Europa får inte låta 2000-talet bli despoternas århundrade

Europa borde inte ens överväga att försöka konkurrera maktpolitiskt med de två stora USA och Kina om att bli nummer ett globalt. Det skriver Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer i sin nya bok ”Willkommen im 21. Jahrhundert”! (”Välkommen till det 21:a århundradet”).

Att kunna försvara sig själv militärt och fortsätta vara i teknologisk världsklass, och i övrigt satsa på europeiska styrkor som forskning, utbildning, samarbete och öppenhet, räcker fullt ut som europeisk, geopolitisk ambition. ”Det målet blir svårt nog att nå”, konstaterar Fischer, som i sin bok snarare tänkvärt sammanfattar det övergripande läget än bjuder på oväntade, omtumlande slutsatser.

Inte heller bör Europa känna sig tvingat, manar Joschka Fischer, att välja mellan en kinesisk och en amerikansk väg i det nya digitala seklet. Varken en totalitär övervakningsstat i Kinas efterföljd eller en teknokratisk futurism framtvingad av amerikanska techkoncerner med globala monopolanspråk, får utgöra förebild.

I stället gör EU:s medlemsstater klokt i att söka utveckla en egen modell för vår digitala framtid. Att värna en fortsatt marknadsekonomisk konkurrens och mångfald på det teknologiska området, slå vakt om medborgerliga rättigheter och säkerställa en digital suveränitet för både Europa som helhet gentemot stormakterna och för enskilda medborgare gentemot regeringar.

Fischer efterlyser även en självständig europeisk, digital infrastruktur exempelvis i form av egna molntjänster.

Man kan diskutera realismen och önskvärdheten i det senare, med tanke på EU:s egen tvivelaktiga meritlista när det gäller nätpolitik, integritet och frihet. Men att den digitala konkurrenskraften och det digitala oberoendet är en avgörande geopolitisk faktor på 2000-talet tål att upprepas.

Och det i sin tur lär kräva stora satsningar med ett betydande mått av europeiskt samarbete. Fischer skissar på långsiktigt, digitalt investeringsprogram omfattande runt en till två procent av EU:s totala BNP årligen. Det ger en aning om uppgiften som väntar när coronakrisen så småningom viker och nygamla hot blir synliga igen.

När gamla transatlantiska strukturer vacklar och drömmarna från Berlinmurens fall om orubbliga, liberala framsteg tynar i en nyauktoritär tid, måste Europa försöka rädda det som går och koncentrera sig på det viktiga.

Kinas växande aggressivitet under Xi Jinping, USA:s tilltagande nationalism under Donald Trump och Rysslands försök under Vladimir Putin att med vapen och hot utvidga sin intressesfär, kommer, tror Fischer, att tvinga EU till ett större mått av både inre enighet och beslutsamhet.

Det knyter an till Angela Merkels uppmärksammade uttalande från 2017, efter ett möte med Trump. Europa måste från och med nu ”ta sitt öde i egna händer”, varnade Merkel.

Av det syns som bekant inte särskilt mycket för tillfället. Tendensen går snarare i splittringens tecken. Och ett par medlemsländer – Ungern och Polen – börjat vända sig bort från demokrati och rättsstat helt och hållet. I Ungerns fall, med Viktor Orbans nya maktbefogenheter, kan man redan tala om en framväxande diktatur. Coronakrisens spänningar inom EU om ekonomi, långtidsbudget och samordning av resurser lär också få följdverkningar bortom själva virushotet.

Det står mer på spel nu än bara Europeiska unionens stämningsläge. Allt mer talar för att försvaret av den liberala demokratin, de medborgerliga rättigheterna och det internationella samarbetet med handel och rörlighet som framtidsmodell måste börja här. Då krävs att EU fortsätter fungera. Färgas även den europeiska kartan av auktoritära maktövertaganden blir 2000-talet ett despoternas århundrade.