Se upp för både förljugen nostalgi och samtidens hybris

Det är väl de flestas erfarenhet, att utan både stolthet och ödmjukhet, ibland hand i hand, både rötter att knyta an till och en framtid att våga, är det svårt att orka vara människa, skriver jag i den här lördagskrönikan.

**************************

Nostalgi i samhällsdebatten är vanligtvis ett tecken på historielöshet. Drömmer du dig tillbaka, har du sannolikt glömt, eller aldrig tagit reda på, hur det faktiskt brukade se ut.

Hur det var för dem som inte passade in i den tidens dogmer. De som avvek, som kämpade för rätten att definiera sig själva bortom kollektiva stereotyper. Hur de tvingades förtvivla som ville skapa fritt och experimentera mot strömmen.

Hur de fick stryk som ville leva sina liv utan likriktning uppifrån, som krävde framsteg och jämlika livschanser tidigare generationer aldrig fått. Hur de hunsades som inte lydigt rapade upp överhetens fina floskler.

Hur de mådde som smög över skolgården i väntan på spö från kamrater som senare tog över kommunstyrelse och offentlighet med vackra tal om solidaritet och medmänsklighet.

Hur det gick för alla dem som aldrig blev berättelsernas och historieböckernas lyckliga slut och käcka anekdoter. De övergivna blickarna hos dem som befann sig strax utanför bilden.
 
I svensk samhällsdebatt rasar för tillfället krafter – långt ute till höger och långt ute till vänster – som på olika sätt längtar till ett Sverige de påstår fanns förr, men som dåtidens många hjältar i själva verket kämpade, med framgång, för att utveckla, frigöra och förändra.

***

Att på motsatt sätt bara döma ut och såga det förflutna, brukar, å andra sidan, vara ett tecken på lika stor historielöshet. Det finns åtskilliga som idag tycks vilja skambelägga, eller misstänkliggöra, de flesta känslor av positiv förankring i kulturhistoria, teknikhistoria, ekonomiska framsteg, brukad jord, föreningsbygder och traditioner. Av skuld är du kommen, skuld skall du åter varda – blott vår egen tid, vårt ögonblick i evigheten, ser klart och kan döma. Så låter en annan, livsfarlig del av debatten.

Förljugen nostalgi om det förflutna står mot en arrogant, samtida hybris. Den konflikten är skadlig oavsett vem som vinner.

Den gamla goda tiden var nästan alltid jävligare, fördomsfullare, elakare och mer korrumperad än någon vill minnas. Det gäller även Sverige. Folkhemmets vardag skulle lynchas offentligt på tre röda sekunder och i ett blixtkrig av shitstormar, om det granskades utifrån dagens förväntningar och insikter.

Men en sådan övning vore ju meningslös och övermaga.

För den gamla eländiga tiden var full av omtänksamma, hederliga, strävsamma, kreativa och beundransvärda människor, som åstadkom det vi ärvt. Varje tid söker nytt fotfäste, och lär av det förflutnas lyckade steg och katastrofala fall.

Låt debattarkiven, konstkällarna, bokmagasinen och museerna vara i fred både från falsk nostalgi och beskäftiga varningslappar.

Gå till dem som ödmjuka, självständiga jämlikar i stället. Samtala med källorna. För vi har vår egen förljugenhet, våra egna livslögner, fördomar och nederlag, att ta ansvar för. Och mycket kvar att lågmält lära av historien. Inte för att det var enbart bättre eller enbart sämre förr, utan för att människan förblir sig lik, i svaghet som i styrka. Det borde dämpa både samtida övermod och samtida depression.

Ska vi vara nostalgiska över något är det vad de som gick före vågade vara ärliga om. Vi ska lyfta deras vardag in i vårt synfält. Men inte som saknad, utan som en erfarenhet, inte olik vår.

***

Jag tänker på det som Peter Örn, en av mina personliga inspirationskällor, sa när han talade vid den nationella nätverkskonferensen ”Tillit i en välfärd utifrån behov”, som anordnades i Umeå häromveckan. ”Ägna mer tid åt det som inte går att mäta”, löd ett av hans råd. Och ett annat, citerat ur minnet: ”Var ömsinta när ni får instinkten att vara auktoritära.”

Det gäller även när vi söker förstå hur vi ska förvalta det arv vi fått.

Jag tänker också på raderna ur Astrid Värings roman Manuel (1931) när Marja vaknat efter en dröm om fjällvärlden hon övergett för staden, och minns det barn hon tvingades lämna bort, men innerligt önskar tillbaka:

”Allt var så enkelt och klart i ungdomens första dagar, man hade så gott om stora och djärva ord då. Man lovade så mycket både till sig själv och andra, som man inte kunde hålla. Ty livet var inte bara enkelt och klart, inte alltid stort och rent. Det var mera invecklat än så. Det stora var sammansatt av idel små och ömtåliga ting, som ibland inte tycktes passa tillsammans. Man lovade sanning och trofasthet, men sanningen var ett tveeggat vapen, som sårade andra, då man brukade det. Och den, som ville vara trofast mot sig själv, måste svika livets tusen små plikter mot andra.

Livet var ingenting avgränsat och för alltid färdigt – det var levande, växlande, föränderligt så i rymd som mått, och ville man leva, måste man förändra sig med det. Växa eller krympa allt eftersom det krävde.”

Det är väl de flestas erfarenhet, att utan både stolthet och ödmjukhet, ibland hand i hand, både rötter att knyta an till och en framtid att våga, är det svårt att orka vara människa.

*****************

Krönika på liknande tema:

Glöm inte Anna Wallin i Ljusliden och arvet vi har att förvalta