Då som nu – ett handelns och småföretagarnas Västerbotten
Via en rejäl annons införd i Västerbottens-Kuriren den 1 november 1918 meddelade lanthandlaren Uddo R. Jacobson i Vilhelmina – även känd under smeknamnet ”Snus-Jacke” – sin kundkrets följande:
”November månads tilldelning av tobaksvaror kommer icke att utförsäljas i vanlig ordning samma dag de anlända utan resärveras för mina kunder i socknens utbyar.”
Det var bristår, det var dyrtid, i första världskrigets slutskede. Bara en dryg vecka senare skulle avtalet om vapenvila på västfronten undertecknas och ett i grunden förvandlat, sargat Europa börja kravla sig in i en skör fred.
Trots att Sverige hade stått utanför striderna, kändes de ekonomiska konsekvenserna av kriget, intill hungersnöd, långt upp i Västerbottens inland.
Snus-Jacke hade nog mycket att säga sina kunder även om världsläget. Samhällsintresserad och socialdemokrat blev han tidigt, så småningom även aktiv i kommun- och landstingspolitiken. Med tiden skulle Uddo R. Jacobson faktiskt bli en av Västerbottens största politiska profiler även på riksplanet. Han satt i andra kammaren under tjugo års tid, från 1937 och fram till sin död 1957.
I minnesorden om Uddo i riksdagen, sade dåvarande talmannen Gustaf Nilsson:
”Det var särskilt norrländska närings- och trafikproblem samt samernas speciella förhållanden, som intresserade Uddo Jacobson. Han ägde en ingående kännedom härom, och hans insatser i debatterna och i utskottsarbetet i dessa sammanhang vittnade om hur starkt engagerad han var i arbetet för Norrlands bästa.”
***
Det var för övrigt ingen dålig riksdagsbänk Västerbotten hade 1957.
Där fanns, förutom Uddo, förstås liberalen Ragnhild Sandström (länets första kvinnliga riksdagsledamot, med stort nationellt genomslag, och under många decennier uppskattad skribent i VK).
Där satt även andra socialdemokratiska profiler som Gösta Skoglund (presentation kanske överflödig, men tillträdd kommunikationsminister samma år) och Oskar Åkerström (som 1944 varit den första att motionera om utredning av tjänstepensioner).
Och där syntes lantbrukaren Jan-Ivan Nilsson (C) från Tvärålund (som efter åren i riksdagen engagerade sig för bland annat primärvårdsfrågor inom landstinget), Skellefteå-högerns Carl Östlund och arbetarliberalen Henning Gustafsson. Stark uppställning.
***
Vid samma tid som Uddo annonserade om sin tobak i VK, stod biträdet Mia Jonsson i en annan av Lapplands handelsbodar, det då nystartade Konsum i Svanabyn, och kämpade för att hålla affären igång. Hennes minnesbilder finns återgivna i Erold Sandqvists bok ”Svanabyn. En bok om en lappländska bys befolkning och historia.” (1995).
Det var ransoneringstider under världskriget, berättade Mia, som själv jobbade för 15 kronor i månaden, ”och kort skulle det vara på allt som skulle köpas, mjöl, kaffe, socker, smör, tobak mm. Det var svårt att få tag på varor.”
Leveranserna till Svanabyn anlände med häst från järnvägen i Dorotea. Då gällde det att vara på hugget, för både Mia och kunderna. ”När varulassen kom”, mindes hon, ”var det bråttom och försäljningen kunde pågå till mitt i natten. Några bestämda öppettider existerade inte.”
Konsum, liksom posten, var de första åren placerad i Nils Sjölanders gamla gård, byggd 1818 och senare riven 1928. Det stora köket fungerade som lokal. En öppen spis med brasa var den enda värmekällan. Om vintern var det ”ändå så kallt så att man fick frysa för det mesta”. När försäljningen pågick nattetid kom Mias mamma dit ibland och hjälpte henne att hålla varmt.
Förhållandena var ruffiga. Mia Jonsson mindes dem utan sentimentalitet:
”Smör kom i stora drittlar och var ofta så hårdfruset, så man fick hacka loss bitar, så att man fick det man hade kort till. Fläsket var inte styckat utan kom i hela djurkroppar, hårdfruset, och måste delas med såg.”
Inte ens till de mängder ransoneringen godkänt räckte det alltid. Mjöl, bröd och kaffe nämnde Mia som exempel på vanliga bristvaror som även de med kort kunde bli utan.
Påsar och papper fanns inte heller att tillgå. Kunderna fick hitta egna lösningar. En del sydde påsar av lärft, för att bära hem strösocker och mjöl i.
***
Överallt i Västerbotten under det tidiga 1900-talet pågick en livlig handel i bodarna av det här slaget, med affärsidkare som ofta blev viktiga även socialt för sina bygder.
Jag har tidigare här på ledarsidan skrivit om bland annat Olivia Lidell, som drev butik och vykortsförlag i Ånäset.
Om Ernst Stenmans diversehandel i Långsjöby, där allt tycktes finnas: ”Spik, cement, hö och foder, papp, lås, gångjärn, fönsterglas, seldon, hästskor, skrapor, borstar, sågar, yxor, lyftkrokar, dragsaxar, filverktyg, fotogenlampor, lyktor, tyger, byxor, blusar, glas, porslin, glasögon, tapeter, blomkrukor, stengods och svagdricka.”
Om systrarna Petterssons tobaksaffär i Holmsund. Om handelspionjären Josef Berglund i Ammarnäs.
