Feg opposition vågar inte ge besked om sitt alternativ

Oppositionen fortsätter att fega ur varje gång regeringsfrågan ställs. Det konservativa alternativet med moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna är – enbart som en följd av Sd:s höga opinionssiffror – nära egen majoritet i flera mätningar. Men inga besked kommer om hur det ska utformas i praktiken eller att det ens existerar. Vilka ska sitta i regeringen? Hur ska deras gemensamma program se ut på centrala sakområden? Vilka hjärtefrågor ges varje parti och vilka garantier får Sd som tack för stödet?

M och Kd vågar knappt knysta om hur det tänkt att gå till. Rädslan för att trassla in sig i en härva av självmotsägelser och oklarheter är för stor. Det är säkert även en smula genant för moderaterna och kristdemokraterna att behöva erkänna sin status som juniorpartners i ett samarbete med ett, efter nästa val, sannolikt betydligt större Sd.

Ulf Kristerssons möjligheter att nå statsministerposten i närtid förutsätter att han, i viss utsträckning, går med på rollen som galjonsfigur för Jimmie Åkessons anvisningar.

Man ska inte skandalisera att en opposition letar sätt att forma nya majoriteter. Och det är självklart att huvudfokus under de första åren av en mandatperiod riktas mot det sittande regeringsunderlaget. Januaripartiernas svaga ställning och pressade situation gör det ännu lättare för oppositionen att slippa besvärliga frågor.

Men moderaterna och kristdemokraterna vill uttryckligen fälla januarisamarbetet så snabbt som möjligt. Många av deras företrädare har också gjort övertydligt att centerpartiet för dem är ett elände de äntligen slipper ta hänsyn till. Mot den bakgrunden ger det inget seriöst intryck när samma partier hukar förskräckt och förläget inför tanken på att behöva redovisa vad de i stället söker ett mandat för.

Det är, när oppositionen hoppas på extra val, ett rimligt krav att de som vill ta över vågar erkänna på vilka grunder det ska ske. Det är också en självklarhet – exempelvis i ljuset av Sd:s nya utspel om att straffa public service-journalister som inte behagar dem – att frågor börjar handla om var M och Kd skulle ha sina smärtgränser i ett sådant samarbete.

Januarigänget, med alla dess halvheter och brister, har åtminstone kurage nog att ta sig an en parlamentarisk realitet med konkreta kompromisser. Moderaterna och kristdemokraterna fortsätter att fega ur, skamsna eller oförmögna att berätta om vilket alternativ de förbereder.

Så ser inte regeringsduglighet ut.