Ord inför helgen: om Arthur Nikisch och blickens betydelse

Arthur Nikisch (1855-1922), ungraren som ibland kallas den första moderna dirigenten, ville att orkestermedlemmarna skulle fokusera på hans ögon. Därför höll han gärna händerna uppe kring ansiktet under konserter. För att kunna arbeta med blicken.

I viss mån bildade det skola för efterföljare.

En dirigents dramatiska, intensiva rörelser på podiet – så tacksamma att parodiera – kan vara mer till för publiken (inget ont i det) än för musikerna som framför verket.

Jag tycker om den bilden. Ett subtilt samarbete som pågår i skymundan av övertydliga gester. Så är livet ofta. En snabb blick, eller ett försiktigt ljud, en harkling, ett sätt att dra in luft, kan förmedla fler nyanser än tusen ord. Varför var du så stillsam, kanske någon frågar efteråt, som bara fokuserade på orden.

Men om ett ögonkast i flykten kan bekräfta både kärlek och avsked mellan människor – och bli ett outslitligt minne eller ett aldrig läkt sår – så gäller den blickens kraft för konsten och politiken också.

En av dem som fascinerades av Nikisch sätt att arbeta, och tolka kompositioner, var förresten Johannes Brahms.
Det berättas att Brahms vid ett tillfälle när Berlinerfilharmonikerna framförde hans tredje symfoni, under Nikisch ledning, ska ha utbrustit:

”Jag visste verkligen inte att jag hade skrivit något så vackert.”

Om hans blick och tonfall hade samma budskap, får vi förstås aldrig veta.