Eller tänk på profiler som Jonas ”Stom-Jonke” Jonsson och Märta Persson i Sörfors (”En förändringens bygd”, 1987). Eller Johan Grönqvist i Hörneå, handlaren, kraftkarlen och berättaren, med det av skogsarbetarna uppskattade, hårt saltade fläsket som specialitet (”Hörneå, vår by, dess historia”, 1999).
Nästan varje by har sina minnen av lokala handlare, och av deras hyllor med märkliga ting som viskade om en värld bortom bygden. Att byta, köpa och sälja, att kunna erbjuda den där lilla extra kvaliteten, det där speciella yrkeskunnandet, har präglat Västerbotten under många århundraden. Inte minst kampen för rätten att få bedriva egen näringsverksamhet lokalt, utan överhetens näve i nacken.
Sällan doftar, smakar och skramlar det så härligt rikligt i Västerbottenslitteraturen, som vid scenerna från butiker och marknader, gårdfarihandlare och mångsysslare.
Hur fick de tag på allt, i en sådan salig blandning?
”Alltid något för någon, vi har väl ingenting glömt”, som det enligt en artikel av Ola Svensson på VK:s kultursida 2001 lär ha stått på kvittona från handelsboden i Holmsund.
Ögonblicket vid disken, där kunder ur skiftande miljöer trängs, och drömmer om olika slag inköp, begär fram det enkla eller det fina, kan rymma en hel samhällsskildring på liten yta.
Hos handlarn samlades man. Där pågick livets konflikter och orättvisor, precis som utanför. Men också ett samarbete och en utveckling på vägen mot det moderna välståndet. Det myllrar och är komplext, i handlarns bod.
Och går man till källorna så lär man sig orden, som var så viktiga då, på produkter som såldes härifrån och köptes hit. Det människor från kust till fjäll levde av, inom hårda ramar. Hantverkets, skogsarbetets, jordbrukets och industriernas förutsättningar. Inte minst de regionala värden som statsmakten i Stockholm ville kontrollera, styra och beskatta.
***
Den fritt florerande handeln på landsbygden i norr blev tidigt en högpolitisk fråga, där stora ekonomiska intressen stod på spel och friheten sågs som ett problem.
Centralmakten, på jakt efter tullintäkter, krävde att handeln skulle koncentreras till utvalda städer och att bönderna skulle frakta sina varor dit för försäljning. En strikt uppdelning mellan verksamheterna eftersträvades. Som Johan III uttryckte det i en skrivelse 1583 (återgiven i Birger Steckzéns ”Umeå stads historia 1588-1888”), var det kungens åsikt att den som vill handla och segla ska bo i en stad, och den som är bonde ska ägna sig åt att bruka åkern.
I den andan grundades som bekant Umeå 1622. Och även om gamla seder och bruk i viss mån levde kvar i skymundan blev handeln efter det i huvudsak styrd till städerna.
Det dröjde ända till skråväsendets avskaffande 1846 och näringsfrihetsreformen 1864, innan lanthandlare och bondehantverkare fick frihet att dra igång verksamheter över hela Västerbotten och konkurrera med städerna.
Därefter gick det snabbt. Idéerna var många och behovet var stort. Redan 1853, skriver Steckzén, fanns det i Västerbottens län 103 lanthandlare. Så småningom grundades handelsbodar.
Uddo R Jacobson i Vilhelmina, född 1886, hörde alltså till pionjärgenerationerna bland fria handlare.
***
Och det är i deras fotspår som dagens affärsidkare och butiksinnehavare i Västerbotten vandrar. Även om produkterna nu spänner mellan allt från traditionellt hantverk, via mat- och dryck, till dataspel och digitala tjänster.
När små hantverks- och handelsaktörer nu kämpar i spåren av coronakrisen är det en hel tradition som andas tungt. Varje litet företag som tvingas ge upp får det att svida i den västerbottniska själen.
Men samtidigt: varje nytt initiativ som tas, av infödda eller invandrade, får det att rycka av glädje i rötterna.
I tidskriften Hemslöjd och i ett reportage i VK, läser jag om Saskia Sandring och Harriet Edeholt Öberg som dragit igång Sörböle ullstation och ser en affärsmöjlighet i småskalig och genuin kvalitet. Jag håller tummarna.
***
Det fanns många annonser i VK 1 november 1918. En hög aktivitet rådde trots krisen. Det känns igen våren 2020.
Exempelvis fanns annonser för ett tandläkarbesök i Vindeln, för teaterföreställningar i Umeå och Vännäs, Joh. Ericons elektriska installationsbyrå, J.A. Sandströms maskin- och byggnadsaffär, för Ursvikens mekaniska verkstads ”modärna vattenturbiner”, för konfektionsaffären ”Continental” på Kungsgatan med paletåer, kavajkostymer och sportkostymer, för frukt och rotsaker till billigt pris hos gästgivaregårdens affär i Holmsund, för Umeås elektriska byrå, för vinteräpplen och päron av ”högfina kvalitéer” hos Håkansson, för velosipedreperationer hos Höglunds maskin- & agenturaffär, för speglar hos Eklund ur- & ramaffär, för Anderssons frisersalong på Rådhusesplanaden, för 250 famnar björkved i Ostnäsfjärden och för ett mindre parti cheviot hos ”Fru Hellströms kortvaruaffär i Trångsund.
***
Då som nu, ett handelns, hantverkarnas och småföretagarnas Västerbotten.
