Liberaler i kris kan inte be om betänketid hur länge som helst

Det är bättre att väcka missnöje och entusiasm för något stridbart, än att förbigås med likgiltighet och axelryckningar. Och ett liberalt parti som ligger stadigt under fyraprocentspärren kan inte be väljarna om ytterligare betänketid hur länge som helst. Om liberalerna vill vänta fram till 2022 med tydliga besked är det en riskfylld strategi, skriver jag i veckans lördagskrönika.
***

Man förlåter partier mycket sås och slafs, om de bara finns på plats, stridbara, beredda att riskera allt, glasklara och envisa som satan, när skälet till deras existens ska bevisas.

Ingen politisk organisation kan överleva på sikt som ett småtrevligt andrahandsalternativ, ett slags idéernas eller särintressenas reservbänk. Dessutom är det så, i en vindpinad vardag, att du blir inte trovärdig i det lilla och pragmatiska, om du inte förknippas med åtminstone en stor principiell barrikad som hotar att falla utan dig.

Finns det en ståndpunkt som du tänker driva och försvara oavsett hur tidsandan hånskrattar? Vad gör dig omistlig i det politiska landskapet och i parlamentet? När kastar dina övertygelser skuggor på marken?

Det kallas förtroendevald, det kallas representativ demokrati, av en anledning. Mandatperioder är aldrig förutsägbara. Det är omöjligt att veta exakt vilka händelser eller frågor som kan komma att hamna i centrum. Ibland över en natt.

Fatta vilken enormt stor sak det egentligen är, att som medborgare via röstsedeln säga: Er litar jag tillräckligt på, era värderingar, ert omdöme, för att vilja se er vid makten. Ett sådant förtroende, som utvärderas i demokratiska val, får aldrig bli slentrian. Kan inte ett parti, väckt mitt i natten, svara på vad det är som motiverar dess existens, då har det inlett en vandring in i självändamålets dimma.

***

I den senaste mätningen av väljarnas partisympatier från Demoskop/Aftonbladet fick liberalerna 2,7 procent. Det är, precis som miljöpartiets 3,3 procent i samma mätning, häpnadsväckande uselt för partier som gör anspråk på att drivas av idéer.

Så mycket i samtiden handlar om hot mot den liberala demokratin och det öppna samhället, om nationalism, protektionism och auktoritära strömningar, om digitala monopol och ett framväxande övervakningssamhälle, om reaktionär identitetspolitik från höger och vänster, om politiskt styrd kultur och om det nya glömda Sverige.

Trots det sätter nästan inga medborgare sina förhoppningar till de organiserade liberalerna för ett motstånd.

***

När liberalernas medlemmar valde Nyamko Sabuni till ny partiledare tolkades det som en önskan om en tydligare, mer självständig, mer oförutsägbar profil i debatten. Samtidigt håller av allt att döma en majoritet av partiets aktiva – med rätta – fast vid de prioriteringar som ledde till januarisamarbetet och som tvingar fram en stor disciplin.

Nyamko Sabuni har bara fått ett motstridigt, på sätt och och vis omöjligt uppdrag. Att synas mycket, att överraska i rubriker, men utan att förändra något i sak. Hon vann kampanjen, men fick inget mandat.

Resultatet har blivit att partiet nästan försvunnit ur sikte helt, med en partiledare som inte tillfrågas mer än pliktskyldigt om sina ståndpunkter.

Man bekänner sig inte till januarisamarbetet fullt ut inför nästa mandatperiod – vilket jag, som återkommande läsare vet, tycker att C och L borde göra. Men man säger inte heller definitivt nej. Ingen barrikad i sikte.

***

”Jag har aldrig trott, då eller senare, att folkpartiet kan klara en valrörelse om dess ordförande vägrar att bedriva en hårdhänt och intelligent profilering.”

Det skrev Per Ahlmark i sin memoarbok ”Gör inga dumheter medan jag är död!” (2011), i en återblick på valförlusten 1973 under Gunnar Heléns ledning. Och i en kritik av sin efterträdare Ola Ullsten skriver Ahlmark: ”När det okontroversiella blir frestande i ett idéparti måste man se upp. Då väntar katastrofen på att slå till.”

Sven Wedén (folkpartiledare 1967-1969) hade ett annat temperament och ett annat råd. Han skrev strax före sin avgång som partiordförande, i ett brev till Cecilia Nettelbrandt, som återges i Hans Lindblads biografi ”Kärlek, tbc och liberalism” (2013), att till partiledare bör man välja personer vars allmänna inriktning ligger nära genomsnittet av alla riktningar och uppfattningar inom riksdagsgruppen.

Hård profilering eller en balans mellan olika spretiga falanger? Just nu är det varken eller inom liberalerna.

Oviljan att ge besked om hur man ser på det nya politiska landskapet gör partiet ointressant för dem med starka åsikter om regeringsfrågan, och svårtolkat för resten. De som stadigt ligger under fyraprocentsspärren kan inte be om betänketid hur länge som helst.

***

Om man skulle kunna lyssna till överläggningarna längst inne i liberalernas nya ledning med Nyamko Sabuni i spetsen, lobbyister närvarande eller ej, tror jag att grundstrategin fram till nästa val ser ut ungefär så här:

* De vill till varje pris undvika att svara på regeringsfrågan bortom 2022.

* De tänker fullfölja januariavtalet korrekt, men utan någon enda förbindlighet därutöver.

* De hoppas kunna hålla alla dörrar på glänt in i det sista, för att inte utlösa svekdebatter för tidigt.

* De försöker ha is i magen när katastrofala opinionsmätningar knappt registrerar något väljarstöd för partiet alls. Istället ska det faktum att Sabuni inte sitter i riksdagen användas för att nästan inge illusionen att hon inte tillträtt på riktigt ännu.

Och sedan siktar de, tror jag, på en nylansering av henne med ett halvår kvar till valet, genom sena, överrumplande besked om parlamentariska vägval, utifrån noggranna opinionsmätningar. Så nära valet ökar möjligheterna till snabba ”effekter” och positiva rubriker om comeback och revansch. Och interna kritiker drar sig för öppna bråk.

***

Det kan vara så att liberalerna vill smyga en bit bak i klungan fram till 2022, för att satsa på en kuppartad spurtseger till slut, innan någon hinner överblicka situationen ordentligt. Men det vore inte värdigt ett idéparti.

Liberalerna måste bestämma sig i regeringsfrågan, och ange vad de är beredda att sätta på spel i det ställningstagandet. Jag tror att även de som blir besvikna över vägvalet skulle känna respekt för ärligheten. Så särskilt mycket stöd att förlora har man inte längre.

Det är bättre att väcka missnöje och entusiasm för något stridbart, än att förbigås med likgiltighet och axelryckningar.