En vardag vi tog för given lyser plötsligt som något väldigt kärt

Mycket som beslutas är ofrånkomligt för att bromsa smittspridningen i ett akut läge. Den solidariteten är viktig. Men det får inte bli en modell eller ett mandat för tiden efter corona. Det gäller för att vara vaksamma mot alla som vill göra ekonomiska eller politiska tvångsåtgärder permanenta. Ge dem inte klartecken att föra oss in i en ny tid av ofrihet, tristess och instängdhet, skriver jag i veckans lördagskrönika.
 

***

”Du borde ju bli lugnare/ när din insikt djupnar”, står det i en fin dikt av Birgitta Lillpers, ”farligare blir det ju inte därute/ för att mera synliggjorts”.

Att få se det omgivande landskapet belyst till horisonten, även när det är dramatiskt, kan vara tryggare än ett halvdunkel av vaga försäkringar.

Den som anförtros växer.

Det är en av folkrörelsedemokratins lärdomar.

Så hjälper fler till att bära ett gemensamt ansvar, när läget är som svårast. Ju fler som vet vad som kommer att krävas, desto fler ställer upp som hjältar, kan man också säga.

***

Det finns i det avseendet ingen viktigare uppgift för en dagstidning de här veckorna, än att ge en ärlig bild av hur det faktiskt ser ut.

Längst inne i hjärtat av coronakrisen, och runt omkring den. Med alla tusentals ruskiga konsekvenser och målkonflikter som sköljer över samhället.

Att återge, utan lojalitet, vad olika experter säger, även när de är oense. Att granska, utan skygglappar, vilka följder politiska, ekonomiska och medicinska beslut får, även när verkligheten är hopplöst komplicerad.

Och att ge plats för människors vittnesmål och utrop inom olika, drabbade verksamheter, också när vittnesmålen ifrågasätter etablerade sanningar.
 
Det är vad de flesta läsare berättar för oss, att de vill få veta så mycket som möjligt och därmed chansen att själva värdera och bedöma all information. Att hållas i ovisshet, medan andra, som sitter inne med hela bilden, försäkrar att allt ska bli bra till slut, får bara nervositeten att öka.

Men det kan också bli för mycket att bearbeta, när mängden larm och katastrofrubriker växer lika exponentiellt som viruset.

Till slut orkar vi inte längre. Det går inte att läsa, höra, se allt dygnet runt. För mig är det i alla fall så. I synnerhet när informationskanalerna är oräkneliga, och den som vill kan sitta dag som natt i jakt på efter nya detaljer, nya uppdateringar. Det hotar att förlama, att överväldiga oss. Hypnotisera oss på ett destruktivt sätt.

Och så uppstår det befruktade tunnelseendet. Man kan gå vilse i en sådan tunnel, irra bort sig fullständigt, tappa självkontroll och perspektiv, tro inget annat

***

Det är då man börjar längta efter det som Anna Rydstedt beskrev i en av sina dikter:

”Jag silar verkligheten i allt mindre ransoner/ och utkristalliserar så/ min lilla frid i världen.”

Ibland är också det lilla ögonblicket av frid ett sätt att frigöra nödvändig förtröstan och kraft för rollen som aktiv medborgare, snarare än isolerad åskådare. Vi måste ju orka med också, att vara närvarande kontinuerligt, utan att gå under. Vi är trots allt bara människor, med människors ängslan och begränsningar, även när vi rusar till för att försöka vara gränslösa hjältar.

Det går inte att ta in allt hela tiden, och ändå bevara modet. Vi behöver insikten som gör oss ärliga med oss själva och varandra. Men vi behöver också andningspauserna som ransonerar intrycken och frigör oss från undergångsstämningarnas självuppfyllande profetior.

Jag skrev i ett nyhetsbrev tidigare i veckan hur viktigt det är att vi, i de former som coronakampen tillåter, fortsätter bjuda varandra på liv, skratt, kultur, vardag, nonsens och meningsfullheter om vartannat. Jag tror mycket på både vardagstjatter och galghumor som en del av det psykologiska samhällsförsvaret. Det gör oss inte nonchalanta, utan ger oss kraft för det mest allvarliga. (…) Vi måste titta upp från skärmen, se oss omkring och söka möjligheter att hjälpa med det vi kan. Vi är alla aktörer i detta.”

I Sverige har politiker, myndigheter, företag och fackföreningar agerat förtroendeingivande, moget och samlat så här långt. Inte felfritt, givetvis, vem är felfri, men på ett sätt som visar att de vet vad som står på spel. Och med en betryggande tvekan inför att plötsligt kasta allt överbord i förhastad symbolpolitik, innan det finns rationella skäl för det.

För mig framstår det som bättre än de makthavare som nu nästan vällustigt badar i krigsretorik och undantagslagar.

***

En enkel vardag vi tog för given, kanske suckade över slentrianmässigt, har plötsligt börjat lysa som något väldigt kärt.

Med ett slag blir det tydligt vad det verkligen betyder, allt det där som formar en helhet: Välståndet. Solidariteten. Kulturlivet. Företagen. Välfärdssystemen. Resandet. Smakupplevelserna. Umgänget över gränser. Handeln, globalt och i lokala butiker. Den ekonomiska utveckling som lyft generationer ur armod. Och – inte minst – våra medborgerliga fri- och rättigheter. Hur starkt den mångfalden och rörligheten är förutsättningen för det vi ser som livskvalitet.

Många medborgarinitiativ knyter nu an, i stort som smått, till just det, och söker hålla liv i det som går av en hotad vardag.

Jag har svårt för varje försök att romantisera den här krisen, och för strömningar i debatten som nu tror sig se sina drömsamhällen växa fram bortom coronaviruset. Vare sig det gäller stängda gränser, nationell slutenhet, nedmonterat välstånd, avskaffad konsumtion eller auktoritära storebrorssamhällen.

I det som nu utspelar sig för våra ögon, ökad fattigdom och förbjudna möten, finns ingenting att romantisera, men mycket att begråta och frukta. Det är hemskt det som pågår, för så många människor. Hela livsverk hotas.

Mycket som beslutas är ofrånkomligt för att bromsa smittspridningen i ett akut läge, och mer kanske kommer att krävas under en period. Den solidariteten är viktig, det förtjänar att inskärpas gång på gång. Men det får inte bli en modell eller ett mandat för tiden efter corona.

Det gäller från och med nu – för alla som redan börjar sakna vardagen vi tog för given – att vara vaksamma mot dem som vill göra ekonomiska eller politiska tvångsåtgärder permanenta. Ge dem inte klartecken att föra oss in i en ny tid av ofrihet, tristess och instängdhet.