Det var en speciell plats för dem som ägnade mycket tid åt ideellt arbete i IOGT-NTO. Där praktiserades ett ideal. Där skulle människor erbjudas något som tidigare generationer förvägrats.

Och jag minns hur mormor var stenhård när det gällde en sak – nykterhetskravet skulle det inte kompromissas med. Då fick hon något svart, förebrående i blicken: svik inte på den punkten.

Folkhögskolorna var ju ofta idéburna. Man tog inte lätt på det. Man visste hur hårt de som gick där skulle få jobba för att klara sig bra i livet, och hur viktigt det var för dem som kom dit med svårigheter, att de bars upp av omgivningens solidaritet och medvetenhet.

***

Nu ringer mamma, pensionär, och berättar om den kurs i textildesign hon börjat på Forsa folkhögskola i Hälsingland. Mamma vill alltid bli något nytt, något till, något ytterligare. Hon lär aldrig ge sig. I bilen på väg hem från Forsa skildrar hon skolan där en brokig skara med olika bakgrunder och erfarenheter passerat revy.

På folkhögskolan i Åsele, Blåviksvägen 11, gick förra året, konstaterar Mattsson, människor från ”länder runt hela jordklotet; Eritrea, Iran, Afghanistan, Brasilien, Litauen, Estland, Syrien, Mali och Togo”.

Så fortsätter folkhögskolor, även i takt med att samhället förändras, att skapa möten, ge chanser och fylla viktiga funktioner, vid sidan av huvudvägarna.