Nu prövas vår solidaritet och uthållighet – följ råden om försiktighet

Vi måste en tid framöver avstå från några av våra omtyckta vanor, så att de mest utsatta och skyddslösa, de äldre, de redan sjuka och en kämpande vårdpersonal, ska få lite större chans att leva och rädda liv. Att inte maximera det egna utrymmet, är solidaritet i praktiken, vår starkaste, ibland så förtrampade resurs. Låt oss mobilisera den nu, och mötas till kulturfest och slutspel på andra sidan krisen, skriver jag i den här krönikan.

***

Coronakrisen prövar på allvar vår solidaritet och uthållighet. Det svenska samhället har bättre förutsättningar än de flesta att hantera även en stor smittspridning, med allvarliga medicinska och ekonomiska konsekvenser. För våra institutioner, vår vårdpersonal och våra ledande samhällsaktörer kan vi på goda grunder känna ett stort förtroende. I synnerhet så länge granskning och debatt gör att kritiska frågor ställs i tid, att en ständig utvärdering sker.

Raden av nyktra, torra presskonferenser, där hittills okända, inte särskilt medievana personer i ansvarsposition söker svara korrekt på brännande frågor, är inte Hollywood. Kanske är de just därför långt mer trovärdiga.

De verksamheter och rutiner som nu drar igång, i politiken, i näringslivet, i föreningslivet, med disciplin och professionalism, bygger på många års nedärvd erfarenheter och planering. Det är för det här syftet och sådana här situationer som vi har utbildat, investerat, testat och finslipat under alla år.

När det verkligen gäller, kan vi mobilisera resurser och kompetens som vi kanske ibland glömmer bort att vi faktiskt äger.

Men det kommer inte att bli lätt och det kommer inte att gå snabbt. Inte den här gången. En sak kan vi dock utgå ifrån: Ju mer vi gör rätt i tidigt skede, desto bättre blir förutsättningar att mildra konsekvenserna långsiktigt.

Det gäller inte bara stora institutioner och myndigheter, utan också oss själva i våra roller som medborgare, grannar, arbetskollegor, föräldrar, barn och vänner. Det vi gör rätt nu, den där lite extra ansträngningen som var och en kan bidra med för att skapa en gemensam kraftsamling av solidaritet, även om det kan verka krångligt, kommer vi att tacka varandra för senare.

***

Onsdagen kom med två viktiga besked:

(1) Regeringen och samarbetspartierna har kommit överens om ett brett åtgärdspaket för att möta de ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset. I en extra ändringsbudget föreslår S, Mp, C och L att kommuner och regioner ska kompenseras för ”extraordinära åtgärder och merkostnader inom hälso- och sjukvården kopplade till coronaviruset”. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket ska få mångmiljontillskott för att hantera sina nu känsliga uppdrag. Karensdagen ska slopas tillfälligt och anslaget för smittbärarpenning höjas.

Det redan kända förslaget om nya regler för korttidsarbete läggs. Och företag ska dessutom ges möjlighet att ”få anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter och anställdas preliminärskatt upp till ett år”.

Av reaktionerna att döma är det ett paket med brett stöd i samhället. Förhoppningsvis ansluter sig oppositionen snabbt. Man ska inte inbilla sig att det blir sista nödutryckningen under den här krisen, vilket finansminister Magdalena Andersson var öppen med under presskonferensen. Men det handlar om en mycket omfattande satsning, efter snabba förhandlingar.

(2) På eftermiddagen lämnade Folkhälsomyndigheten över sin uppmaning till regeringen att stoppa allmänna sammankomster med över 500 personer.

Det är, alldeles självklart, ett smärtsamt slag mot många arrangörer, även i Västerbotten. Mot kulturlivet, idrotten och det civila samhällets mötesplatser. Månader, kanske år, av planering, inbjudningar och förväntningar sänks. Enorma summor går förlorade. Stora tomrum uppstår, när konsthändelser och scensamtal omöjliggörs. Till de som politiken nu måste stötta och hjälpa över till andra sidan krisen hör inte minst kultur- och föreningsarrangörer.

Ändå bör beslutet välkomnas och hörsammas.

Läget är för osäkert just nu, och de globala erfarenheterna hittills för dramatiska, för att det ska vara berättigat att chansa. Spridningen kanske kommer hur som helst. Men genom att bromsa och förhindra en explosionsartad coronaspridning, där många smittas samtidigt, ökar chanserna för de hårdast drabbade riskgrupperna att få omfattande vård. Att ”platta till kurvan” – som slagordet lyder – kan rädda liv.

***

Men om det ska lyckas, måste de flesta av oss vara beredda att under en tid framöver offra några av våra mest omtyckta vanor och upplevelser. Acceptera med sorg att årets höjdpunkter, som vi vardagssliter för, kanske inte blir av 2020. Begränsa våra resor ett tag. Nöta på med grundhygienen, även om vi inte själva hör till dem i fara. Ibland ta det säkra för det osäkra och jobba hemifrån när det går. Inte som mirakelmedel eller i tvärsäkerhet, utan i en handling av hänsynsfullhet och omtanke om något bortom den egna hälsan.

Vi måste avstå från somligt, så att de mest utsatta och skyddslösa, de äldre, de redan sjuka och en kämpande vårdpersonal, ska få lite större chans att leva och rädda liv. Att inte maximera det egna utrymmet, är solidaritet i praktiken, vår starkaste, ibland så förtrampade resurs. Låt oss mobilisera den nu, och mötas igen till kulturfest och slutspel på andra sidan krisen.