I det dystraste av de två scenarier Arbetsförmedlingen presenterade den här veckan, hamnar arbetslösheten i Sverige på 14 procent under september. Vanligtvis skulle sådana siffror få det att svindla för ögonen. Den något mer optimistiska av myndighetens grafer anger en arbetslöshet på 11 procent i juli. Även det vore under normala omständigheter ett katastrofbesked.

I båda varianterna beräknas arbetslösheten dessutom ligga kvar på jämförelsevis mycket höga siffror också efter en viss ekonomisk återhämtning skett (vilket i sin tur förutsätter att samhället kan öppnas upp igen inom några månader).

Vad en krasch på arbetsmarknaden och i näringslivet av det slaget skulle betyda inte bara för de direkt drabbade, utan för hela ekonomin, för välfärden och många kommuner, är lätt att räkna ut. För att romantisera det ekonomiska nödstoppet, en ökad kollektiv fattigdom, och i det se ett bättre samhälle växa fram, måste man befinna sig på tryggt avstånd och långt ifrån drabbade anställda och arbetsplatser.

Krisen slog till i ett explosivt förlopp, men följderna kommer att bli utdragna och vara kännbara efter det att coronaviruset är borta.

Även Europeiska kommissionens ekonomiska vårrapport levererar beska prognoser när det gäller just den svenska arbetslösheten. Där räknar man med 9,7 procent arbetslösa i Sverige efter det här året och 9,3 nästa år.

Det är högt vid en europeiska jämförelse och understryker att klyftorna på arbetsmarknaden förblir ett av Sveriges stora problem, trots de många goda åren av högkonjunktur, starka statsfinanser och ett konkurrenskraftigt, högkvalificerat näringsliv inom både industri- och tjänstesektor.

Tyvärr framstår Arbetsförmedlingens och EU-kommissionens prognoser som realistiska snarare än pessimistiska. Sedan första mars har 122 000 personer skrivit in sig som arbetslösa och 69 188 varslats om uppsägning.

Nedgången slår brett mot flera olika näringar och branscher. Värst utsatta är hotell- och restaurangverksamhet, bemanning och transport. Men fler står på tur om krisbekämpningen misslyckas.

För många företag är situationen akut, och marginalerna krymper snabbt. Ofta uteslutande som en följd av coronavirusets spridning och de medicinskt nödvändiga restriktionerna i samhället.

***

Slitningarna i Sverige kommer att bli enorma om ett värsta-scenario slår in och den globala handeln och de globala leveranskedjorna störs kraftigt under lång tid.

Annika Sundén, analyschef på Arbetsförmedlingen, säger i sin kommentar att vi får räkna med ”stora skillnader i arbetslösheten både geografiskt och mellan olika yrkesgrupper. För den som övervägt att utbilda sig eller att ställa om sitt yrkesliv kan det här vara rätt tid.”

Tro alltså inte, var det indirekta budskapet, att alla förlorade jobb och yrkeskarriärer som nu går förlorade kommer tillbaka efteråt.

Den arbetslöshet som hotar att växa fram är sammansatt av flera olika faktorer:

* Tillfälligt men drastiskt avstannad efterfrågan för företag med verksamheter som måste vänta och härda ut, men som kan räkna med ett uppsving efteråt om de finns kvar då.

* Besvärliga, men inte bestående, störningar av produktionen i viktiga industrier med trots allt goda framtidsutsikter.

* Uppskjutna investeringar i branscher som avvaktar läget, och står redo att satsa för fullt igen när det lättar.

* Men också en av automatisering, näthandel och digitalisering påskyndad strukturomvandling som redan inletts i delar av samhällsekonomin. Fysiska butiker och serviceinrättningar som trängs från flera håll samtidigt.

Där fungerar coronakrisen som en snabbspolning framåt, med ett brutalt förlopp som inte lämnar något utrymme för en gradvis anpassning.

Till det ska läggas en allmän osäkerhet världen över om framtiden.

En del verksamheter som drabbas kommer alltså att kunna köra igång snabbt igen, med jobben intakta, när den akuta krisen är över.

Andra kommer att behöva längre tid för att starta upp på nytt – en försiktighet inför resor och trånga folksamlingar lär finnas kvar hos många människor – men trots allt ha affärsmodeller att återvända till.

