Palmemordet och de många obesvarade frågorna

Man måste börja på mordplatsen och sedan återvända dit, med varje hypotes. Till ett där och då. Vad sade vittnena i de första förhören? Vad visade den tekniska undersökningen?

Olof Palme mördades på kvällen den 28 februari 1986, vid korsningen Sveavägen och Tunnelgatan, i Stockholm.

Ett tjugotal människor såg och hörde olika delar av händelseförloppet. Det finns en blodpöl på marken, kläder med skotthål och krutstänk, ett obduktionsresultat och troligen även kulor från mordvapnet. Mycket mer finns inte att utgå ifrån, inledningsvis. Förutom det faktum att det var en statsminister som sköts ihjäl, av allt att döma avsiktligt.

Alla resonemang och teorier måste prövas mot vad vi vet eller med rimlig säkerhet kan anta om händelseförloppet minuterna före och efter mordet. Vilken samlad bild framträder när grundläggande fakta radas upp? Vilka vittnesmål överensstämmer med varandra, vilka avviker, vilka motsägs helt av andra uppgifter?

Den som lämnar mordplatsen och själva mordet ur sikte, i tid och rum, som slarvar med att gå till källorna för att kontrollera, irrar snabbt vilse.

Under de många år som utredningen av mordet på Olof Palme missköttes å det grövsta, i en av svenskt samhällslivs största skandaler, var det som om spaningsledning och ibland åklagare aktivt kämpade för att slippa ta hänsyn till fakta om just mordet och platsen.

Det yttre förloppet, tidsuppgifter, rörelsemönster, mördarens uppträdande och vittnenas ord direkt efteråt – väldigt lite i kända protokoll gav stöd åt det som blev polisens olika huvudspår. Ändå försvann man med full fart och enorma resurser in i PKK-dimman och slösade sedan bort nästan ett decennium på tidvis bisarra försök att få Christer Pettersson fälld, trots att det mesta redan då talade mot att han var inblandad överhuvudtaget.

När utredningen till slut låg i spillror var det en av slutsatserna som kunde dras av de nya krafter inom polisen som tog över: Man måste börja om på mordplatsen, med de tidiga vittnesmålen, den tekniska undersökningen och spår som inte motsägs av fakta.

***

En av de journalister som under längst tid och med störst noggrannhet granskat Palmeutredningen – i program på Sveriges radio och i Sveriges television, och i egna böcker – är Lars Borgnäs. Han hör till dem som gjort mest för att avslöja och ifrågasätta många av de märkligheter som präglat polisledningens och, inte minst, säkerhetspolisens uppträdande sedan mordet. Och tillsammans med bland andra Gunnar Wall är Lars Borgnäs en av de journalister som hela tiden, även när han själv spekulerat friare om tänkbara spår och motiv, påpekat vikten av att alltid börja vid brottsplatsen på Sveavägen, och det som faktiskt hände där.

Hans bok ”En iskall vind drog genom Sverige” från 2006 brukar ofta nämnas som den bästa på temat vid sidan av bröderna Poutiainens ”Inuti labyrinten” från 1995 och ett par av Gunnar Walls böcker.

Det är ingen slump att den populära podden Palmemordet, som nu är uppe i över 200 avsnitt, regelbundet återvänt till just de författarna för citat, intervjuer, sammanfattningar och överblick. Den som vill få en överblick av vad mordvittnena faktiskt sa i polisens första förhör – och vad de inte sa, eller vad några lade till först långt senare – rekommenderar jag just ”En iskall vind drog genom Sverige.”

Nu har Borgnäs kommit ut med en ny bok om mordet: ”Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare”, med förord skrivet av författaren Lena Andersson. Där återvänder han på nytt till mordkvällen, platsen för attentatet och vad vittnena beskrev av händelsen. En hel del av hans resonemang känns igen från förr: Säpo-spåret som inte följts upp, hotbilden som fanns mot Palme, mördarens professionella, kyliga agerande som tyder på en bakgrund inom militär eller säkerhetspolis.

Men han kommer även med helt nya slutsatser byggda på vittnesuppgifter och tekniska data. Exempelvis att mördarens första skott kan ha varit riktat mot Lisbeth Palme och att det andra skottet var det som dödade Olof Palme, tvärtemot den vedertagna bilden.

En bärande tes som prövas i boken, som även bland andra Gunnar Wall argumenterat för länge, är det så kallade mötesscenariot. Enligt det ska skälet till paret Palmes ologiska promenadväg hem från bion vara att de var på väg till något slags avtalat, känsligt möte. Det skulle också kunna förklara hur mördaren kunde veta var de skulle passera någonstans och där lugnt vänta in rätt tillfälle. Gick Palme in i en planerad fälla, är en av frågorna som ställs.

Borgnäs tar fasta på det några vittnen tolkade som att ett kort samtal ägde rum mellan paret Palme och mördaren, och att flera av vittnena fick intrycket att de gick tillsammans som ett sällskap sekunderna före mordet. Även blodpölens plats på trottoaren, och ett par vittnens minne av paret Palme ska ha sneddat över trottoaren i riktning mot Tunnelgatans mynning skulle, enligt Borgnäs, kunna tyda på att paret Palme hade för avsikt att svänga in på Tunnelgatan istället för att fortsätta rakt fram.

