Vad vill vi ska finnas kvar efteråt?

Jag har de senaste dagarna tänkt på några ord av Torgny Lindgren, från Littfest 2014: ”Och det vågar jag påstå”, sa han där, ”att så är det med alla konstnärskap. I botten finns en insikt, en föreställning, som vi arbetar hela liv med att transportera till andra människor. Det är det som det går ut på.”

Den iakttagelsen räcker bortom konsten. Inte alltid stämmer Ekelöfs färjesång, om att det som är botten i dig är botten också i andra. Men när allt annat röjs undan, när vi söker på djupet, finns hos de flesta människor ett slags jordmån, som resten tränger upp ur. In i det sista:

Det här är vad vi brottas med. Det här är vad vi tycker är meningsfullt. Det här är vad allting borde gå ut på.

Verksamheter, föreningar, rörelser, hela samhällen, behöver en sådan, i det fallet gemensam, jordmån, om än aldrig så lös. Och en kris blottar snabbt, till tröst eller förskräckelse, vad som finns i den.

Vad var rot och vad var sken?

***

Coronavirusets explosiva utbredning har tvingat stater, och många städer, att stänga ner sina fysiska kontakter med omvärlden. Att sluta sig i krisen har välgrundade medicinska skäl. Men det kan, i värsta fall, få ogrundade politiska följder.

Nu gäller det att vara vaksam, när krafter vill kidnappa den medicinska kampen för andra syften. En tillfällig, nödvändig social isolering får inte övergå i permanent politisk, ekonomisk och kulturell isolering, mellan länder och grupper, där var och en ser om sitt eget, i hopp att slippa behöva förhålla sig till omvärlden.

Utan ett internationellt samarbete och en internationell solidaritet går det inte att bekämpa coronaviruset uthålligt, genom de svåra faser som återstår.

Kring vårdresurser och materiell kan utbyten ske för att rädda fler liv i riskgrupper. Mediciner och vaccin måste distribueras globalt, solidariskt, jämlikt, utan politiska eller finansiella hierarkier. Ekonomiska stödpaket för kraschade branscher och arbetslösa kan samordnas. Investeringar och handel över gränser skapar för nästa generation motsvarigheten till det välstånd vi nu med rätta använder fullt ut i krisbekämpningen.

Och utan nödhjälp åt flyktingar i extremt utsatta läger där humanitära katastrofer gror, är det svårt att se vad talet om solidaritet betyder.

Tyvärr börjar en nationell självtillräcklighet redan följa i spåren av coronaviruset. Det gör alla svagare, om ett var och en för sig-drama tar över. En maktkamp om vaccinkontroll och utrustning kan anas. Misstro och anklagelser verkar vara första instinkten, snarare än solidaritet.

När det här är över kommer vi att ha lärt oss mycket om många, respekt ha vunnits och gått förlorad. Hur ser föreställningarna ut som driver våra samhällen och vår internationella gemenskap? Vad vill vi ska finnas kvar efteråt?