I många fall kommer livsverk att ha fallit som en följd av coronakrisen och inte gå att bygga upp på nytt. Småföretag som alltid står ensamma utan tung uppbackning och människor med mödosamma yrkeskarriärer inom branscher som aldrig blir sig lika igen.

Det är därför stödpaketen i hög grad måste syfta till att rädda välfungerande företag från att gå under i onödan. Men det betyder också att arbetslösheten de närmaste månaderna kommer att te sig väldigt olika beroende på vilken kategori de drabbade tillhör.

För unga kan utbildning och nya vägval komma som en smidig lösning. För äldre arbetstagare, som riskerar att halka efter i en teknisk omställning när gamla jobb försvinner, kan det däremot bli långt svårare att hinna med. Och människor som redan befinner sig i utanförskap får ännu längre till fasta jobb.

Där kommer stora hjälpinsatserna att bli nödvändiga, om samhället ska hålla ihop.

De generella välfärdssystemen är mycket värda i lågkonjunkturer. Inte bara för människors trygghet utan också som hjälp till omställning och livslång kompetensutveckling. Att Sverige har dem på plats kommer att betyda mycket det här året.

Men över tid bygger de, liksom resurserna till vård, skola, omsorg och kultur, på att det finns ett livskraftigt näringsliv med många företag som kontinuerligt skapar jobb.

***

Hela ekonomin är sedan decennier mitt uppe i ett långsamt avsked till det traditionella industrisamhällets arbetsmarknad och konsumtionsmönster. Själva yrkeslivet skiftar karaktär steg för steg. Även tjänstesektorn omvandlas ofrånkomligen.

I grund och botten är den utvecklingen inget att beklaga.

Handel och innovationer kommer att ta sig nya uttryck, men leva vidare. Nya jobb, nya utbildningar och nya branscher lär växa fram och ersätta det som automatiseringen tar över. Både högkvalificerade och enklare jobb. Förhoppningsvis välbetalda och mindre slitsamma, kanske med kortare arbetstider, som tillåter livslånga, skonsammare, omväxlande yrkeskarriärer och ger mer tid över för fritid, kultur, bildning och umgänge.

Även ur miljösynpunkt kommer mycket att ske i positiv riktning. Minskat slöseri. Nya uppfinningar för bättre hushållning med naturresurser. En omställning till det förnyelsebara, bort från fossilekonomin, möjliggörs. Det kommer att skapa framtidsjobb.

Men allt det, innovationerna och hållbarheten, förutsätter att vi undviker en krasch som skapar ekonomiskt kaos, politiska konflikter och social förtvivlan, och som får ropen på auktoritära, aggressiva, exploaterande samhällsmodeller att öka i styrka.

För svensk del är det därför viktigt att ta varningssignalerna om en alarmerande hög arbetslöshet på allvar. Det är ett problem som grodde redan före coronakrisen, och som kommer att ha förvärrats efteråt.

Bemöt det långsiktigt och börja nu.

De skrevs 1948, i ett Europa där ruinerna ännu dammade. Eyvind Johnson, som ställt sin penna i nattövningens tjänst och ägnat kriget åt antifascistiska motståndsromaner, hade börjat brottas med våldets, maktens och utopiernas destruktiva framfart genom historien.

Först när segern var vunnen, fanns tid att undersöka katastrofens rötter. Och som andra desillusionerade i motståndsrörelsen anade Johnson redan: De rötterna var inte uppryckta.

Kanske fanns de alltid fanns inom människan. Som en fara i olika skepnader, under skiftande fanor, att synliggöra, diskutera och hålla i schack.

Men också friheten och solidariteten, kalla det godheten, hade sina rötter. Det var en lika viktig insikt. Överallt där människor vandrat och strävat, så långt tillbaka som källorna för oss, har den inre dragkampen pågått.

De många tidslagren i Johnsons historiska romaner var ett budskap i sig: vissa grundläggande frågor består evigt och kommer vi aldrig undan.

