Coronakakofonin är ofrånkomlig i en demokrati – och bättre än alternativen

Coronavirusets intensiva förlopp gör långtgående försiktighetsåtgärder, med en bred mobilisering av samhällsresurser, nödvändiga. Men vi måste också knyta an till ett medborgarideal, när kriser kommer. Snarare än att uppträda som passiva statsundersåtar, lättmanipulerade kunder eller självupptagna narcissister. Den stora gemenskapen, de många små sfärerna, den individuella värdigheten – på alla nivåer, ställs vi inför vägval just nu, skriver jag i den här krönikan.

***

Den må te sig parodisk, coronakakofonin som nu tagit fart i medierna och på nätet.

Rykten, anklagelser, spetsfundigheter, glåpord, klickkampanjer, gissningar, grumliga prognoser, omtvistad statistik och motstridiga expertutlåtanden tumlar kring så snabbt att enskilda fakta blir svåra att identifiera.

För medborgare som vill få en klar, nykter bild av läget tar det tid att sålla fram relevant information och pålitliga uttalanden ur ett kaotisk flöde. Många lycksökare – politiska och kommersiella – passar på att höras maximalt med egna agendor.

Att hellre överdriva och larma, än att tona ned och ta det lugnt, är också en inneboende logik i all medial samhällsdebatt. Eftersom ingen vill bli anklagad i efterhand för att ha underskattat ett allvarligt hot, när liv och trygghet står på spel, väljer många att för säkerhets skull ta i lite extra.
Överdrifter som inte slår in glöms snabbt bort. Underdrifter förlåts aldrig.

De som vägrar att säga mer än de har belägg för, eller antyder att en beredskap faktiskt är hyfsad bra, väcker snabbt irritation och hån. Dreven får omedelbart vittring, när någon tar sig en minuts betänketid eller inte bekräftar värstascenariot.
Att däremot få kritik för att ha varit onödigt upphetsad är inte lika farligt. Det sker sällan någon utvärdering i efterhand, om vad panikåtgärder ställde till med på längre sikt.

Alarm, inte förtröstan, är tidens instinkt. För tänk om vargen kommer redan första gången. Och alarm säljer hur som helst bättre, vilket med få undantag är utslagsgivande för hur aktörer beter sig och prioriterar.

Så när offentligheten rusar i flock, är det gärna mot panikrummet.

***

Men med det sagt: En sådan tidskrävande kakofoni, i högtidstalen kallad yttrandefrihet, är ändå vida att föredra framför auktoritär maktkoncentration. Även i ett läge av stor osäkerhet är den fria, öppna debatten, mer effektiv och tillförlitlig än totalitär monolog. Att förtryckarna är handlingskraftigare än demokratierna är en myt.

Det var en repressiv regims försök att med tvång dölja och förtiga situationen, som gav coronaviruset ett nästan ointagligt försprång från början. Och skillnaden i ärlighet, information och transparens mellan folkstyre och despoti blir sällan så påtaglig som i det här fallet.

Att många kan komma till tals på olika sätt, garanterar att kritiska frågor ställs snabbt, att lögner inte förblir oemotsagda och att ingen makthavare får ensamrätt över verklighetsbilden.

För det är ju inte så att bara etablerade institutioner sitter inne med all sanning och alla viktiga perspektiv. Ibland, ofta, är det helt andra röster, utan titlar, rentav maktlösa och misstrodda av etablissemanget, från offentlighetens marginaler, som kommer med avgörande bidrag.

Att sålla i det komplicerade, kaotiska flödet, och att tvingas använda ett eget omdöme för att upptäcka, värdera och bedöma helhetsbilden, är en ofrånkomlig del av att vara medborgare i en demokrati. Vi blir, över tid, klokare tillsammans i ett fritt samtal. Även när det är svårt att överblicka och kan låta som en kakofoni. Det är så vi hjälper varandra att utbyta erfarenheter, reflektera kritiskt och, när det krävs, gå till beslutsam handling.

