Lottning är bättre än kösystem – men löser inte grundproblemet

Ta bort kötid som urvalskriterium när det finns fler sökande elever till en skola än tillgängliga platser. Tillåt istället att lottning sker. Det skulle ge ”ökad legitimitet år förslaget om aktivt skolval”.

Så löd ett av de mest uppmärksammade och kontroversiella förslagen då 2015 års skolkommission presenterade sitt slutbetänkande i april 2017: ”Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet”.

Som ordförande för den kommissionen fungerade under en period dåvarande generaldirektören på Skolverket, Anna Ekström. Sedan 2019 är Ekström själv utbildningsminister. I den rollen fick hon häromveckan ta emot en ny utredning på temat: ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”.

I det nya förslaget, framarbetat sedan 2018, återfinns följande formulering:

”Om föräldrar från olika socioekonomiska förhållanden har olika tillgång till information om hur skolvalet fungerar och vilka urvalsgrunder som tillämpas, kan segregation uppstå. Mot denna bakgrund föreslår Skolkommissionen att kötid ska ersättas med lottning som godkänt urvalskriterium när antalet sökande till en skolenhet överstiger antalet platser. Lottning är till skillnad från kötid neutralt och riskerar inte att förstärka skolsegregationen.”

Analysen känns igen och debatten går i cirklar. Även nu väcker förslaget ont blod. Men tanken var rätt redan 2017, och förblir tilltalande. Lottning är ett principiellt bättre och mer jämlikt urvalskriterium för grundskolan än kösystem. När debatten rasade för tre år sedan, skrev jag här på ledarsidan att ansatsen bakom förslaget var genomtänkt och att lottning vore ”ett mer rättvist system än köer (som i hög grad beror på om aktiva föräldrar varit tidigt ute eller familjer bott på samma ställe länge)”.

Inget har hänt sedan dess som ger anledning att ändra den åsikten. Reformen bör genomföras.

Men den viktigaste slutsatsen var och är en helt annan. Frågan om kösystem eller lottning som ett av flera urvalskriterier har ganska marginell betydelse för grundproblemet: Att inte alla skolor kan uppvisa en så god kvalitet och trygg arbetsmiljö att föräldrar och elever känner ett förtroende för skolsystemet oavsett vilken plats som fås.

Skolvalet borde handla om en positiv nyfikenhet på olika pedagogiska nyanser och upplägg, inte om en rädsla för dåliga skolor som uppfattas ha tappat kontrollen eller sakna förutsättningar för undervisning.

Att bryta skolsegregationen och säkra demokratiskt likvärdiga möjligheter till en välfungerande skolundervisning för alla barn, oavsett bakgrund, är en del av hjärtat i ett jämlikt samhälle.

Så länge debatten handlar om vem som ska få slippa dåliga skolor, eller lyckas rädda sig till en attraktiv skola, är vi illa ute. Ingen enda, enskild elev ska behöva titta tillbaka på sin skolgång och känna sig övergiven.

Varken av köer eller lotter ska något barn berövas sina livschanser.