Judiska föreningen läggs ner. Vågar Umeå fråga sig varför?
Det är i just Umeå 2018 som judiska föreningen läggs ner. Är det enbart en slump att det sker just här. Beror det enbart på plötsliga händelser det senaste året? Vågar den så ofta självbelåtna staden titta sig i spegeln och på allvar fråga varför? Det undrar jag i den här krönikan.
***
Judiska föreningen i Umeå lägger ner verksamheten. Det gick inte längre. Redan förra sommaren tvingades föreningen lämna sin lokaler efter hot från nazister, både mot föreningen som helhet och mot enskilda medlemmar. Det väckte stor uppmärksamhet, även nationellt.
Försäkringar om stöd och uppbackning strömmade in. Trots det har inte resurserna, kraften eller hjälpen räckt till för att ordna en ny fungerande lokal, där föreningen skulle ha kunnat fortsätta sitt arbete i säkerhet och trygghet.
Så hoten, hatet och trakasserierna vann. Nazisterna fick sin vilja fram. I Umeå. Den mobilisering av solidaritet utifrån, från politiskt håll och från det övriga lokalsamhället, som är så lätt att lova med några rader på sociala medier, i snabba intervjuer eller vid en enstaka manifestation, blev aldrig så stor eller konkret att en judisk förening i Umeå kunde överleva.
Nazister, annan extremhöger, islamister, extremvänster och salongsvänster: antisemitismen som växer på nytt i Sverige, och i Europa, har många källor, som direkt och indirekt flyter samman i de förföljelser, de kampanjer och det våld som gör det oerhört svårt för judiska verksamheter att arbeta öppet och för judar att visa sin judiska identitet i vardagslivet. Det som hänt i Umeå är också ett uttryck för en bredare, mörk, otäck utveckling i västvärlden.
Men det vore alldeles för lätt för Umeå att stanna där, och undvika frågan om varför det sker just här. Det vore förrädiskt lockande, och ett stort misstag, att bara förenas i allmänna protester mot de vedervärdiga nazistiska hoten – hur viktigt det än är med de protesterna – och sedan beklaga det skedda, som om det trots allt vore en ren slump att den judiska föreningen i just Umeå gått under. Det skulle, om något, så frön till nästa lokala nederlag för mångfald, frihet och samvaro.
Det var i Umeå som den den judiska föreningen tvingades ge upp. Det var här som förutsättningarna inte fanns, för verksamheten att överleva. Är det bara en slump? Och går det enbart att förklara med plötsliga händelser de senaste åren?
Umeå är staden med den av politiker, föreningsliv, näringsliv, kultursfär och medier uppburna, förljugna självbilden, som aldrig tröttnar på att i skönsång och sentimentalitet mästra omgivningen och nyinflyttade om hur annorlunda, öppet, tillåtande, alternativt och tolerant det är här. Till och med när lokala kritiker går till storms mot politiska beslut eller utvecklingen på vissa områden, sker det ändå ofta inom ramen för det etablerade myten och historieskrivningen om Umeå som i grunden det fina, radikala undantaget.
Aldrig är Umeås agendasättare – både radikala och konservativa – så rosenkindat lyckliga (och gillar varandras floskler ohämmat på sociala medier i en stor hög av självbekräftande harmoni) som när någon artig, uppburen gäst, kanske en minister, säger några vänliga ord om hur speciellt Umeå är, vilken förebild kommunen är för övriga Sverige.
Det är sånt som får människor med andra, svårare erfarenheter, som inte tillhör de tongivande nätverken, att tystna. Det är sånt som får en stad att gå vilse i självgodhet och börja slappna av när antidemokratiska krafter organiserar sig i marginalen.
Det kanske också är sådant som får ett lokalsamhälle att inte riktigt lyssna tidigt, ordentligt och självkritiskt till rop på hjälp, när de ropen stör berättelsen eller inte passar in i de lokala debattörernas egen rollfördelning.
***
För glöm inte att det bara är några år sedan som judiska föreningen varnades av de lokala arrangörerna från att medverka vid en manifestation på Rådhustorget till minne av Kristallnatten nionde november, för att judar – det var slutsatsen efter liknande, tidigare arrangemang och sådana var stämningsläget – skulle kunna uppleva stämningen som ovälkomnande och otrygg.
Den arrangören har sedan dess på ett trovärdigt och ärligt sätt bett om ursäkt och gjort mycket att gottgöra misstaget. Det finns ingen anledning att älta. Men det som hände då är ett exempel på hur situationen i Umeå var för den judiska föreningen även innan de nazistiska hoten.
Vi som var på plats vid det arrangemang som judiska föreningen i Umeå anordnade själv den där kvällen, i november 2015 minns det som en stark, allvarlig, sorglig och gripande stund. Kunde det bli en vändpunkt och ett uppvaknande för Umeå? Men det var i ärlighetens namn inte så många som kommit dit jämfört med den manifestation som hölls på Rådhustorget (även om det ska sägas till Jonas Sjöstedts heder, att han dök upp även hos den judiska föreningen efteråt).
För mig dog mycket av trovärdigheten hos det demonstrationsivriga Umeå den dagen, det som även lokala medier älskar att spegla sig i. Trots allt som är djupt engagerat, välmenat och angeläget, bör man betrakta det mesta med viss skepsis. För där, i myten om det annorlunda Umeå, har åtskilligt visat sig vara grunt, godtyckligt och poserande.
Inga av de många arrangemang jag deltagit i under mina dryga tolv år i Umeå har varit så omgärdade av försiktighet, oro och säkerhetstänkande (vid sidan av glädje, värme och stolthet) som just de som haft judiska teman eller judiska besökare. Rädslan för lokala sabotage och motaktioner har alltid varit stor.
I Umeå, det självutnämnda, progressiva skyltfönstret, har många tvingats vara rädda, om de inte tillhört rätt grupp. Olika hotbilder har förstärkt varandra. Den rädslan har haft få talespersoner i den lokala offentligheten.
Nu har nazistiska aktioner tvingat judiska föreningen att upphöra, trots många hedervärda, tydliga politiska markeringar det senaste året. Varför förlorade lokalsamhället just här?
Ett skäl till det kan vara att stödet från tongivande ideologiska grupperingar i Umeå för judiska arrangemang och verksamheter varit mycket svagt, omgärdat av misstro och misstänkliggöranden, under ett större antal år. Umeås mobilisering mot antisemitismen har kommit sent, var länge abstrakt, och visade därför bräcklig och underminerad, när de nya hoten kom.
Det är i just Umeå 2018 som judiska föreningen läggs ner. Vågar den så ofta självbelåtna staden titta sig i spegeln och på allvar fråga varför?
**********************
Ett par tidigare krönikor på temat:
