Etikett: Konstanz

Umeå – vad ska man säga?

Av , , 2 kommentarer 5

Vad berättar man om Umeå för den som aldrig varit här, kanske inte ens vet att staden existerar? Vad utmärker Umeå, positivt och negativt? Och vad ska man jämföra med?

Det är ämnet för min första krönika för året efter några veckors semester, här i en något längre webbversion.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

—————————————

Umeå – vad ska man säga?

Umeå – vad berättar man för dem som aldrig varit här, som inte har sin vardag här? Vad drar man till med?

Jag har varit på semester i Tyskland i några veckor, och talat mycket om Umeå och Västerbotten med människor som vi träffat. Visat på kartan. De har följt pekfingret, eller berättelsen, norrut – och längre norrut. Till slut hänger frågan i luften, som när man tar besökare med till Rådhustorget för att visa upp centrala Umeå: är det staden ni skryter upp så förbannat?

Ibland krävs det att man reser bort, för att få perspektiv.

Vänsterpartiets nyvalde ledare, Jonas Sjöstedt, har i ett de senaste dagarna uppmärksammat uttalande dragit paralleller mellan Umeå och New York, i avsikt att dissa Stockholm. Jag förstår hur han tänker. Jag har jämfört Umeå med Berlin, och rodnar nu när jag skriver det. Men det är ju inte det man menar, att de går att jämföra, utan att liknande livskvaliteter som finns i en världsmetropol faktiskt kan finnas i högre grad, och för vissa människor, ute på landet eller i en liten stad, snarare än i en ordinär storstad, som i värsta fall blir varken eller.

Jag erkänner gärna att jag ofta längtar till metropolerna eller till glesbygden – antingen eller – för i båda finns vidder, i båda infinner sig ett speciellt lugn, i både har man möjligheter till anonymitet, om man vill. Både metropolen och glesbygden kan väcka ett lugn inombords, som mellanstaden inte gör. Men båda kan även utlösa hyperstress och en känsla av att vara förlorad, överflödig och vilse, på ett sätt som småstäder inte gör. Även totala kontraster kan ha mer gemensamt än man tror.

Men intressantare är det att ändå jämföra päron med päron.

Vad har Umeå att bjuda på, eller avskräcka med, jämfört med ett par liknande mindre universitetsstäder i Tyskland – Konstanz (lite drygt 80 000 invånare) och Freiburg (lite drygt 220 000 invånare)?

Konstanz var en av få tyska städer som stod intakt efter andra världskriget, sannolikt på grund av närheten till Schweiz. Innerstaden är en genuint historisk miljö, med ett antal hus från 1300- och 1400-talen.
Freiburg låg i ruiner efter kriget, men innerstaden rekonstruerades noga efter historiska förlagor. Går man där i dag, kan man tro att husen faktiskt är från 1400- eller 1500-talen, men det är rekonstruktioner, bokstavligt talat byggda på ruinerna av det gamla.

Bakom fasaderna är det ungefär samma studentdominerade, växande, ganska rika småstäder som Umeå, med några stora arbetsgivare och många småentreprenörer, och en intressant lyhördhet för nya rörelser som kittlande löper genom en grundhållning av politisk konservatism (som anda, inte partibeteckning) – ungefär som här alltså.

…tar man spårvagn och lokalbuss från centrala Freiburg, är man vid linbanan upp till i Schwarzwaldbergen på någon halvtimme. Åt andra hållet är man lika snabbt ute bland vinkullarna i Rhendalen. I fjärran skymtar de franska bergen. Vi påpekar att Umeå bara ligger några timmars bilresa från fjällen, med mycket skog längs vägen, och bara några timmars – med lite flyt – färjetur från Vasa på finska sidan. Det gör inte något större intryck, som ofta sker, när man jämför.

Ni vet hur det är, när man kommer från en liten stad eller en liten by, och ska berätta om var man bor för människor som kanske inte ens känner till att orten existerar. Det blir den där blandningen av självrättfärdigande och självironi, försvar och bikt. Man dissar en del, hyllar annat. Man vill stå för något, men samtidigt markera att man inser att det inte är världens centrum det handlar om. Man vill väcka tillräckligt många förväntningar för att locka till ett besök, men inte trissa upp dem så högt att det blir ett lurendrejeri. Man vill vara ärlig, men inte eftergiven.

Svaret blir ändå ärligare, med mindre foder åt heliga kor, när man är på resa, långt hemifrån och slöpratar med vänner utan självcensur, men också utan gemensamma referensramar.

Saker jag har skrutit upp i samtal om Umeå senaste veckorna: universitetet, musikscenen, folkrörelsetraditionen, damfotbollen, vintercyklingen, teknikmedvetenheten, den öppna var som du vill-stämningen, satsningen på ett kulturhuvudstadsår, mängden kvalitetskaffe per capita, byskolorna, somrarna, flygförbindelserna till Stockholm, glesbygden runt om, Botniabanan, att staden växer och vill växa med en stor hunds attityd.

…genom hela centrala Konstanz ringlar bilköerna hopplöst långa, dag efter dag, i en redan inträffad trafikinfarkt. Det är, får vi förklarat för oss, schweizare som åker över gränsen till Tyskland för att shoppa billigare. Bilburna kan behöva planera in en timme för en resa på några kilometer. Jag berättar om de minutlånga bilköerna i Umeå som väcker reaktioner. Grundproblemet? Shoppingsugna Vännäsbor?

Saker som jag dissat i samtal om Umeå senaste veckorna: perioden november-februari, tråkig, ointressant central stadsbild, viss tröttande politisk slagsida, dåligt utnyttjad älvmiljö, fixeringen vid Ikea, avstånden till andra städer, busstidtabellerna vid busshållplatserna, EU-motståndet.

…här, pekar en bekant ut i Konstanz, brann tragiskt nog ett vackert hus från 1300-talet ner förra julen, på grund av en adventskrans. Dramatiska räddningsarbeten lyckades begränsa branden till bara det huset och rädda bebygelsen runt om. Vi berättar om julbranden på Ålidhem, för några år sedan. I ett miljonprogramhus av det där slaget som finns i alla svenska städer. Det berör inte, märker man snabbt.

Man besöker inte Umeå, man berörs inte av Umeå, man lockas inte av Umeå, på grund av dess byggnadshistoria eller stadsbild. Jag tror det är självbedrägeri, kanske byggt på artiga besökares försök att inte såra med sanningen, att inbilla sig något annat.

…det går förstås inte heller att göra som Ludwig II av Bayern (1845-1886) – känd för att ha vridit helt på dygnet, därav smeknamnet ”månkungen” – som lade sina pengar, och sina lånade medel, det vill säga massor med pengar han aldrig hade, om det känns igen, på att bygga sagoslott i olika historiska stilar. De fyllde ingen som helst rationell funktion utan var en sällsamt excentrisk monarkistisk hobby. Men i dag hör de slotten till delstatens stora turistattraktioner och uppskattade sevärdheter – och framstår, med facit i hand, som lyckade investeringar, om än med lång avskrivningstid. Det hjälpte dock inte Ludwig II som avsattes under kuppartade former, förklarades sinnesjuk av läkare som inte träffat honom och kort därefter dog under mystiska omständigheter. Och, som något skrev till Ludwigs försvar, andra härskare har öst ut långt mer pengar på excentriska, meningslösa, irrationella krig istället.

Men det som jag försökt få fram, utan att lyckas, är att Umeå aldrig kan beskrivas med den typ av urban historia som andra mindre städer i många europeiska länder har, som referensram, och vi bor en gång för alla långt norrut med de geografiska villkor det för med sig.

Mer att titta på skulle inte skada, och mindre självspäkande karghet vad det anbelangar, Norrland behöver åtminstone en ort som locka räven ögat med sin urbana stämning. Men det intressanta med Umeå, och Västerbotten, är inte vad man ser där, vad en guide kan peka ut, utan något annat, det som pågår trots det yttre.
Det är också vad som får människor som aldrig varit här att haja till, när man beskriver framgångsstoryn Umeå som kontrast till vad staden kan synas vara vid första intrycket.

Vi besökte Müllheim också, på ytan en helt ointressant liten stad utan några speciella kännetecken. En av dessa stationer man passerar när man är på väg någon annanstans. Där träffade vi bekanta, som berättade om sina liv och andras, som bjöd på kultur, värme och insikter, livskvalitet i praktiken och i ordets rätta betydelse. Det blev ett av de bästa ögonblicken på hela resan.

Det finns sträckor där de orter som passerar först känns som luckor i någon urtrist, fantasilös adventskalender man fått gratis på en bensinstation och inte orkat öppna. Men så öppnar man en av luckorna och plötsligt börjar det glimma och sjunga på det mest oväntade sätt, av människor innanför.

Norrland är, om man jämför, en sådan kalender. Med sådana luckor. Umeå är den största. Det är inte det sämsta.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,