Stora förändringar av arbetsrätten är fel strid att ta

På andra sidan coronakrisen anas redan, på många håll i världen, konturerna av ett mer auktoritärt samhälle där godtycke härskar i högre grad än tidigare.

Sprickorna har synts länge, men nu brister dammen.

Ändamål får helga medel som en patriotisk plikt. Att peka på målkonflikter uppfattas som sabotageverksamhet. Bevisbördan vilar på den som inte vill säga ett automatiskt ja till extrema undantagstillstånd. Grundläggande rättigheter och etablerade principer reduceras till en lyx för vackert väder.

Det kommer att vara mumma för despoter såväl som småpåvar, om detta etableras som ny norm på område efter område:

Totalitära utopier och totalitära problembeskrivningar som kräver total mobilisering. Övervakningskapitalism och storebrorssamhälle som förstärker varandra. Befogenheter att registrera och kategorisera medborgares vanor. rörelser och livsstilar. Inskränkningar av kultur-, yttrande- och tryckfriheten med yrkesförbud för feltänkande. Nya maktrelationer inom näringslivet och på arbetsmarknaden i spåren av automatisering, oligarker och monopoljättar. Ett nygammalt tvång, i en kamp om kontrakt, fasta jobb och karriärer, att vara smidig, att acceptera de villkor som erbjuds.

Suspekt är inte längre den som vill avskaffa andras rättigheter, utan den som vill utöva sina egna.

Oavsett vilken coronastrategi man i detalj förespråkar under krisens akuta fas borde det försätta alla i skräck som tror på demokrati, öppenhet, jämlikhet och frihetlighet.

***

Att ledande institutioner i Sverige bevarat ett helhetsperspektiv, satsat på en mobilisering underifrån och inte stirrat sig blinda på enbart en hotbild, tycker jag personligen är något att vara tacksam över. Jag tror att det har ett stort värde att inte alla länder tävlat om att besluta så drakoniska, generella nedstängningar uppifrån som möjligt.

Det betyder inte att Sveriges strategi varit felfri, att inga skandaler ägt rum, att kritiker saknat poänger eller att andra länder varit omdömeslösa när de gjort sina bedömningar. Tvärtom. Utan hård kritik hade den svenska linjen sannolikt sett annorlunda ut, på ett negativt sätt. Och den folkliga mobiliseringen definitivt uteblivit.

Det är sällan så, i kriser som denna, att en sida har helt rätt och en annan sida helt fel. Den fria debatten är överlägsen despoternas monologer, även när det gäller krishantering.

Men att Sverige haft en relativt rationell och frihetlig utgångspunkt under coronakrisen – även om skillnaderna mot andra länder överdrivits våldsamt – har ett demokratiskt värde.

***

Det är mot den övergripande bakgrunden som många politiska beslut nu måste ses. Även dem som handlar om relationerna på svensk arbetsmarknad.

Hur ser det långsiktiga hotet ut, mot rättfärdighet och frihet i samhället? Hur ser målkonflikterna ut? Vilka maktförhållanden är på väg att förändras som en följd av politiska, ekonomiska och tekniska skeenden – kanske även medicinska – där gamla branscher dör och nya tar över?

Hur och när riskerar individens rättigheter att komma i kläm? Vilka åtgärder skulle frigöra människor, ge dem makt över det egna livet, och vilka skulle hämma dem? Hur ser det livslånga lärandet ut i morgon? Vilka ägarstrukturer dominerar i den digitaliserade ekonomin? Leder en liberal analys till samma slutsatser och samma prioriteringar inför 2020-talet som den gjorde inför 1990- eller 2000-talet?

Jag tycker inte det.

Arbetsmarknaden, liksom samhället i stort, håller på att förändras dramatiskt. Mycket talar för att de anställdas rättigheter, personliga integritet och långsiktiga trygghet kommer att inskränkas framöver. Av både politiker och arbetsgivare, av både höger och vänster. Med ständiga hänvisningar till goda ändamål, till nätverk, till laganda, till hälsa, till effektivitet, till konkurrenskraft och till teknikutveckling.

Även om välståndet fortsätter att öka, är det inte säkert att det förblir lika förankrat i breda miljöer och uppfattas bidra till en grundläggande trygghet, social rörlighet och delaktighet. Att människor kan växa, i frigörelse, egna intressen och självförverkligande, men inom ramen för en samhällsgemenskap som känns legitim och värd att engagera sig solidariskt för.

I synnerhet under en övergångsfas kan det bli väldigt turbulent, där automatisering och nya konsumtionsmönster får gamla jobb, och värdet av traditionella utbildningar, att försvinna, utan att nya näringar ännu hunnit växa fram i tillräcklig omfattning för att ersätta dem.

Skulle dessutom handelskrig, protektionism, stängda gränser och nationalism bli vanligare, utsätter det ekonomier som den svenska för svåra påfrestningar.

