Har vi verkligen dödat draken?

I 400 år har draken härskat över den lilla staden. Besten kräver fullständig lydnad och svåra uppoffringar av människorna för att inte förgöra dem alla. Men majoriteten av befolkningen har hunnit vänja sig vid den skenbara trygghet det ger att gå böjd under ett totalitärt system.

När berättelsen inleds väntar staden på att fullborda sitt nästa, oundvikliga offer – den unga Elsa har valts ut att dö i drakens våld. Sådant är priset för att vardagen ska ha sin gång.

Först sedan riddaren Lancelot plötsligt anlänt till staden, förälskat sig i Elsa och beslutat sig för att göra det otänkbara – kämpa med draken och besegra honom – kommer befrielsen.

Eller gör den det?

Lancelot dödar visserligen despoten efter en våldsam strid, trots att omgivningen vädjar till riddaren att låta allt förbli som det är. Men Lancelot tvingas snart lämna staden, svårt skadad. I stället utnyttjar andra, som inte alls kämpat, triumfens ögonblick för egna syften.

I tomrummet efter den döda draken tar den sittande, tidigare så ynklige borgmästaren över hela makten, blir allt mer totalitär, låter sig hyllas som en hjälte och kräver att själv få gifta sig med Elsa. Ett nytt förtryck, snarlikt det gamla, lägger sig över staden.

De som hade vant sig vid draken vänjer sig även vid sin nye härskare.

När slutscenen närmar sig, i ryske författaren Jevgenij Sjvarts pjäs ”Draken” från 1944, ställs en av världsdramatikens mest relevanta frågor:

Har vi verkligen dödat draken?

Jag såg i julas en fantastisk uppsättning av ”Draken” för ungdomar på ”Theater an der Parkaue” i Berlin. Slutmonologen talade från historiens djup, via totalitarismens 1944, rakt in i vår egen tid: ”Det är en mardröm. Är draken inte alls död? Har han bara, som så ofta, förvandlat sig till en människa? Den här gången till flera människor?”

Och så kommer orden som vi alltid borde bära inombords, som varning mot våra egna sämsta sidor, för att inte förblindas av självrättfärdighet, och som en påminnelse om vilken tunn egg det är civilisationen balanserar på:

”I var och en av oss finns en drake, som vi måste övervinna. Och vi måste alla leva här tillsammans och det kommer att bli svårt.”

***

Att demokratin måste vårdas varje dag, och värnas på nytt av varje generation, är visserligen en floskel, men en floskel som är sann. Det handlar som alltid om att dra rätt, ärliga slutsatser av framsteg och frigörelser, och inte förlora viktiga erfarenheter ur sikte.

Hägrande utopier, drömmar om kollektiv enhet och renhet, historiens slut och att segra över ”fienden” en gång för alla, är livsfarliga. Då ser vi inte hur nya auktoritära frön sås. I varje självrättfärdigt jubel med taggarna utåt lurar en livslögn. I varje rått hånskratt mot andra bor en despot. För då glömmer vi bort att börja med oss själva. När vi talar om vikten av kritiskt tänkande, borde punkt ett vara: självkritiskt tänkande.

Det gäller att lära av historien, utan att tappa modet. Det gäller ödmjuka sig inför erfarenheten, men kämpa för att undvika blind eller trött upprepning.

Jag tänker, å ena sidan, på några kloka rader i en dikt av Derek Walcott, som jag ofta återvänder till (i svensk tolkning av Lasse Söderberg):

”Man borde upphöra att skriva/ till gagn för de sakta brinnande signalerna/ från de stora, och istället bli/ deras idealiska läsare, tankfull,/ omättlig, som sätter kärleken till mästerverken/ högre än alla försök/ att upprepa eller överträffa dem,/ bli världens främste läsare./ Det kräver åtminstone vördnad,/ något som gått förlorat i vår tid”

Slutorden i dikten lyder: ”Jag måste läsa mer omsorgsfullt”. De är förstås obegripliga för en tid där förmiddagens vrede och flabb på sociala medier är facit.

Men vördnaden kan bli passiv, i ett slags uppgivenhet inför ärvda altare. Så värker nyfikenheten stark i bröstet på varje tid: vilka blir de ungas mästerverk, de som som ska ta över, uttrycka nya erfarenheter? Vad bär de inom sig för mirakel, som kommer att utmana det murkna, förljugna hos oss?

Jag tänker därför också, å andra sidan, på vad Marina Tsvetajeva skrev i en dikt vid början av 1920-talet (svensk tolkning Annika Bäckström):

”O, denna stund, som likt en röst oss manar/ till dåd ur dagens självgodhet,/ stunden då likt ett ax som mognar/ vi böjs mot jorden ned./ Och axet växte, nu var stunden kommen/ och kornet längtade efter att bli till mäld./ Eviga lag! I jordens innandömen/ fanns redan oket som min längtans mål./ Lärjungeskapets stund! Men tydligt, vetbart/ syns strax ett annat ljus, – en andra gryning tänd./ Välsignad vare efterträdaren,/ du – ensamhetens höga stund!”

Och så börjar det om.