Ord inför helgen – om Elmer Diktonius

”Med hugg och slag, sparkar och illskrän och bitska nafs”, skrev Hans Ruin en gång, ”kom Diktonius inrusande i litteraturen. Han rök ihop med allt gammalt och vedertaget i konst och liv. Ville riva allt i trasor!”

Full av revolutionär glöd, aggressiv, oförsonlig och expressionistisk, slog Elmer Diktonius (1896-1961) igenom med sina två första diktsamlingar –”Min dikt” 1921 och ”Hårda sånger” 1922. Han blev en av modernismens vägröjare i den finlandssvenska poesin, med ett tonfall som i de tidiga dikterna ofrånkomligen för tanken till Majakovskij.

”Min dikt” är full av rader som dessa:

”Dvala, förruttnelse,/ spyflugors surr i stinkande likkött,/ jäsande liv – det är världen,/ mänskornas värld, mänskobildernas värld.”

Och på ett annat ställe:

”Att bita är ett tvång så länge bett ger liv/ att riva är en helighet så länge ruttet stinker”.

Bilden återkommer i ”Hårda sånger”, där han utbrister:

”Vem vill så i den ruttna mullen? –/ kasta sitt korn bland stenarna/ bland taggiga tistlar lämna sitt käraste/ sitt hjärtefrö i öknen –/ vem vill?”

***

Resten av 1920-talet blev, som Thomas Warburton formulerat det, ”Diktonius’ kris- och mognadstid”. Politisk och upprorisk förblev han, i ”Taggiga lågor” 1924 och ”Stenkol” 1927, men det revolutionsromantiska tonades ner gradvis, problematiserades och fick så småningom sällskap med en stark naturlyrisk dimension i hans diktning.

När samlingen ”Jordisk ömhet” kom ut 1938, då det nazistiska stöveltrampet ekade och Europa var på randen till världskrig, visade redan titeln att stämningen i dikterna blivit mildare och vemodigare, utan de för den skull blivit opolitiska. ”Jordisk ömhet” är i högsta grad medveten om de faror som hotar ute i världen och varnar för dem, mitt bland vårfåglar, rönn och hägg.

Själv skrev han samma år, i ett julbrev till vännen Eyvind Johnson, att ”Jordisk ömhet” är en ”svår bok trots den skenbara lättheten. Som är tung”.

Och i en av dikterna, ”Världshjärtat 1938” möts vemodet och medvetenheten.

En gammal arbetare, orkeslös med kommunalt understöd, sitter i sin gungstol och minns hur han själv var med tjugo år tidigare:

”Man reste sig dock./ Landet och folket./ I fångläger eller kring frihetsstoder./ Hjärtat orkar./ Och första gången åter vid verktygen!/ Och på byggnadsställningen: högre högre!/ Och att gräs gror på allas gravar./ De rättas som de orättas./ Om nu hjärtat kan skilja dem åt./
Gubben gungar./ Världshjärtat gungar./ Orkeslöst./ Med understöd./ Ovanifrån./ Den ena meden rätt./ Den andra orätt./ I samma takt.”

Diktonius sista decennier blev tunga, av alkoholism och demens. Men han var produktiv in på 1950-talet. I en av hans senare dikter står de härliga raderna:

”Rubba mina cirklar, gossar! –/ jag bygger kvadrater i stället.”