Håll inte igen – Sveriges starka statsfinanser ska användas nu

Det finns ett skäl till varför man inte ska slösa i goda tider, eller vidta dyra, slarviga symbolåtgärder. Något kommer att saknas efteråt, som tids nog, vid nästa kris, visar sig livsviktigt: Resurser att satsa. System som står pall. Tillit till institutioner med bevarad trovärdighet.

De kommer förr eller senare att behövas, både resurserna och tilliten, när det inte finns några marginaler kvar.

Varje generation ställs inför lägen då det är nödvändigt att våga använda utrymmet man sparat ihop under lugna år. Men då gäller det också att beslutsfattare och medborgare tillsammans, förmår se när problem blivit så allvarliga att ingenting annat än satsningar utöver det vanliga räcker.

Mycket talar för att vi återigen kan vara på väg in i en sådan fas nu. Coronavirusets spridning är givetvis i första hand, och utan reservationer, en medicinsk fråga. Men smittan hotar också på allvar delar av den internationella ekonomin.

Viktiga branscher kämpar för att överleva. Globala produktionsled utsätts för störningar. Bankväsendet är sårbarare än vi vill tala högt om. Även i grunden välmående små- och medelstora företag kan drabbas av existentiella kreditproblem. Länder som redan kämpat med finanser och arbetsmarknad under högkonjunkturen, är dåligt rustade att hantera en plötslig krasch. Många människors försörjning står på spel.

Det skulle även påverka möjligheterna till effektiva medicinska insatser negativ, om en social oro tillkommer.

Under minst resten av det året, kanske längre, lär situationen vara ansträngd. Och återhämtningen därefter kan bli trög. Inte bara i struktursvaga länder, utan på alla håll. Det gäller även om värstascenarierna, medicinska och ekonomiska, uteblir. Tillväxtprognoser skrivs ner världen över. För Europas del, kommer solidariska insatser på EU-nivå, att bli ofrånkomliga.

För den svenska, exportbaserade ekonomin, där välståndet hänger nära ihop med handel, investeringar och rörlighet, blir följderna tunga, om coronaviruset breder ut sig bortom kontroll under våren.

Men allt är inte nattsvart.

Det är om inte betryggande så åtminstone bra, att Sverige i dag kan möta den ekonomiska delen av krisen med mycket starka statsfinanser, en låg statsskuld och ett samhälle som – trots allt – präglas av välfungerande institutioner.

Inte heller Sverige har använt den långa högkonjunkturen på bästa sätt, och de klassiskt penningpolitiska verktygen är förbrukade. Men statsfinanserna är robusta, och det är mycket värt just nu.

Beskeden som kommit om stimulansåtgärder för att motverka coronautbrottets ekonomiska följder, extra pengar till vården och nya regler för korttidsarbete för att förhindra massuppsägningar, är välkomna. Fler kan bli nödvändiga. Sådant hjälper inte i det som handlar om vårdkapacitet och organiserat smittskydd på kort sikt, men ska ändå inte underskattas.

Det här är ett läge när de goda statsfinanserna ska användas fullt ut. Det här är också ett läge när tilliten och de mogna relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden ska värnas. Coronakrisen bör inte lättfärdigt användas som argument i avtalsrörelsen, och januaripartierna bör inte pressa på med de omstridda punkter i januariavtalet som handlar om arbetsmarknadspolitiken.

Nu är det viktigare att upprätthålla ett fungerande samförstånd, även i riksdagen, och ett handlingsdugligt regeringsunderlag, än att fastna i prestige.

Sverige har, om viljan och beslutsamheten finns, utrymme för mycket omfattande insatser för att stötta vården, kommunerna, företag och särskilt utsatta branscher den närmaste tiden. Det finns ingen anledning för regeringen att hålla igen.