En av den svenska journalistikens stora har gått bort

”Journalistik var dock något som skapades på platsen, som skrevs, trycktes, lästes och försvann, det var som teater, att skriva i vattnet, fantastiskt och försvunnet.”

PO Enquist, som inte bara förnyade romankonsten i Sverige, utan även kulturjournalistiken och sportjournalistiken, hade en djup förståelse för reporterns öde. I den rollen skrev han själv några av sina viktigaste texter.

Som dokumentärförfattare visste han allt om det noggranna, svåra arbetet med källor och detaljer. Men också om nödvändigheten av att gestalta ett material, nå in till det väsentliga och blödande, bakom ytan av faktauppgifter, hitta ögonblicken som fångar helheten.

Redan i förordet till ”Legionärerna” (1968) skrev han:

”Detta är en roman om baltutlämningen, men om beteckningen ”roman” förefaller någon stötande, kan den ersättas med ”reportage” eller ”bok””.

Han rörde sig mellan genrer, med största respekt för dem alla, men utan överdriven högtidlighet inför någon. Det var ett skäl till varför han blev en förebild för många journalister. Han lärde dem se nya dimensioner i uppdraget.

De inledande raderna ovan om journalistik som skrift i vattnet, fantastiskt och försvunnet, återfinns i boken ”Kartritarna” från 1992, där Enquist också skrev: ”Det var det som gjorde det journalistiska uppdraget unikt. Att tänka igenom det tillfälliga en andra gång, och revidera det, var principiellt ett bedrägeri. Man befann sig emellan.”

Emellan är ett tillstånd som många av hans roman- och pjäsgestalter befinner sig i. Där, som i journalistiken, kan ett sökande börja.

***

Kartritarna var en bok där Enquist i essäform närmade sig flera av de ämnen han brottades med också som romanförfattare och dramatiker. Jag rekommenderar den varmt. Hans text där om danske kommunistledaren Aksel Larsen hör, precis som pjäsen med samma tema – Magisk cirkel – till det mest tänkvärda och insiktsfulla som någonsin skrivits om politik. Ofta återvänder jag till de här raderna om Larsen:

”Kanske blev han då en bra politiker just för att de här novemberveckorna 1942 funnits i hans liv; den svarta mittpunkt som ständigt påminde honom att han var en fattig syndig människa, att människor är svaga, att vi måste ta hand om oss, tolerera också dem som rämnar och sviker och tror sig färdiga. Kanske fanns det hos politiker av det riktigt stora formatet denna mittpunkt av sorg, eller självinsikt; ett slags brist på högmod inför sig själv.”

En av den svenska journalistikens stora har gått bort.