Viktigt att börja svara på frågan: hur tar vi oss ur det här?

Politikerna står inför ett enormt svårt dilemma. De måste göra två egentligen oförenliga saker samtidigt. Upprätthålla krismedvetenhet och disciplin, men också förmedla ett starkare hopp om att det finns en väg ut ur det här så småningom och att det kommer att finnas något kvar intakt då. Det senare skulle även stärka uthålligheten i den sociala distanseringen. Underskatta inte hur bråttom det är, exempelvis med besked om nya stödpaket, skriver jag i den här krönikan.
***

Jag brukar tänka ibland, på några ord av Torgny Segerstedt:

”Rätten att förmana och moralisera står i direkt förhållande till den fara man därigenom löper. En moralpredikant som satt sig i säkerhet är en löjlig figur.”

Det där kan vara obekvämt att ta till sig, men nyttigt att fundera över. Även för oss som – öppet eller anonymt – deltar i ett så jämförelsevis banalt sammanhang som den svenska inrikesdebatten.

Att ta munnen full är onekligen lättare om man själv inte behöver ta ansvar för vidtagna åtgärder. De som överöser exempelvis folkvalda med krav från sidlinjen blir sällan själva utvärderade efteråt, utan kan obekymrat dra vidare till nästa drev.

Kritik av makten är demokratins livsnerv. Men det skadar inte att då och då försöka sätta sig in i deras situation, som inte kan stanna i resonemang, antydningar eller stämningslägen, utan måste fatta konkreta beslut som utesluter alla andra alternativ i en fråga.

När olika aktörers agerande under coronakrisen ska bedömas – vad blev rätt, vad gick snett – bör det göras med det i åtanke.

***

Allvaret i situationen är inskärpt. Med önskvärd tydlighet och rätta. Det finns beska sanningar vi inte kommer undan just nu, och inte får försöka fly. Vi får hjälpa varandra att bära en hel del frustration och ledsnad de här dagarna.

Det går inte för politiska ledare och myndigheter att börja tala lössläppt om en snart återställd vardag i ett läge när den strikta disciplinen fortfarande behövs som mest. Och i ett sådant skede befinner vi oss.

Sekunden efter det att någon i hög ställning på en presskonferens antyder att det värsta är över, kommer dammarna av social distansering att brista totalt och det värsta återvända.

Så fungerar vi människor, att vi tar ut saker i förskott och tolkar besked utifrån vad vi egentligen vill ska hända.

Det är därför regeringschefer som Angela Merkel och Stefan Löfven är så tjurigt ovilliga att tala om ljus i tunneln. De vet att statskonstens psykologi kräver att man väntar med sådana budskap ända tills en kris är nästan helt över. De måste låta gravallvarliga in i det sista, och låta sina förmaningar överröstas av segerjublet. De kan inte som vi andra spekulera, trösta, gissa och tänka högt i det här läget.

Men det är inte hela sanningen.

För människan lever inte av att bära ok och börda enbart. Inte ens om det sker i djup pliktkänsla och största tålamod. Få är beredda att på kommando ge upp frihet, trygghet, välstånd, kultur och samvaro på obestämd framtid. Inte om ingen i ansvarsposition på ett trovärdigt sätt ger åtminstone en aning om när det förväntas bli bättre igen och vad som görs för att jämna vägen ut ur krisen.

Tvärtom, stärker det uthålligheten och solidariteten, om åtgärderna känns meningsfulla och bygger på ett någorlunda konkret, gripbart tidsperspektiv.

Det är som att be någon hålla andan. Säg hur länge, och det går att bedöma rimligheten, samla sig och göra ett ärligt försök. Säg att det är på obestämd tid, och motivationen att försöka överhuvudtaget försvinner direkt.

När undantagstillståndet blir vardag, och det är det enda besked som ges, dröjer det inte länge innan andra känslor och prioriteringar tar över än dem som höll uppe återhållsamheten inledningsvis. Vad ett virus är och betyder, hur forskningsläget kring vaccin och läkemedel ser ut, spelar mindre roll.

Tro inget annat, än att ett helt instängt samhälle, som ser både ett arv och en framtid raseras, snart nog börjar revoltera, om det inte går att se någon bortre parentes för förstörelsen.

Ingen strategi som ignorerar den delen av människans psykologi kommer att bli lyckosam eller uthållig.

Fasaden av kollektivt peptalk lär rasa snabbt, om konsekvenserna av en strategi blir historiskt smärtsamma – konkurser, arbetslöshet, fattigdom, sociala slitningar, missbruk, inställda operationer, uppskjutna utbildningar, förstörda karriärer och skambelagda fritidsliv – men de förtroendevalda inte lyckas ge en aning om när eländet förväntas vara besegrat och vägen tillbaka, vägen ut, kan inledas.

