Coronaviruset – vilka litar vi på?

Delar av det här inlägget är hämtat från mitt nyhetsbrev, som ni kan prenumerera på via den här länken.

***

Jag har, som åtskilliga andra, suttit många timmar av dygnet senaste veckan och intensivt följt all rapportering jag kommit över kring coronaviruset.
Lusläst tidningar och public service på alla språk jag behärskar. Otåligt följt mediernas direktrapporteringar. Tryckt på uppdatera var femte minut. Vandrat alla Twittertrådar jag hittat, långt ute i de vilda spekulationernas gränsland, så att säga övernattat i nätets vilda trakter.
Sökt efter ständigt nya inlägg, ännu fler teorier, ytterligare rykten.

Tills hjärnan kokat, det bara blivit några få timmars sömn per dygn och det egna tålamodet och humöret börjar svaja.

Det blir snabbt så, när inga nyheter eller viktiga inlägg finns att rapportera från de senaste tio minuterna, att man för att stilla törsten efter mer lockas att söka teorier och trådar av mycket tvivelaktigt värde. Till slut blir det svårt att skilja trovärdiga källor från fria spekulationer och rent nonsens.

Min slutsats är att det nu är viktigt att inte fastna i ett sådant beteende, utan att våga ha förtroende de flöden och aktörer vi väljer att sätta vår tillit till även till vardags. Först då kan vi frigöra tid och energi för de insatser vi själva faktiskt kan bidra med.

***

Jag vågar påstå att om du vill få en mycket gedigen helhetsbild av vad som sker i olika länder och om debatten som förs kring hur coronaviruset bäst kan bekämpas, regionalt, nationellt och internationellt, kan du just nu med stort förtroende vända dig till de etablerade mediernas rapportering. Och självklart till de röster på sociala medier som du ändå brukar följa och kan bedöma (de är också mycket betydelsefulla).

Då får du, sett över ett dygn, nästan reda på allt som är relevant och en ärlig skildring av olika experters bedömningar, människors vittnesmål och de intressantaste trådarna på sociala medier.
Då får du också lite mer luft att värdera all information och alla analyser i lugn och ro.

Det frenetiska kringsurfandet därutöver ger inte mycket substans, men tar en enorm tid och leder lätt till ett uppjagat tillstånd och tunnelseende, som inte hjälper någon annan i det här allvarliga läget.

Inte minst mediernas direktrapporteringar, med invävda frågor från läsare/tittare, har den senaste veckan varit mycket övertygande, sakliga och disciplinerade. Även snabba med att återge det mest relevanta från den annars oöverblickbara debatten på nätet.

Jag är djupt imponerad över den journalistiska kompetens och seriositet som nu mobiliseras.
Fel kommer att begås ändå, oundvikligen. Den närmaste veckan kommer övertramp att göras, en del rubriker och vinklingar att bli ogenomtänkta, en viss klickjakt ske, i stunder när liverapporteringen trampar vatten.
Vi i medierna är långt i från invändningsfria och måste vara vaksamma på vilka instinkter vi följer.
Men just nu är det svårt att inte känna tacksamhet över hur redaktioner när det behövs som mest, visar sig från sina bästa sidor.

Det är ju också det sätt på vilket tidningar, radio och tv kan bidra till arbetet som vården och ledande institutioner, liksom otaliga medborgarinitiativ, utför på ett ännu mer imponerande sätt, under hårt tryck.

Så var inte rädda. Följer ni med rimliga mellanrum under dygnet de etablerade medierna och era vanliga favoriter på sociala medier de här dagarna, kommer ni sällan att missa något väsentligt och aldrig stå övergivna när det gäller livsviktig information, tydliga rekommendationer eller kvalificerade experters olika bedömningar av läget.

Tvärtom får ni då alla chanser att utifrån den samlade informationen och debatten dra slutsatser om hur ni kan förhålla er både solidariskt och effektivt och hjälpa andra på rätt sätt.
Något absolut facit finns inte, men vi kan alla hjälpas åt att höja både beredskap, kunskapsnivå och medvetenhet.

Som medborgare är vår första plikt nu att agera omdömesgillt, konstruktivt och solidariskt. Men också att, i de former som coronakampen tillåter, fortsätta att bjuda varandra på liv, skratt, kultur, vardag, nonsens och meningsfullheter.
Jag tror mycket på både vardagstjatter och galghumor som en del av det psykologiska samhällsförsvaret. Det gör oss inte nonchalanta, utan ger oss kraft för det mest allvarliga.

Förstelna och förbittra er därför inte i en desperat och introvert jakt på nästa uppdatering.
Det här är inte en kris vi kan kosta på oss att enbart betrakta och recensera.

Vi måste titta upp från skärmen, se oss omkring och söka möjligheter att hjälpa med det vi kan. Vi är alla aktörer i detta.

***

Jag känner större förtroende de här dagarna för lite knagglig, torr, medieotränad myndighetsprosa som håller nerverna i styr än för överdrivet flammande retorik som inte riktigt går att omsätta i något utanför offentligheten och som kan misstänkas ha fler agendor än bara att bekämpa smittspridningen.

Och jag litar just nu mer på politiker som inte håller tal för historieböckerna utan för det praktiska dagsbehovet, även om det tvingar fram en gradvis förändring av budskapet över tid. Beslutsamhet och handlingskraft kan ta sig många uttryck.

Det handlar inte om vilket besked det är – även dramatiska beslut kan framföras återhållet – utan om att ledare i det här läget ska vara totalt fokuserade på det som ger resultat utifrån allt det vi vet och har förberett under lång tid. Att slänga allt förtroende för institutioner över bord så fort det krisar, känns som ett märkligt agerande.

Utifrån den aspekten, och utan att själv kunna bedöma vilka smittskyddsrekommendationer som är bäst i nuläget för ett land som Sverige, måste jag säga att den svenska regeringen och det svenska samhället inger förtroende.

Jag skrev om det så i en text i veckan:

”De verksamheter och rutiner som nu drar igång, i politiken, i näringslivet, i föreningslivet, med disciplin och professionalism, bygger på många års nedärvd erfarenheter och planering. Det är för det här syftet och sådana här situationer som vi har utbildat, investerat, testat och finslipat under alla år.
När det verkligen gäller, kan vi mobilisera resurser och kompetens som vi kanske ibland glömmer bort att vi faktiskt äger.”

Jag tror att vi gör klokt att lita i hög grad nu på det vi byggt upp för just sådana här situationer.
Hur vi än agerar kommer det här att bli en djup kris med mycket obehagliga följder, och ingen strategi är självklar.

Men vi riskerar att riva ner rätt mycket långsiktigt, om vi gör det omöjligt för experter och politiska ledare att vara ärliga med vad deras erfarenhet och kunskap säger dem när det gäller tajming hos, effekter med och omfattning av olika åtgärder.

Det ligger mer handlingskraft än många vill erkänna även i det som svenska myndigheter rekommenderat hittills, om vi bara hjälps åt alla tillsammans att följa anvisningar och förhållningssätt, och finnas där för medmänniskor som drabbas värre.