Behovet av välfungerande fackföreningar – inte som ytliga, partipolitiska propagandaorgan, utan som starka, rationella parter på arbetsmarknaden – kommer att öka i ett sådant läge. Inte bara för att hantera lönebildning och förhandlingar, utan för att enskilda människor ska kunna lita på att deras rättigheter upprätthålls av system och av institutioner som går att lita på. Att det inte är fritt fram för exploatering. Att en arbetsplats bärs upp av mer än så.

Redan coronakrisen visar hur värdefullt det är vid en kris med den svenska modellen, där någorlunda goda, konstruktiva relationer råder mellan starka, självständiga, ansvarstagande parter på arbetsmarknaden. Det är aldrig friktionsfritt, men en välfungerande modell, att parterna får ta ansvaret för uppgörelser om de villkor som ska råda, utan statlig inblandning.

Hela samhällsekonomin stärks om människor kan agera med viss långsiktighet, utifrån vetskapen om att inte ett rent godtycke råder på arbetsmarknaden.

Den som litar på sin jobbsituation, och på den generella välfärden, investerar mer, vågar ta på sig uppdrag i civilsamhället och får det lättare att få ihop sin livssituation. Utan en sådan tillit minskar det demokratiska engagemanget snabbt.

***

Det borde därför nu, ur ett liberalt perspektiv och mot bakgrund av en auktoritär tidsanda, vara viktigare att med extra stora marginaler värna grundläggande rättigheter i anställningsförhållanden, än att sträva efter radikalt ökad flexibilitet och effektivitet på arbetsmarknaden. Även om det sistnämnda i teorin vore genomtänkt som ett sätt att minska arbetslösheten.

Snabbt nog kan det visa sig att både vänstern och högern står i kö för att med hänvisning till olika, luftiga eller dramatiska ändamål, avskaffa privat- och offentlighetsanställda arbetstagares individuella rättigheter. I den kön bör liberaler inte trängas.

Centerpartiet och liberalerna bör därför undvika att pressa på för hårt om den del av januariavtalet som handlar om förändringar via lagstiftning av arbetsrätten och reglerna på arbetsmarknaden. Det vore en strid som skulle kräva all prestige och allt förhandlingskapital de har kvar, och försvåra en fortsättning av januarisamarbetet bortom 2022, när stödet för ett mittensamarbete inom socialdemokratin ifrågasätts.

Är det en vettig prioritering?

Vi vet av erfarenhet att den här typen av stora omställningar på arbetsmarknaden kan bli bestående i många decennier. Blicken bör inte riktas bakåt till 1990-talets debatter, utan framåt mot 2020- och 2030-talets politiska, ekonomiska och tekniska realiteter, när prioriteringar görs. Även det talar emot en krampaktig, spänd lagstiftningsprocess den här mandatperioden, med mycket vacklade stöd både i riksdagen och bland väljarna.

Utan tvekan är det ett problem att många småföretag i Sverige drar sig för att anställa människor under nuvarande regler, som likt det mesta annat i landet inte är utformade med småföretag som utgångspunkt. Där måste en nyordning komma. Också svårigheterna att matcha en snabb teknikutveckling och ökad konkurrens, med ny kompetensförsörjning, kan drabba mindre företag hårt.

Och även om många väsnas något förfärligt nu i debatten, är de förslag som läckt ut från utredningen om förändringar av arbetsrätten – kring rätten till förtur, uppsägningar av personliga skäl, kompetensutveckling och undantag från turordningsreglerna – inte särskilt revolutionerande.

Det handlar varken om mirakelmedel eller undergång. En del av förslagen borde gå att komma överens om.

Men sådana uppgörelser ska förhandlas fram av parterna själva, med den legitimitet det ger, även om det tar tid, utan ett statliga påtryckningar.

Att nu via politiska beslut underminera den svenska modellen och göra långtgående förändringar i lagen om anställningsskydd, med trots allt större risker för godtycke, kortsiktighet och utsortering på arbetsplatser, lär inte ha mer än marginell effekt på sysselsättningen.

En överdriven och illa tajmad lagstiftning kan däremot väcka misstro, radikalisering och konfliktstämning på arbetsmarknaden inför framtida lönebildningar. Det lär varken gynna småföretagandet på sikt eller underlätta ett blocköverskridande stöd för en liberal näringslivs- och skattepolitik i övrigt.

Samtidigt kan lagförändringar, om de tas över av nyauktoritära rörelser efter ett maktskifte, få negativa konsekvenser för enskilda människors möjligheter att hävda sina rättigheter, mod att ta till orda och känsla av delaktighet i samhällsekonomin.

Inte heller för socialdemokratin är det här enkla frågor. Även den har målkonflikter och låsningar att kämpa med inom arbetsmarknadspolitiken.

Det finns ingen anledning för januaripartierna att hetsa fram detta i prestige och stress visa lagstiftning. Andra områden borde kännas mer angelägna och mer brådskande, om de spanar bortom coronakrisen och ser vad som tornar upp sig där.