Måste man vara glad? Får man vara glad?

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet? Det är frågorna som jag resonerar lite kring i den här korta krönikan om ett arbetsliv i förändring.

—————————————————————-

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet?

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet? Hur mycket tjurig individ tål ett gemensamt mål och ansvarstagande, hur mycket effektivitet och kontroll överlever kreativiteten och fliten?
Svensk arbetsmarknad är inne i en omställning som inte bara har med strukturomvandlingar och globalisering att göra. Lika stor betydelse har det att livsstilar, identitetsbottnar, kommunikationsvanor och vardagsliv förändras i takt med samhälls- och teknikutvecklingen. Det sker inte enbart men i huvudsak i en välkommen, mer individualistisk och liberalt tillåtande riktning, bort från kvävande mallar och måttstockar.
Men hänger arbetsgivare, arbetstagare och kunder med i den gradvisa omvandling som pågår runt omkring?

I förra veckan rapporterades det om att Alimak Hek AB i Skellefteå inte längre vill betala för de anställda under fikaraster, med hänvisning till den globala konkurrensen.

Under det senaste året har rader av direktiv för användandet av sociala medier på arbetstid, väckt uppmärksamhet i olika branscher.

Arbetskläder, makten över dem, utformningen och finansieringen av dem, är ett återkommande konfliktområde i många yrken.

För en månad sedan protesterade anställda inom äldrevården i Umeå mot formuleringar i ett kontrakt från arbetsgivarens sida om att de anställda ska ”visa lust och vilja för arbetet”.
Det handlar ibland om arbetsgivare som, ofta med goda avsikter, ibland med ett nervöst kontrollbehov, inte hittar balansen mellan iver och tolerans, mellan tro på ett upplägg och respekt för medarbetares integritet, mellan vilja att lägga tillrätta och fördragsamhet med knöligheter.

Det mesta talar för att yngre generationer kommer att växla arbetsplatser oftare och tvingas jobba längre upp i livet än tidigare, för att välfärden ska kunna upprätthållas när vi lever längre och längre.
Då krävs inte bara reformer för generell välfärd som höjda tak i socialförsäkringarna, regelreformer som sänker trösklarna för företag att anställa människor i utsatta grupper och stora insatser för ett livslångt lärande. Ännu mer hamnar frågor om miljö och stämning, på arbetsplatserna i centrum.

Om vi ska orka längre, och mäkta med omställningar högre upp i åldrarna, får inte arbetslivet slita ned som förr. Det finns alla skäl att tala om vad som kan ge uthållighet och glädje i jobbet för fler.
Men inte som krav och yta, utan i en djupare insikt om hur vi fungerar som människor i olika livsfaser.
Lite större rum för det individuella och egna, och för det sociala som lindrar, stöttar och avleder – på internet eller i fikarummet – är en bättre väg att gå, och skapar långt större konkurrenskraft, än att skränka in och reglera bort vardagspauser eller kräva lust när den saknar rötter och näring.