Etikett: Kött

Med lite öppnare ögon framför tallriken

Av , , Bli först att kommentera 6

Lördagskrönika om varför upprördheten över just hästköttet känns lite konstlad. Hur vore det om vi tog avslöjandena som en maning att börja bry oss lite mer överhuvudtaget om vad som ligger på tallriken, och vad det krävdes för att få maten dit. Det kommer inte att rädda oss undan dilemman, men vi kommer att kunna förhålla oss till dem ärligare och med öppnare ögon.

I ett större perspektiv är det inte hästkött utan den storindustriella, globala köttproduktionen och köttkonsumtionen överhuvudtaget, som är problemet.

Och så några rader av Klaus Mann, inför helgen.

Jag kommer inte att läsa kommentarer här på några dagar, men vill ni kommentera krönikan finns den även utlagd här.

——————————————

Med lite öppnare ögon framför tallriken

Vi vill veta vad det är vi äter, vad vi stoppar i munnen! Så lyder ramsan. Men är det verkligen så? Jag tror de flesta är rätt tacksamma, i hemlighet och i en vrå av dåligt samvete, att vi väldigt sällan har någon djupare detaljkännedom om vad det är vi äter, vare sig om det handlar om godis, kött eller en del frukt som bevarar spänsten om man så glömmer bort dem och låter dem bli tonåringar i skåpen.

Hur produktionskedjan ser ut, vilka förhållanden som råder, vad grejerna egentligen innehåller och hur de är behandlade – vi vill veta i grova drag, men inte i detalj. För att undvika äckelkänslor, skuldkänslor eller målkonflikter. Det är inte ovanligt att de som vet hur en viss mat blir till, undviker den för resten av sina liv. Att äta med gott humör och att ha full insyn om detaljerna, står ibland i motsatsförhållande.

Man brukar skämta om att stadsbor blir förvånade när de få höra att mjölken i paketen kommer från en kos spenar. När det gäller en stor del av konsumtionen av produkter från den storskaliga kött-, fisk- och fågelindustrin verkar det ibland som om den typen av skämt faktiskt vore befogade. Efterfrågan tittar alltid bort i avgörande ögonblick av produktionen.

Den underförstådda överenskommelsen ser ut lite så: som konsument slipper man ha reda på det finstilta, men utgår just därför från att producenterna tar ett grundläggande etiskt och miljömässigt ansvar. Det är en överenskommelse om en medveten blind fläck som inbjuder till fusk, lögner och halvsanningar när regelverken är för lösa, transporterna så långa att det hinner hända mycket på vägen och det ömsesidiga intresset att inte behöva påminna för högljutt om ursprunget är stort.

Det är en problematik som inte är begränsad till matindustrin, utan gäller de flesta branscher, kanske alla. Det är en ständig balansgång mellan utveckling som över tid lyfter det breda välståndet, främjar utbyte över gränserna och motverkar fattigdom, men som samtidigt rymmer oacceptabla övergrepp och skandaler som måste uppmärksammas och bekämpas.

Att ta vara på det positiva, utan att legitimera det negativa, är den svåra konsten. Att upphöra med allt, eller att ställa sig helt vid sidan om och låta det går som det går, för att undvika varje eget dilemma, leder ju inte heller någonstans; konsekvenserna då blir mångdubbelt värre, och värst för de mest utsatta. Utveckling och korrigering, entusiasm och självrannsakan, fram och tillbaka. Så är det i livet, oundvikligen. Kompromisserna står som spön i backen, man måste välja sina strider, orka hela vägen i en kaotisk tillvaro. Kasta första stenen den som känner sig ädel, upphöjd och perfekt i alla situationer.

Men det betyder inte att man måste falla ner i resignation och likgiltighet. För att orka ta in hur svårt det är att komma tillrätta med problemen, måste man först erkänna att de perfekta lösningarna inte finns, och att omställningar tar tid.

Ett personligt exempel: Man kan bli vegetarian av många skäl, men ett av mina skäl var olusten vid tanken på att äta döda djur, och en ovilja att alls behöva värdera hur djuren behandlats på vägen. En vegetarian brottas med nog så många andra överväganden och målkonflikter när det gäller maten. Det man tar dogmatisk ställning till är: inget mer kött, ingen mer fisk.

Men även som övertygad vegetarian, (och trots att jag tycker att fler borde testa att bli vegetarianer), måste man acceptera att det inte är en livsstil som en majoritet någonsin kommer att anamma. Lösningen är inte kravet: kött eller inte kött, utan istället att söka möjligheterna att främja det mer hållbara och etiskt bättre köttet, i en värld där inget är fulländat.

Det är då en skillnad mellan vilt och industriellt, mellan stort- och småskaligt, mellan långa transporter och närproducerat, mellan olika typer av djurhållning. Mycket finns att ta hänsyn till i en samlad bedömning av vad man vill uppmuntra, vad man kan acceptera efter att ha vägt för och emot, och vad man absolut vill säga nej till.

En del löser problemet genom att inta ett slags matnationalism. Alla fördomar och misstankar förläggs utanför gränserna och riktas mot andra. Men inte heller det är en rimlig hållning om man är intresserad av att faktiskt åstadkomma något.

Och så får man aldrig glömma kostnadsaspekten. Ibland finns ett drag av snobbism i en del av kritiken mot matvanor. De som har råd att välja, och söka all information, moraliserar gärna över andra och efterlyser förhållningssätt som skulle ruinera vardagsekonomin hos ekonomiskt utsatta.

Även miljörörelsen fastnar i navelskådande ibland när de med autopiloten på förfäras över vetenskapliga framsteg, exempelvis genmodifierade växter, som skulle kunna betyda mycket i kampen mot hunger och dåliga skördar. Genom att kräva det moraliska tolkningsföreträdet för sig själva, och sedan förneka de uppenbara fördelarna nya tekniker kan ha för andra, undergräver de trovärdigheten i sin kritik av farorna.

Den så kallade hästköttsskandalen är givetvis en skandal i så mening att korrekt information om vad det man köper innehåller måste vara ett kompromisslöst och grundläggande krav. Bluffar, eller misstag, måste avslöjas och få konsekvenser.

Men uppståndelsen och paniken kring det felmärkta hästköttet står inte i några rimliga proportioner till den lunkande tystnad som annars råder kring köttproduktionen och köttätandet i stort. Plötsligt råder hysteri kring en detaljinformation, trots att det i ett större perspektiv inte är hästkött utan den storindustriella, globala köttproduktionen och köttkonsumtionen överhuvudtaget, som är problemet.

Därför känns upprördheten över hästköttet lite konstlad. Hur vore det om vi tog avslöjandena som en maning att börja bry oss lite mer överhuvudtaget om vad som ligger på tallriken, och vad det krävdes för att få maten dit. Det kommer inte att rädda oss undan dilemman, men vi kommer att kunna förhålla oss till dem ärligare och med öppnare ögon.

***

Till sist, några tänkvärda rader inför helgen, av Klaus Mann (min översättning):

”Vad återstår att göra, vad lönar sig? Oupphörlig strävan att ta intryck, att välja, att inordna och värdera. Att vara på väg, att lära känna den här världen, av vilken vi med oförstående anspråk kräver att den ska känna oss. Att förbli i rörelse, också när vi inte exakt vet, vart det bär.”

Bli först att kommentera
Etiketter: ,