Kom igen nu umebor, håll ut och ta lite större ansvar

Nog för att man stannar upp och noterar det dessa dagar: när någon obekymrat loskar en blaffa ner på trottoaren mitt i vimlet framför MVG-gallerian, elegant och generöst tömmer näsan över Rådhustorgets plattor eller hostar rakt ut i luften på Renmarkstorget till allas vår gemensamma glädje, som om varenda en av Folkhälsomyndighetens rekommendationer hade fastnat i spamkorgen.

Är det verkligen nödvändigt, hinner man tänka, just nu, just den här våren, att oombedd bjuda laget runt på inre kroppsvätskor, hur fina och färggranna de än är? Skulle det vara en outhärdlig ansträngning att avstå från loskan, använda en näsduk eller hosta i armvecket?

Men inget fritt samhälle kan räkna med att alla medborgare ska ställa upp och hjälpa till i gråzonen mellan tvingande regler och frivilligt ansvarstagande. Det gäller även under en pandemi.

Så när uppmaningar nu med rätta riktas till umeborna att ta lite större och lite bättre ansvar en tid till, trots vårvärme och livsglädje, hålla ut en aning längre, för att hjälpa till att bromsa smittspridningen och ge vården de där avgörande extra veckorna av tid, så handlar det inte om de som inte bryr sig alls. Det handlar om de som egentligen vet vad som krävs, men lockas att tänja på sina egna gränser ändå – som om den enskilda handlingen inte hade någon betydelse i det stora hela – för att slippa leva med frivilliga, långtråkiga, lite småkrångliga restriktioner några veckor eller ett par månader till.

För det ser inte riktigt bra ut i centrala Umeå de här dagarna, när det gäller praktiserandet av social distansering, avstånd och solidarisk försiktighet. Det är trångt, tätt och till synes bekymmerslöst på många håll, delvis som funnes inga restriktioner alls.

Att trängas kring en parkbänk, fylla varenda centimeter av promenadstråken, svettas axel mot axel eller samlas i klungor på ett torg är ju inte bättre än att trängas kring ett bord eller på en inomhusyta.

Man får lust att ropa: kom igen nu umebor, bättre kan vi, låt oss visa att det går att bemästra den här krisen, utan mer direkt tvingande åtgärder.

Det är alldeles för tidigt och vore ett allvarligt misstag att slappna av redan nu och tänka faran över. I Västerbotten befinner vi oss av allt att döma bara i ett inledande skede av coronaförloppet och måste gå in i en fas av snarast ökad noggrannhet och återhållsamhet.

***

Den svenska linjen under coronakrisen har varit insiktsfull, välavvägd, långsiktigt trovärdig och tilltalande antiauktoritär. Jag hoppas innerligt att den ska gå att upprätthålla hela vägen.

Men den har hela tiden förutsatt en bred mobilisering av ansvarstagandet i samhällslivet. Att inte bara en majoritet, utan en stor majoritet, av medborgarna hjälper till och accepterar försiktiga inskränkningar i vardagslivet.

Hålla den där extra metern av distans. Visa hänsyn. Bidra till en fortsatt social distansering på gatorna, i trånga miljöer och i butiker. Undvika onödiga besök till riskgrupper. Stötta företag och verksamheter via distans- eller ta med-lösningar när helst det är möjligt under den tillfälliga krisen, och respektera i övrigt de regler som satts upp av näringsidkarna om fysiska avstånd.

Visa irritation inte mot den som håller ett kanske lätt överdrivet avstånd till omgivningen i kön, utan mot den som tränger sig på utan hänsyn och nästan rosslar i öronen på de framförvarande. Titta inte snett på den som tar en omväg runt mötande, utan på dem som tar demonstrativ plats och tvingar alla andra att trängas.

Det är även viktigt som stöd för företagen – många kämpar nu för överlevnad, samtidigt som regeringen dröjer för länge med besked om direktstöd – att visa att inte hela samhället måste stängas ner och bommas igen för att fördröja virusets spridning.

Varje handling som visar att frivillighetsvägen fungerar, ökar chansen för att verksamheter ska kunna få fortsätta, om än på mindre låga, genom de här månaderna och finnas kvar efteråt.

***

Coronakrisen kommer att avkräva oss något som är lättare i teorin än i praktiken, men som är förutsättningen för alla andra insatser: tålamod och uthållighet.

Oavsett vilken metod man tror på, finns det ingen genväg förbi det faktum att smittspridningen måste bromsas tillräckligt genom social distansering för att vården ska hinna med. Ingen ansvarig i Sverige har påstått något annat, och vi har inga ursäkter om vi som enskilda individer agerar som om den genvägen finns.

Här gäller det också för oss som försvarar den svenska linjen att vara glasklara. De kritiker vi tycker har gått för långt och varit verklighetsfrämmande i krav på total och långvarig nedstängning av hela landet, har hela tiden haft rätt och en viktig poäng när det gäller detta: Coronakrisen är djupt allvarlig, kommer att kräva stora uppoffringar och fordrar en tillfällig men utdragen omställning av våra sociala förhållningssätt. Att bromsa smittspridningen är helt nödvändigt om vården ska få det extra utrymme som behövs för att ta hand om de mest akuta fallen.

Coronakrisen bjuder inte på någon enkel rollfördelning mellan allvetare och feltänkare, sömntutor och alarmister, filbunkar och panikslagna. Många har bidragit med viktiga insikter, maningar och eftertankar sedan utbrottet kom, och det är helheten i den demokratiska debatten, att många oeniga röster hörs, som skapar ett fungerande, gediget beslutsunderlag.

Vi lär oss löpande av varandra. Mångfalden – den ”kakofoni” jag försvarat tidigare här på ledarsidan – gör oss klokare och mer klartänkta. Så är det faktiskt.

Sedan måste balansen mellan olika aspekter och perspektiv bli rätt i slutändan när beslutsfattarna prioriterar. Men allra viktigast är det hur människor själva agerar utifrån den information, de rekommendationer och de erfarenheter förmedlas.

Alla ledande institutioner har med skärpa betonat att om det personliga ansvarstagandet uteblir, kommer lagstiftning att övervägas med kort varsel. En sådan utveckling vore bedrövlig.

***

Vi som tycker att Sveriges övergripande strategi hittills varit välavvägd och omdömesgill, rentav ett föredöme, måste för allt i världen komma ihåg att den linjen faller omedelbart om inte de flesta medborgare är beredda att göra egna, små, frivilliga och solidariska uppoffringar i vardagslivet en tid till.

Det är examensdags även för umeborna på den punkten.