Strändernas svall, som söker ett slags konfliktens ursprung, hade redan getts ut, som hans första efterkrigsroman. Året efter skulle Drömmar om rosor och eld publiceras, Eyvind Johnsons stora uppgörelse med totalitär förföljelse på 1600-talet och i modern tid. Men 1948, i en anteckning som sedan återgavs i den sällan omnämnda ”Dagbok från Schweiz”, står några rader som i all enkelhet sammanfattar hans humanistiskt färgade rädsla för den totala övertygelsens brutalitet och självrättfärdighetens intolerans:

”Jag märker återigen hur mina sympatier dras mot de tveksamma, de osäkra, de som tar upp en karta i smyg medan de förs kring, medan de leds åt fel håll och anar det men inte kan hitta någon annan väg.”

***

Där den orubbliga tvärsäkerheten tar över stannar tankeverksamheten av. Med människor som bestämt sig för gott, som reducerats till utropstecken i rustning, är det svårt att samtala.

Demokratin, yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna finns där för att värna rätten till konflikt, till oenighet och civiliserad debatt, till kluvenhet om man så vill, inte för att avsluta historien.

Wislawa Szymborska har formulerat det träffsäkert i en dikt om människor som alltid har rätta svaret på allt:

”De anar med det samma vem som är med vem,/ i vilket syfte, vart de är på väg./ De sätter stämplar på de enda sanningarna,/ slänger onödiga fakta direkt i papperstuggen,/ och okända personer/ lägger de i mappar avsedda för sådana./ De tänker så mycket som det är lönt,/ inte en sekund länge, /ty bortom sekunden ligger tvivlet på lur.”

***

Det är värt att ha i minne även under coronakrisen. När man anar att någon är ute efter att diktera snarare än övertyga, domptera mer än förstå, härska istället för att bidra, när hen slutat att pröva sina egna utgångspunkter, då gäller det att vara extra vaksam.

Många kommer att söka instrumentalisera coronavirusets kaotiska följder för bestämda syften som drev dem redan långt tidigare, ideologiska, ekonomiska eller maktpolitiska.

Behovet av stora, permanenta sjukvårdsatsningar, på personal, platser och material, den uppenbara slutsatsen så här långt, kommer att hamna i skymundan för helt andra, nygamla särintressen.

Att göra sig dummare, eller mer enkelspårig, än man egentligen är, gynnar genomslaget i offentligheten. Mycket står att vinna, för den som lyckas diskvalificera motståndare eller konkurrenter.

Därför ser debatten ut som den gör. Det entydiga säljer och hetsar. Men glöm inte att granska aktörerna bakom varje långtgående krav på ett nytt samhälle, nya inskränkningar eller en ny global ordning efter corona.

Utopier, regimer, rörelser, branscher och karriärer av de mest skilda slag kommer att slås om tolkningsföreträdet när vardagen återvänder. Bemöt dem med skepsis, ställ kritiska följdfrågor, odla inte en kändiskult åt något håll och ge inte upp grundläggande fri- och rättigheter.

När man efter bästa förmåga söker föra ett hantverk vidare är det som om generationer av föregångare finns med och hjälper till, hejar på och granskar. De bor i våra händer, det är en del av deras erfarenheter, grepp och lidelser vi försöker uttrycka, skriver jag i den trettonde delen av krönikeserien ”Västerbottens minnen”.

***

Jag lyssnar till det första majregnet och nålbinder på en mössa i rött ullgarn. Den ska få storlek 59,5 och gå i ett av mina favoritstygn, som kan förkortas med formeln 1+TL+2. Det blir ett tätt mönster, men med viss stretch kvar. Kallt nog är det i Umeå, för att mössan ska hinna komma till användning på någon cykeltur redan i vår.

Framför mig på skrivbordet ligger en stor hög av böcker från stadsbibliotekets magasin, avdelningen Rötter, Västerbotten. I dem vimlar det av okända hantverkare och hemslöjdare från förr. Jag kan läsa om dem timmar i sträck.

Utan sådana böcker, och människorna i dem, som förädlade och slet för livet och brödet, skulle jag aldrig ha lärt mig att hobbynålbinda, eller ens kommit på tanken att försöka. Vår livskvalitet var deras kamp. Tacksamheten finns i varje stygn.

***

Vem var hon, sömmerskan ”lill Maria” i Näsland, Bjurholm, som ska ha dragit runt mellan gårdarna i byn under senare delen av 1800-talet och sytt på beställning? Hade hon en specialitet, vad tänkte hon om sitt liv?

Någon levnadstecknare lär hon aldrig få. Det är inte längre möjligt att lyfte henne i helfigur ur glömskan, där hon göms som tusentals andra av dåtidens hantverkare och slöjdare.