Mötesscenariot är förstås inte bevisat på något sätt, och spekulationerna om vad ett sådant möte skulle ha gällt, och varför inte uppgifter om det kommit ut under alla dessa år, blir snabbt lösa. Men faktum är att det finns en del som pekar på att mördaren och paret Palme hade en kontakt innan skotten föll. Den tidsmässiga lucka på omkring 40 sekunder som finns i rekonstruktionen av paret Palmes promenad längs Sveavägens östra sida fram till mordplatsen, har också tagits som tecken på att något inträffat under vägen. Kanske ett kort möte, som vändes till blodigt dåd.

Lars Borgnäs nya bok lär bli betydligt mer kontroversiell än hans tidigare, då han ägnar en stor del av den åt att granska Lisbeth Palmes agerande efter mordet och ifrågasätta om hon hade skäl – djupt mänskliga givetvis – att inte samarbeta med utredningen och inte berätta för polisen allt vad hon eventuellt visste om mordet.

Att hennes utpekande, flera år senare, av Christer Pettersson helt saknar värde, torde stå klart för de flesta idag. Men Borgnäs uppehåller sig framför allt vid hur Lisbeth Palme uppträdde i ett tidigare skede av utredningen. Var det rätt av myndigheterna att böja sig i det här fallet – ett mord på landets statsminister – när ett av de viktigaste vittnena, själv brottsoffer och svårt drabbad anhörig, inte ville hjälpa utredningen fullt ut?

Borgnäs lyfter fram påståendena att det kanske fanns uppgifter i Palmes privatliv som gjorde att olika krafter inom politiken och polisen inte ville att alla spår skulle följas upp, av rädsla för läckor av känslig information.

Lena Andersson skriver i sitt förord att det inte vore acceptabelt: ”Sanningslidelsen måste vara starkare än impulsen att skydda, vad det än är som har skyddats i över tre decennier.”

***

I veckan avslöjade plötsligt Sveriges television att nuvarande Palmeåklagaren Krister Petersson, som haft en annan attityd än flera av sina tidigare föregångare, att han redan innan sommaren i år ”hoppas kunna presentera vad som hänt kring mordet och vem som är ansvarig för det”, Antingen väcks åtal, säger han till SVT, eller så läggs mordutredningen ner.

Petersson ville inte nämna namn, men det är känt att utredningen på senare tid ägnat en hel del kraft åt den så kallade Skandiamannen, död sedan 2000. Skandiamannen är en av hela Palmemordets mest märkliga karaktärer. Han dök upp direkt dagarna efter mordet i utredningen och medierna. Först mest som ett störigt, opålitligt vittne, som sökte uppmärksamhet men uppenbarligen ljög om mycket. Sedan en kort tid som misstänkt gärningsman. Därefter som avförd från utredningen men fortsatt synlig i medierna.

Nu har han fått förnyad aktualitet, efter magasinets Filters och journalistens Thomas Petterssons nya uppgifter om honom 2018 (även Lars Larssons bok om Skandiamannen, ”Nationens fiende” från 2016 kan nämnas) som inbegriper tillgång till ett tänkbart vapen.

Vapenkopplingen är mycket vag, om inte polisen hittat något konkret, Och Skandiamannen påminner inte till sin personlighet om den professionella, vana skytt vittnena beskrev från mordplatsen. Men han kom bevisligen ut på Sveavägen från sitt jobb alldeles i anslutning till mordet. Han sågs inte av några andra vittnen efteråt, uppgav till polisen en detalj inne på Tunnelgatan som egentligen bara mördaren kan ha sett, uppträdde minst sagt udda den våren, och någonstans måste man placera honom, för han fanns där i närheten.

Faktum är att även Lars Borgnäs har med honom i ett scenario. Inte som mördaren, men som mannen som sågs springa upp för trapporna till Malmskillnadsgatan och vidare nedför David Bagares gata. Mördaren ska i så fall ha vikit av in på Luntmakargatan norrut och försvunnit där.

Men det är som alltid i de här sammanhangen, så snart vi lämnar mordplatsen och säkra iakttagelser, desto tunnare blir isen för spekulationer. Då börjar den knaka, även för Borgnäs. Hans poäng är dock en annan.

Skandalen ligger i att det finns så mycket som aldrig har utretts ordentligt, trots att det handlar om ett statsministermord och en del spår skulle kunna leda in i statsapparaten. Decennier har gått förlorade. Att det fortfarande 34 år efter mordet går att hitta nya, välmotiverade infallsvinklar på materialet från mordplatsen visar hur mycket som försummats.

Frågan är väl om det inte redan är för sent att få klarhet om vem som sköt. Det krävs nog antingen ett trovärdigt erkännande av en levande person, eller en otvetydig koppling mellan en gärningsman och mordvapnet. Palmeåklagaren måste ha ett mycket tungt, sensationellt bevis på gång för att rättfärdiga sin optimism.

Annars förblir det öppna såret öppet, och en mördare kom undan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.