Etikett: Kontraster

Mörkret mitt i den ljusa sommaridyllen

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag har varit inne på det här temat tidigare, och fått läsarrespons om att återkomma till ämnet. Nu gör jag det i den här Västerbottens-serien, med en betraktelse om hur Västerbotten under de senaste kvällarna varit fantastiskt –  vittnesmålen om sommarens första magiska kvällar har svämmat över, som en kollektiv, lättad utandning: äntligen, nu mår vi bra – men att det finns, mitt i harmoni, grilldoft och glassar, ett vardagstabu vi sällan talar om.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

(Mina andra texter publiceras för övrigt inte längre här på bloggen, utan på www.vk.se/opinion under krönikor, men Västerbottensserien får gå i mål här.)

———————————————————

Mörkret mitt i den ljusa sommaridyllen

Det var i den ljusa sommarnatten som Knyttet suckade och undrade hur kan det kännas sorgesamt "fast allting är så bra?".

De senaste kvällarna har Västerbotten varit fantastiskt. Vittnesmålen om sommarens första magiska kvällar har svämmat över, som en kollektiv, lättad utandning: äntligen, nu mår vi bra. Men det finns, mitt i harmoni, grilldoft och glassar, ett tabu vi sällan talar om.

Det är när det är som vackrast, som tomheten kan upplevas som starkast. Man registrerar idyllen, men tar sig inte in i den. Och så skäms man lite, som över ett misslyckande.

***

Sent i fredags eftermiddag, efter en aktiv och rolig dag, och en aktiv och kreativ månad, ramlade jag ner i ett nästan svart hål. Inte bokstavligen, men i form av ett sånt där tabubelagt depressionsliknande tillstånd som många lider av regelbundet utan att det någonsin går så långt som till själva diagnosen eller till något som varar längre än att det går att dölja och hantera tills det blir bättre igen. Man kan kalla det den typiska, förtigna vardagsdepressionen; långt starkare än nedstämdhet, men fortfarande hanterbar.

***

Man kan känna att man hinner med allt, har koll på allt, har idéer kring allt, har lösningar på det mesta; se ljust på framtiden och positivt på det som varit, se fram emot och planera nästa dag, glädjas över händelser som väntar – och så plötsligt är det som om någon stänger av strömmen och det blir mörkt, och tomt. Inte några starka känslotillstånd av ilska, rädsla, oro, ledsenhet, utan tomt och likgiltigt och meningslöst.

Man stirrar inåt, försöker göra sig osynlig i rummet, kopplar på autopiloten för att ta sig igenom rutiner som återstår innan man kan fly hem och krypa ihop längst inne inombords med till synes tusen mil ut till allt som inte är närmaste omgivning. Det som brukar inspirera registreras på avstånd, som något fjärran. Bara att resa sig ur stolen kräver att man samlar all kraft. Det enda som gäller är att hålla masken, allt annat släcks ned. Försök att säga att det inte finns några rationella orsaker till stämningsläget, att det är precis lika bra som dagarna innan, är meningslösa. För det handlar inte om det.

***

Det här är inget ovanligt, de flesta människor upplever sådana dagar, helger, veckor, månader – men vi talar inte gärna om det. Inte som vi talar om fysiska krämpor. Kanske också för att det ofta kommer i lägen när det till det yttre är som bäst: helger som jul och midsommar, eller de första ljusa sommarkvällarna, när sceneriet och ritualen skriker efter att man ska må bra. Klyftan mellan förväntningsbild och realitet blir stor, och bidrar till ett tabu.

Vardagsdepressionerna vi döljer och inte talar om i den förtrollade tid som är Norrlands försommar och sommar: är det verkligen nyttigt att hålla dem för sig själv? Eller vore det befriande om vi kunde hänvisa till dem lika otvunget som vi hänvisar till en ond nacke?

Det blir ju bättre igen när det stannar vid hyfsat snabbt övergående tillstånd; man kravlar sig upp, och börjar försiktigt registrera det positiva på nytt. Som i raderna hos Vizma Believica:

"Genom alla "mot" ett knappt skönjbart "ja" / Som en avlägsen ljusstråle från en fyr i mörkret. / Över alla "nej" ett litet och osäkert "ja" / Som ett grässtrå i sanddynens nakenhet."

Och så kan vi ta av masken igen, utan att någon såg. Men varför fick ingen se?

***

"Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det", lyder Sara Lidman-citatet. Det är en ingen oskyldig, försynt uppfordran till läsaren. Den är radikal, jobbig och utmanande.

Men om vi bara vågar berätta när vi mår bra, när inga tabun spänner blicken i oss, reducerar vi det självmant till en floskel i fågelsången.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,