***

Hur allvarligt coronaviruset är i jämförelse med tidigare, liknande hot, och hur det kommer att spridas i Sverige de närmaste veckorna, går fortfarande inte att avgöra utifrån vad internationella och nationella experter säger. Ingen entydig bild av fakta och självklara prognoser har vuxit fram.

Både de som säger att faran är överdriven och de som säger att katastrofen är nära, har svårt att hitta rena belägg för påståendena. Men deras argument och teser är värdefulla, även när det inte handlar om tvärsäker statistik. De tvingar oss, och makthavare, till vakenhet och medvetenhet om hur situationen utvecklas.

Såväl bland oss som inte har egen sakkunskap som bland dem med expertkompetens, håller de allra flesta öppet för båda möjligheterna. Och det i sig ger ett klart besked om hur beslutsfattare och medborgare nu bör agera.

Coronavirusets intensiva förlopp gör långtgående försiktighetsåtgärder, med en bred mobilisering av samhällsresurser, helt nödvändiga.

Sverige har kommit igång med båda. För att hantera konsekvenserna av den spridning som skett och lär fortsätta, och samtidigt, så gott det går, begränsa coronavirusets framfart. Men fler beslut lär vänta när coronafallen ökar i antal och sprider sig till nya städer. Det kräver också i lika hög grad ett ansvarstagande på individnivå. Att så många som möjligt förhåller sig omdömesgillt, i sin omgivning och i ett läge där vi har problem att hantera tillsammans.

***

Coronavirusets spridning visar hur viktigt det är i ett fungerande samhälle att det finns en balans och tillit mellan gemensamma institutioner, som har försetts med auktoritet och mandat, och medborgare, som i slutändan inte kommer undan det egna ansvaret, samvetet och omdömet.

Och hur ingenting räcker, om det inte finns en samordning mellan det lokala och regionala, via det nationella upp till internationella samarbetsorgan.

Den stora gemenskapen, de många små sammanhangen, civilsamhällets olika sfärer och den individuella värdigheten – på alla nivåer, ställs vi inför vägval just nu. Hur ska vi agera och hjälpas åt?

Vi uppfordras att agera mer som medborgare i en demokratisk folkrörelsetradition. Jämlika, fria och ändå beroende av varandras ansvarstagande och hänsyn.

Vi låter oss inte tystas eller hunsas inför missförhållanden, men lyssnar noga på vad helheten och solidariteten med utsatta grupper kräver. Utifrån ett hänsynstagande till dem som är mer utsatta, ska rekommendationer om allmän försiktighet i vardagen ses.

Vi får inte panik, men rycker inte på axlarna. Vi tar inte någon överhets ord, vare sig de är lugnande eller skrämmande, för givna sanningar, vi låter ingen makthavare komma undan med felbeslut, men underminerar inte heller slarvigt gemensamma institutioner för några extra klick. Alla är medansvariga, institutionerna är våra.

Jag tänker på vad Waldemar Svensson, i sitt frisinne, sa en gång:

”Och den som på allvar vill syssla med politik – och samtidigt bevara sin själ – får vara beredd på ett hårt jobb. Men det är ett arbete som måste göras. Den folkliga självstyrelsen står och faller med de enskilda människornas vilja och förmåga att motsvara dess krav.”

Det gäller även för den demokratiska medborgaren, bortom politikens formella rum.

Vi måste knyta an till ett sådant medborgarideal, när kriser kommer. Snarare än att uppträda som passiva statsundersåtar, lättmanipulerade kunder eller självupptagna narcissister, där bara den totala lydnaden, den tillfälliga impulsen eller det egna jaget existerar.

Även i en demokrati kan någon ibland behöva ges sista ordet, när ett beslut ska fattas. Därför måste det finnas en tillit till institutioner och valda representanter för att samhället ska fungera. Men den ”någon”, och det ”sista ordet”, ska vara enormt sammansatt av många erfarenheter och insikter, förmedlade och granskade i en fri debatt.

Visst kan man sucka över kakofonin ibland, men den är långt bättre än alternativen.