Men hon är ändå inte helt osynlig. Hon har uppenbarligen dröjt kvar som ett vagt, envist avtryck i nedärvda minnen. Tillräckligt för att omtalas när de gamla i Näsland så småningom började sammanfatta vad de visste.

Även om hon bara nämns på en rad i bygdekrönikan ”En treklöver i Bjurholm. Näsland, Ängesåker, Björknäs” som kom ut 1988 efter ett gediget studiegrupparbete och som jag bläddrat i under Valborg, är det en rad jag fastnar vid:

”Från 1800-talets senare del berättades det att en kvinna som kallades ”lill Maria” gick i gårdarna och sydde. Vem denna kvinna var är nu svårt att avgöra.”

Det räcker ju. Ibland är det frågor man vet aldrig går att besvara som fängslar mest i bygdernas förflutna. De lämnar öppet för något som kan skärpa blicken för andra sammanhang och låta oss upptäcka var fotspår kom ifrån och vart de leder, trots arkivens tystnad. Skuggan som faller in i bildens utkant.

Jag inbillar mig att den västerbottniska litteraturtraditionen, även den biografiskt färgade, utvecklats i ett samspel mellan det som gått att ta reda på och det som förblivit oåtkomligt för allt utom den skapande fantasin.

Den som ständigt står redo att fylla i sånt som fattas, lägga till ansikten, konflikter och röster och som med hjälp av litteraturens, teaterns, musikens, filmens eller konstens många knep kan frambesvärja ett förgånget vi anar utan att veta säkert.

Inlevelsen och ingivelsen är också en väg till erfarenhet. Om källorna vore fullständiga, om varje svar gått att belägga, hade berättelserna torkat ut.

Så ”lill Maria” i Näsland, och hennes många systrar och bröder med liknande öden, väntar på sina konstnärliga uttolkare, och flämtar i källorna tillräckligt starkt för att det ska höras.

De studiecirklar, hobbyforskare och pensionärsgrupper som skriver bygdernas och byarnas minnen, sår fröna till framtidens prisade kultur, i synnerhet när de lämnar kvar utrymme för det ovissa.

I en berättarnas, folkteaterns och hantverkarnas kommun som Bjurholm slår de fröna rot snabbt och kraftfullt.

***

Sömmerska var ju ett yrke kvinnor tidigt fick lov att utföra i Sverige. Det blev ett slags vägröjare under första halvan av 1800-talet för skråväsendets avskaffande och utgjorde en form av småföretagande som pekade framåt mot 1900-talet. I den historien förtjänar även sömmerskorna på den norrländska landsbygden ett kapitel.

När Catrine Ljadas på 90-talet kom ut med sin studie ”Bjurholmskvinnors företagsamhet från sekelskiftet till mitten av 1950-talet”, som utställning och sedan som bok, framhävde hon i en intervju med VK att hon var särskilt imponerad av sömmerskornas tuffhet och styrka:

”De var ofta änkor med fem-sex små barn och på något vis fick de lära sig att sy för att kunna försörja familjen.”

För oss i dag fyller de också en annan funktion. De suddiga, ännu kommersiellt och politiskt oexploaterade öden som bygdeskrifterna gömmer, känns ibland som motståndsfickor när den moderna kändiskultens epok blir för befängd.

De är inte artificiella, och har inte heller gått att fördärva, paketera och instrumentalisera. De står inte till förfogande för propagandister eller kvartalsspekulanter. De bildar en frizon av bevarad värdighet.

Kanske är det därför just kulturskapare gärna letar sig dit och låter fantasin ta vid där de givna svaren upphör.

Men kanske är det också därför som så många hantverkare, på professionell nivå såväl som hobbynivå, känner deras närvaro i händerna på ett alldeles speciellt sätt.

Den är inte förknippat med särskilda namn, utan med konkreta, ibland svåra, handgrepp, verktyg, material och traditioner.

***

När man efter bästa förmåga söker föra ett hantverk vidare är det som om generationer av föregångare finns med och hjälper till, hejar på och granskar.

De bor i våra händer, det är en del av deras erfarenheter, grepp och lidelser vi försöker uttrycka. När det inte lyckas, när man slarvar eller fuskar, kan det kännas som att man bryter ett förtroende.