***

Politiska ledare står därför inför ett enormt svårt dilemma just nu, som ingen bör avundas dem.

De måste upprätthålla en krismedvetenhet och en offerberedskap utan att slå över i auktoritära instinkter. Men också utan att falla för frestelsen att skönmåla eller nämna ett slutdatum.

Samtidigt är det nödvändigt att de hjälper människor ana hur en framgång kan definieras och att en triumf trots allt är inom räckhåll. De måste visa, i ord, men framför allt genom åtgärder, att de inte står vilsna och överväldigade när de ska försöka erbjuda något utöver förmaningar.

Hittills har Sveriges politiska ledning, med statsministern i spetsen, varit skicklig på att hitta rätt balans i arbetet med att skapa krismedvetenhet, utan att utnyttja situationen för annat.

Men den har varit sämre på att hjälpa människor att se en framkomlig väg ut ur allt detta. På den punkten börjar det bli allt mer berättigat med kritik.

Det förtroendekapital och breda stöd som byggts upp senaste månaden kommer att försvinna i hast om regeringen misslyckas med att övertyga medborgarna om att restriktionerna är nödvändiga, meningsfulla och inte ska få förstöra allt.

Att låta tillfälliga opinionssiffror göda arrogans och belåtenhet, ett slags politisk självtrivsel mitt i krisen, en lättnad över fina förtroendesiffror, vore ett svårt misstag.

För då blir den förda politiken lätt en blandning av överdrivna maktanspråk – ”nu kan vi passa på att kuppa igenom andra saker” – och försiktig passivitet – ”nu gäller det att inte riskera för mycket eller ge motståndare rätt”.

När det gäller den svenska regeringen är det framför allt på det ekonomiska området som en oroväckande ovilja att agera börjat skönjas. Att de ofrånkomliga beskeden fortsatt uteblir, om stora direktstöd till drabbade företag och branscher – så att det finns något intakt kvar när krisen är över – börjar bli svårt att begripa.

Den inledande höga aktiviteten, med en rad krisåtgärder, har gradvis gått över i vad som nästan ger intryck av lätt tjurig resignation.

Regeringen talar mer om vad som kommer att krävas efter den stora kraschen, än vad som kan göras nu för att rädda i grunden välfungerande verksamheter som ser all efterfrågan ställas in.

Givetvis pågår intensiva förhandlingar om detta mellan januaripartierna, och att det är lättare att kräva stöd än att utforma de på ett fungerande sätt förstår nog alla.

Men ett klartecken om att direktstöden är på gång får inte dröja länge till.

Den ekonomiska situationen i det export- och tjänsteberoende Sverige är på väg att bli akut. Företag och jobb slås ut på ett sätt som inte har med en påskyndad strukturomvandling, digitalisering, finanskris eller felsatsningar inom näringslivet att göra, utan som är direkt kopplat till virusbekämpningen. Särskilt småföretagen känner sig fortsatt övergivna.

Det är inte enbart en ekonomisk fråga, utan hänger också ihop med de medicinska strategierna.

Massiva direktstöd till ekonomin nu, till befintliga, egentligen livskraftiga företag, till kultur- och fritidssektorn, krävs om sociala restriktioner ska kunna upprätthållas i samhällslivet en längre tid till, och uppfattas som legitima i kampen för att bromsa smittspridningen och vinna ytterligare tid att bygga upp testkapacitet, vårdresurser och vårdplatser.

Det vore samhällsekonomiskt rationellt i jämförelse med att låta ekonomin gå under först, och bygga upp den ur ruiner senare.

Just för att kampen mot coronaspridningen måste fortsätta under flera månader till, med långtgående regler för social distansering i vardagslivet, har regeringen en skyldighet att börja svara även på frågan: hur kommer vi att kunna ta oss ut ur det här till slut? Någon form av tidsperspektiv krävs.

Annars talar vi om ett fåtal veckor innan disciplinen och sammanhållningen kommer att krackelera och ersättas av vrede, uppgivenhet och en känsla av meningslöshet. Under en sådan här kris känns veckor som år. När konsekvenserna blir konkreta, men den övergripande strategin förefaller abstrakt och svävande.

Det börjar därför närma sig den punkten nu, kalla det kokpunkten om ni vill, när beslutsfattare måste bidra med mer än maningar till uthållighet och försakelse. De behöver förmedla ett starkare hopp i dystret. Hjälpa fler se mål och mening i horisonten, inte bara ok och bördor här och nu. Underskatta inte hur bråttom det är.