Nederlag för många när Holmlund står i centrum
Nu är vi där igen, och jag ser det allt mer som ett symptom på något annat, och större, när nya plumpa, osmakliga. fördomsfulla utspel från Lennart Holmlund står i centrum för de politiska samtalen i Umeå.
Är det inte i grunden ett tecken på att många andra, egentligen vi alla, misslyckats med att fylla något slags tomrum Holmlund gång på gång, och väldigt medvetet, utnyttjar?
Att det på nytt är tidigare kommunalrådets haverier i kommentatorsfälten som får Umeå att uppmärksammas i den nationella debatten om EU-migranterna, om romer och tiggare, är pinsamt, ledsamt, frustrerande, orättvist, men kanske också talande?
I det ögonblick som andra röster skulle söka gå in på djupet, naket och ärligt i diskussionen, och fylla den med innehåll – gärna med olika slutsatser, men ändå med något slags grundläggande humanism och ödmjukhet inför människors svårigheter, inför lidande, oförrätter och förtryck ute i världen som skapar nöd – så skulle betydelsen av Holmlunds utspel reduceras, och väntan på hans ursäkter minska i dramatik.
Där faller ett extra tungt ansvar just nu på Lennart Holmlunds lokala partiledning, inklusive Hans Lindberg – vilkens position jag inte avundas – att lämna de korrekta, men ofta intetsägande, försiktiga och svala, attityderna inför företrädarens dikeskörningar, och istället ta greppet om debatten själva, fylla den med innehåll och värdighet, med öppenhjärtighet av annat slag. I nuläget tolkas varje form av mummel som uttryck för nervositet över att Holmlund kanske har en majoritet bakom sig.
Så länge Holmlund uppfattas, med rätt eller orätt, ha en informell maktställning och ett inflytande som omfattar efterträdarna, förblir han automatiskt en opinionsbildare vars utspel, ordval och sätt att beskriva människor får konsekvenser, triggar och hetsar.
Vad Holmlund säger har fortfarande ett nyhetsvärde – det är ett nederlag för många.
Bli inte ond på mig om jag också erkänner att jag finner en del av motreaktionerna alltför fixerade vid Holmlunds person, istället för den politik som bedrivs – eller inte bedrivs. Även hur vi gestaltar och agerar i vår upprördhet har vi ett ansvar för att behålla det politiska maktperspektivet.
VK:s ledarsida har under året drivit linjen att EU-migranternas barn borde ges rätt till vanlig skolgång av Umeå kommun – i grunden att skolplikten skall gälla. Och att kommuner borde tillhandahålla ordnade campingplatser med grundläggande sanitära förhållanden där migranterna kan vara under vintern, att Umeå har råd med och plats för sådana pragmatiska åtgärder.
Även om en hel del gjorts, så har möjligheterna att i samarbete med frivilligorganisationer hantera situationen med en stor lokal öppenhet och solidaritet som går före, inte gömmer sig i väntan på nationell samordning, inte bejakats tillräckligt av kommunen.
Efter många samtal och reaktioner från läsare vet jag att det är fullt möjligt att ha andra åsikter i de frågorna, utan att hysa några som helst fördomar eller någon brist på medkänsla med romer. Den här diskussionen går att föra sansat och eftertänksamhet, det går att söka sig fram till djupare förståelse för olika ståndpunkter; och det är viktigt att många känner sig välkomna i den.
Det som är oroväckande, och potentiellt farligt, med Holmlunds utspel, är att han på grund av andras tystnad och skygghet i de här frågorna, tillåts bli en inflytelserik röst med fördomar som slår över i aggressivitet mot de svagaste och mest sårbara.
Så här skrev jag i en krönika förra året, när Holmlund gjorde sitt första grova utfall mot tiggarna, och jag upprepar det gärna på nytt:
”Lennart Holmlund är en politiker med bättre och snabbare väderkorn än de flesta för stämningar i ögonblicket och vad som är möjligt att vräka ur sig utan större konsekvenser. Det är ett vanligt missförstånd att han inte skulle ha riktigt koll på innebörden och effekten av sin utspel. Han är vanligtvis väldigt medveten om vilka gränser han tänjer och vilken jargong han ansluter sig till.
(…)
Det har i alla tider varit frestande, när samhällsproblem känns krångliga och svårlösta, att söka sprida misstro mot dem som stör den önskade idyllen. Att blända ut dem vars situationer och öden tvingar på oss – fysiskt – moraliska, politiska frågor om större sammanhang och samband som inte lämnar någon ro, genom att diskvalificera de utsatta som falska i förebyggande syfte, för att slippa medansvar.
(…)
Tiggeriet väcker frågor som inte är lätta, vare sig att besvara eller hantera. De rymmer många dimensioner, alla väl värda att diskutera, utreda och försöka förstå bättre.
Men en grundregel alla borde kunna sluta upp bakom är att ingenting ursäktar när ett samhälle söker svära sig fritt från ansvar för humanitet och solidaritet genom att misstänkliggöra dem som redan förlorat allt.”
Nu har vi upplevt några dagar igen, när Lennart Holmlund stått i centrum för Umeås samhällsdebatt med grovheter och förlöpningar. Det är inte smickrande för någon av oss.
**********************
Några fler krönikor på temat:
Låt tiggarnas barn gå i skola i Umeå
Om toppkandidaterna i Umeå – Hans Lindberg (S)
***********************
(Jag modererar inga kommentarer här på bloggen, den som vill kommentera den här texten kan göra det under åsikter på vk.se
