Sverige har gjort rätt som stretat emot

Coronakrisen används nu av många som en ursäkt för att kuppa igenom långtgående krav, reparera skamfilade rykten, smita från tidigare misstag eller återlansera gamla agendor. Även inom EU. Det drivs en kampanj för att radikalt utvidga unionens gemensamma ekonomiska åtaganden, via nästa långtidsbudget. Den kampanjen dryper på flera håll av skenhelighet och förljugenhet.

Sverige kommer sannolikt att få vika ner sig i förhandlingarna om stödpaketet på runt 8 000 miljarder svenska kronor som lanserats av EU-kommissionen, efter ett utspel i samma riktning från Frankrike och Tyskland. Att stå ensam i vägen för ett sådant beslut skulle kosta för mycket. Inte minst i form av politiskt kapital. Och det är givet att den solidariska stödfonden faktiskt behövs, i det allvarliga läge som råder, för att EU ska fortsätta fungera.

En annan faktor lär också få betydelse, när Sverige söker backa från sitt motstånd. Coronadebatten är på väg in i en förbittrad fas där de som tappade omdömet inledningsvis i rop på extremt auktoritära åtgärder kommer att försöka ärerädda sig genom att stänka åt alla håll som går, inte minst mot vårt land. En budgetstrid därutöver är nog inget regeringen vill riskera.

Men Sverige har, tillsammans med Danmark, Österrike och Nederländerna, gjort rätt som stretat emot, krävt stramare processer och inte velat ge klartecken bara för att andra gastat högt. Krisen är inget skäl att förfalla till demokratisk aningslöshet eller att släppa kontrollen över hur medel används.

Problemet är inte grundtanken, att medlemmar betalar mer för europeisk sammanhållning, med direkta bidrag istället för lån till svårt drabbade länder. Krediter, med återbetalningsskyldighet, leder inte rätt i det här läget, när ekonomier sänkts av ett virus. Problemet är inte heller summorna och de viktiga syften det talas om inför nästa långtidsbudget: satsningar på grön omställning, teknikutveckling, rättsstatlighet och jobb.

Svårsmält, däremot, är bristen på klara, genomtänkta kriterier och trovärdiga utvärderingar i praktiken, bortom retoriken. Vart tar pengarna vägen, de som krävs in med nästa generation och Europatanken som argument? Vilka demokratiska principer står pall när det gäller? Går det att lita på att EU ska få det att fungera framöver, som nu delvis präglas av släpphänthet och korruption?

Sveriges och de andras motstånd, att de inte gett något omedelbart ja, har redan tvingat fram vissa klargöranden kring det.

Risken finns att coronakrisens politisering i förlängningen leder till en historierevisionism där handlingskraft likställs med villkorade medborgerliga rättigheter och ekonomisk superpopulism. Snacka om att det i så fall blir nästa generation som får betala priset, med ärvda skulder och ofrihet som norm.

För varma EU-vänner, och vänner av en omfattande, solidarisk EU-budget, är det viktigt att kräva större noggrannhet än så, inför varje steg. Det kan annars komma surt efteråt.