Tragiskt om västerbottningar slutar vara coronaförsiktiga nu

Argumentet för den svenska strategin mot coronaviruset har ända från början varit uthållighet. Att det som görs ska gå att upprätthålla under längre tid. Långsiktighet angavs från dag ett som ett viktigt mål.

Steg för steg skärpta restriktioner, realistiskt utformade, med en mobilisering av frihetligt ansvarstagande, ska göra det möjligt att sträcka ut smittbekämpningen över många månaders tid.

Brutala, nästan totala nedstängningar, med enorma skadeverkningar på folkhälsan, ekonomin och människors rättigheter, måste överges snabbt när utmattningen blir för stor.

Så har resonemanget sett ut.

Hittills har den strategin, vad avser graden och urvalet av restriktioner, varit övertygande. Sammantaget och principiellt.

De punkter där Sverige har misslyckats – alldeles oavsett vilka mått man mäter med – handlar om det bristfälliga skyddet av äldreboenden, i synnerhet i Stockholm, den generellt svaga krisberedskapen, underbemanningen inom vården och att testverksamheten aldrig kommit igång i tillräcklig omfattning.

Kring det lär många, sannolikt de flesta i ansvarsposition, ha självkritiska slutsatser att dra när utredningarna ligger klara. Och hade det inte från början framförts skarp kritik mot delar av den svenska strategin, exempelvis från forskarhåll, skulle de problemen sannolikt ha blivit ännu värre. Ju fler insiktsfulla röster som kommer till tals – även när de grälar med varandra – desto bättre blir balansen.

Men att extrema nedstängningar har undvikits i Sverige, och inte allt, inklusive grundskolor, bommats igen, visar sig när allt summeras ha varit ett klokt vägval.

Länder som stängt ned utan urskillning och på vaga grunder, och som nu tvingas öppna upp i insikt om att så repressiva åtgärder inte är socialt hållbara över tid, kommer att ha andra offer att redovisa när helheten summeras.

Den svenska strategin har mycket lite att göra med de nidbilder som sprids på Twitter och som sedan får återklang i utländska medier på jakt efter en dramaturgi snarare än verklighet. På samma sätt har situationen i andra länder betydligt fler nyanser än vad som tränger igenom i debatten hos oss. Även i samhällen som enligt de flesta kriterier lyckats bäst med sin coronahantering, exempelvis Tyskland, finns många exempel på godtycke, kaos, självmotsägelser och lidande under ytan.

Den som tror att ens en milt auktoritär lockdown går att förlänga i åratal, exempelvis i väntan på ett vaccin, måste leva i en isolerad bubbla av nätkrigare utan kontakter med vanliga människor i länder som genomlidit krisen under våren.

För dem med resurser, flexibla jobb och kontakter, går det förstås lättare. För de sårbara och maktlösa är marginalerna alltid små, ofta obefintliga.

De åtgärder – ibland berättigade och nödvändiga – som vidtagits runt om i världen för att bromsa viruset, kommer att skörda enormt många offer över tid, i form av våld, fattigdom, psykisk ohälsa, hunger och förtryck.

Vore det inte värt åtminstone en liten stunds eftertanke?

Corona är inte heller våren 2020 den enda faktor som orsakar sjukdom, skada, förstörda liv och plågsam död. Om vi vill se problemen ärligt i vitögat, och på allvar rusta oss inför de talrika pandemier som lär följa på denna under resten av 2000-talet, så måste vi våga erkänna hur komplicerat läget – och livet – är. Sällan finns det några antingen-eller.

Totalitära lösningar och ensidiga problembeskrivningar, leder alltid snett, hur effektiva de än är i drev och kampanjer.

***

Men det finns en aspekt av den svenska strategin som dess anhängare (jag hör till dem) gärna glömmer bort, eller talar tyst om: Det faktum att den är tänkt att pågå ganska länge. Att den ska vara just uthållig. Att den inte är ett frikort från uppoffringar.

För även om många stirrar sig helt blinda på corona, kvarstår slutsatsen från början av pandemin, att förloppet måste bromsas tillräckligt för att ge vård och samhällsfunktioner tid att bygga upp en beredskap som står pall.

Även i en värld av svåra avvägningar, är det fullt ut rationellt att bemöta coronaviruset som ett särskilt allvarligt hot, som kräver långtgående och ovanliga försiktighetsåtgärder.

Förutsättningen för att en frihetlig, balanserad linje ska bli framgångsrik, och vara övertygande, är därför att den stora majoriteten människor faktiskt hjälper till och ställer upp solidariskt på de ändå relativt milda restriktioner som finns.

Att vi anstränger oss lite extra att vårda disciplinen. Inte försöker tänja på varje gräns. Inte pressar på för jättesnabba öppningar av hela samhällslivet. Inte demonstrativt pekar finger åt rädslan. Inte nonchalerar enkla regler om distans. Inte låter oss förföras till omdömeslöshet av den första sommarsolen.

Fortsätt hålla avstånd. Lyssna på rekommendationerna om distans. Fall inte tillbaka ner i gamla vanor redan nu. Utsätt inte andra för onödiga risker. Hjälp varandra att upprätthålla försiktigheten. Njut i värmen, med en gnutta varsamhet inför nästan, som kanske är bräckligare än du vet. Enkla hänsyn som kan förflytta berg. Minns, vid den lilla uppoffringen, de som kämpar varje dag med krisen.

***

Vi har fått ett förtroende, i en folkrörelsedemokratis bästa anda, att klara av det här tillsammans, och att visa hur frihetlighet går att förena med ansvarstagande, tålamod och solidaritet på bästa sätt. Även Västerbotten är mitt uppe i en kritisk fas av smittspridning, när maj närmar sig juni. Nu är inte läge att bli arrogant eller likgiltig.

De som under våren, vid en blick ut över ett nedstängt Europa, kände tacksamhet över den svenska linjen, har nu en skyldighet att upprätthålla den och praktisera det som den syftade till från första början: uthållighet.