Som vanligt stirrar vi oss blinda på en kris i taget

Barnorganisationer och kvinnojourer runt om i Europa fruktar nu att problemen med våld och missbruk i hemmen ska öka dramatiskt som en följd av coronakrisen. Mörkertalen misstänks redan vara stora. Även den psykiska ohälsan kommer att förvärras allvarligt ju längre samhällen hålls nedstängda.

Isolering, övervakning, inställda aktiviteter, arbetslöshet och konkurser får de sociala och ekonomiska påfrestningarna att växa snabbt. Det är ett oerhört auktoritärt ingrepp i människors liv, frihet, försörjning och umgänge, att stänga ned ett samhälle på det sätt som skett i många länder. Otryggheten och slitningarna det skapar kommer att sätta spår för åratal framåt.

Så ser den bortglömda delen av coronakrisen ut, allt det lidande som inte handlar om viruset.

Att konstatera det är inte i sig något argument för eller emot olika strategier när det gäller kampen mot smittspridningen. Det går inte att möta en farlig pandemi med rasande snabbt förlopp utan några inskränkningar och nödåtgärder alls.

Men att långtgående restriktioner skapar andra typer av djupa och långvariga folkhälsoproblem, med många döda över tid, måste rimligen tas med som en del av analysen, när man försöker hittar rätt balans och tajming mellan olika åtgärder för att möta coronahotet.

Folkhälsobegreppet är bredare än bara virus. Drastiska metoder som att stänga ner ett samhälle, kan bara sättas in under en mycket begränsad tid, och när läget är akut, för att vara hållbara ur ett folkhälsoperspektiv.

Det upptäcker nu land efter land i Europa, som börjar öppna upp igen. När det här summeras, och alla kommer att ha sina egna lärdomar att dra – även Sverige – får debatten inte enbart handla om coronaviruset, utan måste även titta på de som föll offer för krisbekämpningens baksidor.

***

Mycket av det här är svårt att prata om. Det finns en smärtans och sorgens hierarki i samhället. De flesta tårar fälls i tystnad, utan att någon ser. Nästan alla blåmärken, yttre och inre, täcks över. För varje manifestation av gemenskap och solidaritet, där ingenting känns omöjligt, tiger tusentals marginaliserade i enslig vanmakt.

Maktstrukturer, resurser och status återspeglas även i människors möjligheter att vittna offentligt om lidande och rädsla.

Och väldigt få som tvingas ta avsked av en närstående får känna värmen från ett helt land. Den vanligaste saknaden är den människor bär i stillhet och för sig själva, så länge de orkar.

Kanske finns det goda skäl till varför vi sällan talar om de hierarkierna. Att vi sparar den kollektiva medkänslan för några få utvalda tillfällen, när hela samhället samlas, fysiskt eller digitalt.

Inte minst om dödens närvaro i varje lokalsamhälles vardag är vi usla på att tala. Den ställföreträdande funktionen i sådana ögonblick ska därför inte underskattas. I gemensamma minnesstunder över terroroffer, kända personligheter eller människor som förolyckats i katastrofer, handlar det inte bara om de namngivna, utan även om många andra, i var och ens privata liv.

Vi samlas kring en stor, gemensam eld, och bär samtidigt med oss dit små, personliga eldar inombords.

***

Ändå finns det en uppenbar fara med sorgens och rädslans offentliga hierarkier. Konsekvenserna blir snart förödande, om vi inbillar oss att det vi ser och hör mest om i offentligheten, säger hela sanningen om vår tid och vårt samhälle. Om vi bara pratar om den stora elden, så intensivt och heligt, att många människor i skamkänsla börjar släcka ner sina egna vittnesmål och tystna.

Då upptäcker vi inte längre var den största hjälplösheten, det glömda Sverige, finns i dag.

Det är som vanligt nu, att många stirrar sig blinda på en kris i taget. Alltför lätt, när något överväldigande händer, glöms tidigare erfarenheter bort. Andra kanske mer utdragna problem i samhället hamnar omedelbart i skymundan. Som om verkligheten bestod av en rad avslutade, från varandra isolerade kapitel.

Först bara det där.

Sedan bara det här.

Lockelsen är livsfarlig i det läget, att chansa och investera allt i en enda frågeställning, som råkar dominera för dagen. Sedan växer en djungel av intressen, kampanjer, resurser och prestige upp kring frågan, som börjar leva sitt eget liv. Då vill man inte att andra perspektiv ska störa.

Ännu värre är när en enskild problembild får så exklusiv status att det nästan blir skambelagt att tala om målkonflikter eller andra faror i samhället. Som om det vore ett slags svek att påpeka att kriser alltid överlappar, och ofta krånglar till, varandra.

***

Lyssna därför extra noga till de som ropar på hjälp, högt eller inombords, i coronakrisens marginaler.

De som gråter inför sina anhöriga i telefonen, men skäms för att de inte orkar vara oberörda i sin isolering. De som misshandlas och trakasseras i hemmen, men plötsligt inte har någon som lyssnar. De som återfaller i ett drickande, berövade vardag och sociala skyddsnät. De som våndas över att kanske behöva leva sina sista år sysslolösa, isolerade och deprimerade utan att få frågan hur de själva ser på livet, på risker och prioriteringar. De som plötsligt upptäcker att deras helt livsverk var skörare och sårbarare än de någonsin kunde ana.

Många av dem skäms över sitt lidande, känner sig inte tappra nog, nu när allt bara ska handla om corona och det ibland uppfattas tabubelagt att ha tvivel om en del åtgärder.

Men deras erfarenheter, och deras hälsa. räknas också.